Fönstret

Great om Amerika

Ulrika Knutson utser: Tio bästa böckerna om USA

Svenskar har imponerats, inspirerats och förfärats av det stora landet i väster i snart 200 år. Här är de tio bästa böckerna som skrivits någonsin – om USA.

Är Sverige Lilla Amerika? I mer än hundra år har vi kopierat det mesta från det stora landet i väster: skolan, pedagogiken, reklamen, populärmusiken, universitetsvärlden, forskningen, identitetspolitiken. Som enda land i världen har vi gett Kalle Anka en närmast sakral ställning i vårt julfirande.

Det hela påminner om vad Strindberg en gång sa om fosterlandskärleken, som var så stor att den krävde att svenskarna gav sig av till Amerika för att få plats med den! Att så många svenskar utvandrade till USA, mer en än miljon människor, påverkar också vårt förhållande till prärier, dollarsedlar och cowboyer. Vilhelm Moberg målar svenska bönders hopp om ett bättre liv. I en ny roman, Sweden hollow, skildrar Ola Larsmo dem som misslyckade: fattiga, föraktade immigranter.

Mycket i USA är faktiskt djupt främmande i en europeisk tradition. Om skillnaderna skriver Erik Åsard och andra i den innehållsrika Det blågula stjärnbaneret (2016). Där påminns vi om allt det annorlunda: partiväsendet, presidentmakten och primärvalskampanjerna.

För en livfull USA-bild hänvisas förstås också till Gösta Knutssons Pelle Svanslös i Amerika (1941).

Hela listan

Alexis de Tocqueville: DEMOKRATI I AMERIKA, 1835.
Diplomaten Tocqueville var ett barn av franska revolutionen, men tyckte att den hade urartat. Det svåra var att kombinera frihet och trygghet – total liberalism kunde urarta i anarki. Tocqueville såg den amerikanska demokratin som en ekvation som balanserade frihet och jämlikhet. Och tyckte att Europa hade mycket att lära av amerikanerna.

Fredrika Bremer: HEMMEN I DEN NYA VÄRLDEN, 1854.
Fredrika Bremers djärva resa till USA och Kuba intresserade läsare i hela Europa. I de amerikanska husmödrarna såg Bremer framtidens moderna kvinna. Hon mötte filosofer som Emerson, Thoureau och Amos Alcott på det socialistiska experimentjordbruket Brook Farm, där man ”plöjde med Homeros i ena handen och tömmarna i den andra”. Bremer var inte imponerad. Flummiga grönsaksätande tråkmånsar som borde ”dricka vin och äta kött för att få must och märg i sina idéer”.

Walt Whitman: LEAVES OF GRASS, 1855–99.
Dessa ”blad av gräs” var den amerikanske poetens livsverk. En lång sång till livet, naturen, de amerikanska vidderna, friheten, demokratin och jaget. Whitman verkar berusad av sin egen existens. Många blev provocerade av hans öppna hyllningar till sexualiteten. Dikten ”Till en vanlig prostituerad” väckte anstöt, särskilt som den stod att läsa tillsammans med elegier till Gud, Abraham Lincoln och den amerikanska konstitutionen. Den yvige, bisexuelle Whitman famnade allt, samtidigt.

Mark Twain: EN AMERIKANSK VALKAMPANJ, 1870.
Det är inte Trump som hittat på att baktala pressen! Visst finns god journalistisk i USA, men Twains novell visar skuggsidan. Vår kandidat läser i bladet att han har dömts för mened i Kochin-Kina, efter att ha lurat en fattig änka på jord! Han har aldrig varit i landet. Kulmen nås när han i talarstolen omringas av nio skrikande barn av olika hudfärg. ”Far! Far!” ropar de, och drar i hans byxben. Valet är förlorat, oppositionen jublar.

Gunnar Myrdal: AN AMERICAN DILEMMA (Ett amerikanskt dilemma), 1944.
S-ikonerna Gunnar och Alva Myrdal imponerades av det moderna USA. Men Myrdal såg inte bara rasismen som inhuman. Han förklarade också att den var en ekonomisk hämsko, som höll tillbaka USAs utveckling. Progressiva amerikanska politiker applåderade, de konservativa var skeptiska. Gunnar Myrdal satte fingret på ett nationellt dilemma, och han var en av de första som fick uppmärksamhet i detta infekterade ämne.

Arthur Miller: EN HANDELSRESANDES DÖD, 1949.
Millers pjäs är en stark kandidat till Det Stora Amerikanska Dramat. Handelsresanden Willy Loman lever på myten om sin egen och sönernas framgång, men pjäsen visar att det är livslögner. Sonen Biff vill inte alls bli säljare, och sonen Happy är en svikare. Till sist ser pappa Willy sitt eget misslyckande i ögonen, men vänder det till en möjlighet. Han kör ihjäl sig för att Biff ska få livförsäkringen som grundplåt till sin firma. Detta är den amerikanska drömmen som tragedi.

Joyce Carol Oates: DOM DÄR, 1969.
En modern proletärroman från bilfabrikernas Detroit, som skakas av kravaller och rasupplopp. Bildäcken brinner, våldet kokar i rännstenen, USA äter sina svagaste. Sexuell längtan, kvinnodyrkan och kvinnohat frodas sida vid sida. Detta är en roman om klassamhället, som får det mesta i genren att blekna. Den är besynnerligt aktuell, eftersom Oates skriver om den vita arbetarklass som pekas ut som president Trumps bittra stödtrupper, de som inte känner igen sig i dagens USA.

Toni Morrison: ÄLSKADE, 1987.
Romanen om Sethe, som rymde från sin sadistiske slavägare i Kentucky, och likt Medea dödade sina egna barn, bidrog till att Toni Morrison fick Nobelpriset. Här är vi nära den värld som Billie Holiday sjunger om i Strange fruit – med lynchning av svarta människor. Morrison står också i tacksamhetsskuld till William Faulkners Stormen och vreden. Detta har hon aldrig förnekat. I den amerikanska Södern är människornas öde, svarta och vita, tragiskt sammantvinnade av historien.

Susan Faludi: STÄLLD, FÖRRÄDERIET MOT MANNEN, 1999.
Vilka män hatar kvinnor? Reportern Susan Faludi reser härs och tvärs över USA och träffar alla dessa besvikna, missnöjda, bittra män som känner sig överkörda av kvinnor, bögar och svarta. Hur kunde det gå på detta viset? Det är män i hjälm,i lastbil, i uniform, i panik. De skyller sitt misslyckande på feministerna, som kastrerat den amerikanske mannen. I dag utgör kvinnorna hälften av den amerikanska arbetskraften. Familjeförsörjaren är inte längre en ensam man. Vilket svek.

Philip Roth: KONSPIRATIONEN MOT AMERIKA, 2004.
Titta här, säger Roth, hur lätt det är att slå demokratin ur sadeln, utan buller och bång. Det går smidigt och lätt, om alla tittar åt ett annat håll. När boken kom 2004 var det en typisk ”kontrafaktisk” roman, den skildrade något som aldrig hade hänt. Den lekte med tanken att USA fick ett fascistiskt styre 1940. Roth låter den svenskättade Atlantflygaren Charles Lindbergh – som hade fascistiska åsikter – bli president, med antisemitism på agendan. I dag, 2017, känns den inte klart kontrafaktisk, utan vagt välbekant. Boken har blivit kusligare.