Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Gamla böcker

Furstar & folkvalda

– tidernas tio bästa böcker om politiker

Ingen har sagt att det skulle vara enkelt att vara politiker. Kanske är det därför det skrivits så mycket bra böcker om våra makthavare och folkvalda. Här är de tio bästa – enligt Fönstrets ULRIKA KNUTSON.

Redan Cicero skrev om politiker med förakt. Då var han ändå själv en av Roms mest glänsande politiska talare, och blev straffad för det, efter sina tal mot Julius Caesar och hans ättlingar. År 43 f Kr halshöggs Cicero i talarstolen på Forum i Rom.

Litteraturens bild av politik och politiker är populistisk. Det finns inte många författare som visat nåd mot politikens män och kvinnor. I bästa fall är de vindflöjlar och opportunister som i den danska tv-serien Borgen, eller sluga bedragare och brottslingar, som i House of cards.

Men litteraturens politiker har också fått spegla människan, kluven mellan val och möjligheter, ideal och kompromiss. Med en felfri yta som vetter mot publik och väljare, och en mörk sida, där skuggorna från det förflutna härjar. Alla har något att dölja. Kanske har vi alla en liten vankelmodig politiker inom oss.


Hela listan

Niccolo Machiavelli: FURSTEN, 1503.
I sin berömda bok Fursten skriver Niccolo Machiavelli: ”Den som tror att dagens välgärningar kan få framstående personer att glömma gamla oförrätter lurar sig själv.” Han visste vad han talade om. Som diplomat hade han tjänat fursten av Florens när släkten Medici kom till makten. Machiavelli blev torterad och undkom dödsdom med en hårsmån. I Fursten skildras maktens mekanismer, hur staten bör styras, och spelet mellan folket och fursten. Att härska genom att söndra är fortfarande populärt.


William Shakespeare:
JULIUS CAESAR, 1599.
En siare varnar Caesar för att återvända till Rom efter kriget, men han nonchalerar varningen. Vännen Brutus deltar i en hemlig konspiration mot Caesar, för att hindra att han sviker republiken och utropar sig till kejsare. Brutus liknar härskaren vid ett huggormsägg, ofarligt innan ägget kläcks. I den mest kända scenen samlas konspiratörerna kring Caesar. Brutus hugger honom med dolken, och Caesar utbrister: ”Även du, min Brutus? Et tu Brute?”


Mark Twain:
EN AMERIKANSK VALKAMPANJ, 1870.
Twain ställer upp i ett guvernörsval. Pressen påstår att han ska ha dömts för mened i Kina, efter att ha lurat en fattig änka på jord! Twain har aldrig varit i landet, och blir mållös. Nästa rubrik lyder: TALANDE TYSTNAD från menedaren Twain. Han anklagas för att ha förgiftat sin farbror, och uppträtt full på ett möte. Kulmen nås när han i talarstolen omringas av nio skrikande barn av olika hudfärg. Far! Far! ropar de, och drar i hans byxben. Valet är förlorat, oppositionen gnuggar händer.


August Strindberg: GUSTAV III, 1902.
Det jäser i Stockholm. Adeln förstår att kungen tänker begränsa deras makt, med hjälp av de ofrälse. En konspiration planeras mot Gustav III. Strindbergs drama om Tjusarkonungen är både personligt och politiskt. Strindberg känner igen sig i kungen, men även i kungamördaren Anckarström. Alla har politiska motiv, alla spelar under täcket med någon. Den store skurken är den sluge Reuterholm som lurar alla idealister.


Agneta Pleijel
: HEJ DU HIMLEN, 1977.
I varje människas liv kommer en punkt då det är försent att välja om sitt liv, säger Agneta Pleijel om sin dramatiska huvudperson Alexandra Kollontaj. Kollontaj var feminist, agitator och rysk politiker. 1930–45 var hon Sovjets ambassadör i Sverige. Agneta Pleijel frågar hur Kollontaj fick ihop sitt liv – att både vara lidelsefull pacifist och Stalins lydiga medarbetare. Svaret är att Alexandra Kollontaj aldrig fick ihop sitt dramatiska liv. Hon förblev kluven.


PO Enquist
: MAGISK CIRKEL, 1984.
Året är 1958, scenen är Köpenhamn. På tidningen Land och folk städar den f d danske kommunistledaren Aksel Larsen ur sina lådor. Han fördömde stalinismen och startade senare Socialistisk folkeparti. Ett kammarspel om likheter mellan religion och politik – om politiken som tro, hypnos och självsuggestion.


P D James:
MED SMAK FÖR DÖDEN, 1986.
Sir Paul Berowne sitter i brittiska parlamentet för konservativa Tories. Han är nygift med en vacker kvinna. Livet leker. Tills Berowne hittas död i en kyrka i en av Londons ruffigare stadsdelar, tillsammans med en gammal uteliggare. Båda har fått halsen avskuren, och badar i blod. Så börjar en av PD James bästa deckare, som skildrar det politiska livet som ett gungfly. Framför allt är det en stark social skildring av Londons alla människoöden, klassklyftor, konflikter, drömmar och mardrömmar.


Don DeLillo:
VÅGEN, 1989.
Hos Don DeLillo är USA en konspiration. Hans samhällskritik är mycket mörk, alltid läsvärd. Don DeLillo är alltid Nobeltippad, men ständig tvåa, precis som Joyce Carol Oates. I Vågen skildrar han atmosfären i USA vid tiden för mordet på president John F Kennedy. Han låter attentatsmannen, den märklige Lee Harvey Oswald – född i Vågens tecken – stå i centrum. I romanen blir Oswald instrument för några CIA-agenter som vill kasta misstankarna mot Fidel Castro, och på så sätt vrida världspolitiken i en annan riktning. Inga planer håller.


Kjell Espmark
: HATET, 1995.
Romanen om mordet på statsministern Kleve ingår i Kjell Espmarks sju böcker om ”glömskans tid”. Där skriver han om välfärdsstaten Sveriges avigsidor. Det är både elakt och tankeväckande, satiriskt och sorgset. Hans porträtt av politikern Kleve ligger oroväckande nära originalet Olof Palme. Kleve beskrivs som briljant, men också snarstucken, och manipulativ. Många har kallat Espmarks roman Hatet en nidbild av Olof Palme.


Gunnar Wetterberg: KANSLERN. AXEL OXENSTIERNA I SIN TID I–II, 2002.
Wetterbergs bok om Axel Oxenstierna är en klassisk biografi, men ofta spännande som en roman. Han levandegör 1600-talet, och drar paralleller till vår tid. Axel Oxenstierna är det närmaste vi kommer stor statsman i vårt land. Han skötte affärerna medan Gustav II Adolf låg i fält, och var förmyndare åt Kristina. Han var både slug och klok. Oxenstierna grundlade den moderna staten, ämbetsverken, och ämbetsmänna-etiken. Kanske är det hans förtjänst att korruptionen inte är ett stort problem i Sverige.

Publicerad i nummer 3, 2018

Fler av Ulrika Knutsons klassikerlistor i tidningen Fönstret: