Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Gamla böcker

Låt stå!

Här är de 10 bästa böckerna om skolan

Doften av vått ylle, och tappade sugar. ”Åsnelikt tjockskalliga” klasskamrater, och miserabelt tragglande av glosor. Skoltiden har en självklar plats i världslitteraturen. Fönstrets ULRIKA KNUTSON listar här det bästa som skrivits någonsin om åren i klassrum, gympasalar och på skolgårdar – från Platon till Jan Guillou.

”Jag minns den ljuva tiden”, sjunger Anna Maria Lenngren i sin dikt Pojkarne, 1797. Nu är de minsann män i staten, som slåss om titlarna, medan skoltiden framstår som paradiset: ”Då allt utom min läxa jag lätt och lustigt fann.”

Det är inte många diktare som håller med. Barndomen kan förstås användas för att ge relief åt det eländiga vuxenlivet, men andra är tacksamma för att åren går.

I dag är det ingen författare som törs utmåla skolan som en idyll. Inte för lärarna heller. Tvärtom är skolan den första spelplanen för konkurrens, våld, utslagning och inte minst klasskamp. Minns läroverkspojken Sten Selander som ”spelade kula på torget en dag, en liten folkskolegrabb och jag”. Selander lurade av grabben alla kulorna, och skämdes hela livet.

”Non scholae sed vitae discimus” – vi lär inte för skolan, utan för livet, tyckte Seneca. Något ligger det i det. Läxorna glömmer vi snart bort, men lärdomarna från skoltiden sitter som berget.


Platon: STATEN, 374 f Kr.
Platon grundade världens mest kända skola, Akademin i Aten. Demokratin i Aten hade brister, tyckte Platon. Ledarna slogs inbördes och skodde sig själva. Hur skulle en rättvis stat se ut? Platon lutar åt upplyst envälde. En god ledare borde vara ”stridbar, snabb och stark till naturen”, och dessutom filosof. Boken Staten beskriver ledarnas utbildning till ”väktare”. Den väcker också en annan spännande fråga: Vem vaktar väktarna?


Charlotte Brontë: VILLETTE, 1853.
En självbiografisk bok om skola, sorg och kärlek. En tid var Charlotte lärare i Bryssel, och blev kär i rektorn. Hon skrev passionerade brev, som rektor Herger rev sönder. Hans svartsjuka hustru plockade upp bitarna, pusslade och sydde (!) ihop dem igen, tack och lov. Verklighetens Charlotte avskydde att undervisa. Hon klagar på sina elever, dessa små ”tjockskalliga idioters lättja, likgiltighet och övernaturliga, fullständigt åsnelika dumhet”!


Thomas Hughes: TOM BROWNS SKOLTID, 1857.
Detta är romanen som skapade en egen genre: internatskoleboken. Utan Tom Brown inget Singelton och ingen Harry Potter. Tom Brown har alltid lästs i nya utgåvor, sedan 1857. Juristen Hughes skrev boken till sin åttaårige son, som skulle börja på det kända internatet Rugby. En rätt tuff historia för en åttaåring. Här finns allt: snälla och elaka lärare, snobbiga rikemanssöner och mobbande kamrater som ”grillar” Tom över öppen eld!


Hermann Hesse: UNDER HJULET, 1906.
Hesses roman känns förbluffande modern, även om den skildrar en gräsligt auktoritär skola i det gamla Preussen. Men den återkallar skoltröttheten, längtan efter det riktiga livet, det som pågår någon annanstans, bortom meningslöst glosplugg och läxtraggel. Hesse brer på tjockt. Hans gamla stofiler till lärare hatar ungdomen, och de får Stig Järrel i filmen Hets att verka gullig. Huvudpersonen straffas för sin frihetslängtan. Han blir relegerad, precis som Hesse själv.


Harry Martinson: NÄSSLORNA BLOMMA, 1935.
Martinsons mest älskade bok utspelar sig i barndomens Blekinge. Modern försvann till Amerika. Som sexåring blev Harry såld på auktion av socknen. Bönder är ett jordnära släkte, förstår inte fantasins spindelvävar. Men Harry har ett andningshål, i Nebbeboda folkskola. Världskartan hänger på väggen. Ordning och skönhet härskar. Läraren är nästan Gud själv: ”Han var inte av denna världen. Han var från Västergötland. Han hette Stav.”


Gun-Britt Sundström: OPPOSITIONSPARTIET, 1967.
Särbegåvade Saga lider av att utpekas för sin intelligens av korkade lärare. Elitismen lyser om Saga och hennes tjejgäng, Oppoitionspartiet, precis som den brukar lysa om missförstådda gymnasister, oavsett IQ. På min tid var studentexamen och censorer avskaffade för länge sedan, men jag älskade Gun-Britt Sundströms stil och humor, och drömde om att få plugga latin och grekiska, precis som flickorna i Oppositionspartiet. Saga ville kunna läsa Cicero i original, som man läste Aftonbladet. Det lärde jag mig tyvärr aldrig.


Lars Gustafsson: YLLET, 1973.
Högstadieläraren Lars Herdin i bruksorten Trummelsberg i Västmanland funderar på att ta livet av sig. Men han kommer inte till skott. Skolans korridorer luktar vått ylle och tappade sugar. Allt är miserabel tristess. Men en av klassens slynglar visar sig vara matematikgeni. Gossen heter också Lars. Att han är genial ser alla på med stor misstänksamhet, inte minst rektorn. Yllet är en 70-talsklassiker, med kuslig tonträff.


Jan Guillou: ONDSKAN, 1981.
”Kamratuppfostran” på internat fick en särskild klang när det avslöjades att barnen märkte varandra med strykjärn. Ondskan är en nattsvart spännande skolskildring, en studie i pennalism inifrån. Gossen Erik, misshandlad hemma, försöker bryta våldsspiralen, men de äldre kamraternas mobbning tvingar honom att spela den ensamme hämnarens roll. Ondskan är en av Jan Guillous bästa böcker. Så pass bra att Solbacka, där alla vidrigheter utspelade sig, fick lägga ned.


Lena Andersson: VAR DET BRA SÅ?, 1999.
Förorten Stensby skulle bli ett mönstersamhälle var det tänkt. Barnen i Stensbyskolan ska få alla möjligheter, men i praktiken verkar möjligheterna ha tagit slut. Besöket hos Syo-konsulenten är en satirisk höjdpunkt. Duktiga Lotta vill bli filmrecensent, men Syo slår ifrån sig. Det kräver ju lång universitetsutbildning och konkurrensen är stenhård. Hur blev folkhemmet en fälla? Var det bra så?


Tove Folkesson: KALMARS JÄGARINNOR, 2014.
Hur många klarar högstadiet helskinnade? Skolan som en strömlinjeformande korvstoppningsmaskin har fått många unga människor att förtvivla. Individen får ju inte plats, just när den bankar för att komma loss. Kalmars jägarinnor går långt i sin kamp för att vara sig själva, tänjer alla gränser, super och snattar. Vuxenvärlden ser och hör ingenting i alla fall, och ”handbollstjejerna” kan gärna ha det. De är fienden, med sin bleka ögonskugga, sina självbelåtet proppade träningsväskor och sin karriärtillvända släthet.

I nästa nr: Bästa romanerna som utspelar sig under en enda dag.

Publicerad i nummer 3, 2020

Fler av Ulrika Knutsons klassikerlistor i tidningen Fönstret: