Det var en dag...

En roman kan följa huvudpersonen under veckor, månader, årstiders växlingar – ja, från vaggan till graven. Eller utspela sig under ett intensivt dygn. Fönstrets ULRIKA KNUTSON listar här de bästa berättelserna som skrivits – om en enda dag.

Är det ett självändamål att låta en berättelse utspela sig på en enda dag? Författare gillar förstås att leka med tiden – pressa ihop den och tänja ut den. Antikens pjäser utspelas ofta på en och samma dag. Det underlättade rekvisitan. Kören stod i bakgrunden och mässade villigt om allt som hade hänt huvudpersonerna i decennier. Inga problem. Under 1800-talet, romanens storhetstid, är det däremot tunnsått med endagshistorier. Då vindlar berättelserna fram, följer sina gestalter genom årstiderna, genom generationerna. Krig följdes av fred och så blev det krig igen.

Det är i och med modernismen på 1920-talet som författarna blir som besatta av att pressa in så mycket som möjligt på dygnets 24 timmar, inte minst inre dramatik, i form av tankar och associationer. Irländaren James Joyces blev stilbildande med sin roman Odysseus (1922). Så till den milda grad, att dagen som romanen skildrar, den 16 juni, har uppkallats efter huvudpersonen Leopold Bloom. I Dublin säger man inte 16 juni längre, utan Bloomsday.

Euripides: MEDEA, 431 f. Kr.

De grekiska tragedierna byggde på myter som publiken kände till. Den visste allt om Jasons hjältedåd, att den trollkunniga Medea hjälpt honom att hämta det gyllene skinnet. Men Jason var otacksam. Han blir kär i en kungadotter och vill förskjuta Medea. Där börjar pjäsen, som handlar om Medeas fasansfulla hämnd. Hon dödar prinsessan – och sina egna barn. Ett värre straff kunde hon inte tänka ut åt Jason.

Lewis Carroll: ALICE I UNDERLANDET, 1865.

Alice sitter på stranden och har tråkigt. En stressad kanin rusar förbi, tittar på sitt fickur och ropar: ”Kära nån, jag är försenad!” Han dyker ner i ett kaninhål, och Alice efter. I Underlandet hamnar hon på tebjudning med den galne hattmakaren och påskharen. Hon röker vattenpipa med en larv. Hon blir nästan halshuggen av den grymma Röda drottningens lakejer. Då vaknar hon upp under samma träd där hon somnade nyss. Det har inte ens gått en timme. Carrolls berömda saga visar att drömmens tideräkning är en annan än vår.

Viktor Rydberg: LILLE VIGGS ÄVENTYR PÅ JULAFTON, 1875.

Rydberg är nog påverkad av Dickens julsaga när han skriver om lille Vigg. På julen ska man vara snäll och hedniska makter hjälper gärna Jesusbarnet på traven. Hos Dickens är det keltiska gudar i mistelkrans, hos Rydberg tomtar och troll, vättar och tussar. Lille Vigg blir hämtad av julvätten i släde och får sitt livs äventyr i julaftonskvällen. Scenerna hos bergakungen bland ormar och paddor är nästan för hemska för moderna barn. När Vigg kommer hem är han spak. Tar tacksamt emot hemstickade sockor i julklapp. Ack ja.

James Joyce: ODYSSEUS, 1922.

”Jag har lagt in så många gåtor och pussel att det kommer att hålla professorerna sysselsatta i århundraden.” Den stöddige Joyce visste att han skrivit en modern klassiker. Berättelsen om denna dag i Dublin, 16 juni 1904, må vara full av gåtor, men bitvis är den riktigt kul. Vi följer den arme Leopold Bloom genom staden, vi går på begravning och bordell, köper lammnjure och tar en öl eller två. Inget mänskligt är oss främmande, inte heller Blooms otrogna fru Mollys erotiska drömmar: ”ja ja ja ...”

Virginia Woolf: MRS DALLOWAY, 1925.

Virginia Woolf är den andra stora modernisten som skrev på engelska. Hennes roman är ett svar på Joyces Odysseus. Hon vidareutvecklar den ”inre monologen”, som visar hur våra tankar och associationer flödar och far i vilda språng. Högt och lågt blandas. Den eleganta mrs Dalloway köper blommor, funderar över äktenskap och politik men framför allt över första världskriget. Kan en bättre värld födas ur ruinerna eller ska allt gå tillbaka till det gamla, till kolonialism och patriarkalt förtryck?

Cora Sandel: Kranes konditori, 1945.

Katinka Stordal är den lilla stadens skickligaste sömmerska. Alla fina fruar syr hos henne, och den stora balen närmar sig! Så varför syr inte Katinka? I stället sitter hon på Kranes och dricker portvin med en svensk sjöman. De är blanka i ögonen, mitt på blanka dan! Detta är ju skandal. Katinka har gått i strejk. Hon är lite full, lite förälskad, och trött på dem alla. Till sist kommer hennes dotter och hämtar hem sin mamma till symaskinen. Morsor får inte rymma hemifrån, ens för en enda dag av frihet.

Malcolm Lowry: UNDER VULKANEN, 1947.

Det handlar om kärleken och döden, i gestalt av spriten, som flödar. Whisky, gin, vodka, daiquiri, pisco. Den f d konsuln Geoffrey Firmin bor i Mexico, i Quauhnahuac, en ort han inte borde kunna stava till med den promille han har. Handlingen utspekas symboliskt på De dödas dag, den 2 november, då kyrkogårdarna fylls av mat och dryck och grinande döskallar i gnistrande socker. Lowry skrev bara två romaner, och Under vulkanen är en klassiker.

Saul Bellow: GRIP DAGEN, 1956.

Saul Bellow fick Nobelpriset 1976, för tegelstenar som Herzog och Humboldts gåva. Men redan 20 år tidigare utforskar han här den amerikanska drömmen. Vi möter Tommy Wilhelm, en skådespelare på dekis. Inga jobb, inga pengar. Den desperate Tommy travar fram och tillbaka mellan sin sure far som vägrar hjälpa honom, och sin skurk till analytiker, som lurar av honom hans sista sparslantar. En dag i livet, helt enkelt.

Alexander Solzjenitsyn: EN DAG I IVAN DENISOVITJS LIV, 1962.

”Sjuchov somnade in riktigt nöjd.” Så slutar denna lilla roman, som egentligen har skildrat en dag i helvetet. En dag av tröstlöst arbete, sjukdom, sadism, kyla och halvsvält. Sjuchov är dömd till 10 år i Sovjets arbetsläger, i Gulag. Ett öde han delade med författaren. Romanen är även en handledning i maskandets konst. Att maska var att överleva. Sjuchov har också kunnat byta till sig tobak, han har sluppit stryk – alltså en turdag. Sjuchov är glad att ha klarat en av 3653, värre, dagar.

Sven Delblanc: JERUSALEMS NATT, 1983.

I Jerusalems natt är det år 70 e Kr. Romarna belägrar staden och ska snart krossa den. En gammal jude, Eleasar, tas till fånga och förhörs av kejsar Titus män. Det visar sig att Eleasar är en av de sista som träffat Jesus personligen. Kristus var tydligen en vresig typ, knubbig och tunnhårig. Och vad värre var: han gillade kvinnor både i sängen och som jämlikar. Detta har tystats ner av Petrus och Paulus och andra kristna politruker, förstår man av Eleasars intressanta vittnesmål.

Publicerad i nummer 4, 2020