Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Gamla böcker

Liv och öden

– här är de tio bästa klassikerna om Ukraina

Redan på 1840-talet började ukrainska författare kräva självständighet från Moskva. Här är det bästa som skrivits sedan dess om Ukraina, enligt Fönstrets ULRIKA KNUTSON – från livegenskap och Stalins svältterror till Putins anfallskrig i dag.

När föds den ukrainska litteraturen? På sitt sätt delar den vagga med den ryska, i Kievriket år 988. Både Ukraina och Ryssland ser den helige Vladimir som sitt skyddshelgon. Mannen som har gett namn både åt Vladimir Putin och Volodymir Zelenskyj. Men grannlandet Belarus håller inte med. För dem är Vladimir bara en våldtäktsman och simpel skurk! Från 1600-talet har Ryssland och senare Sovjetunionen dominerat Ukraina, som 1991 var den första Sovjetstaten att proklamera sin självständighet. I poesin krävde man friheten redan på 1840-talet. Ukrainas nationalpoet är Taras Sjevtjenko, född av livegna bönder. Han är den förste som skriver poesi på ukrainska språket. Många stora författare från Ukraina har skrivit på ryska – hit hör Nikolaj Gogol, Isaak Babel, Michail Bulgakov och Vasilij Grossman. Det vidriga kriget har i alla fall lett till en god sak, att vi har fått översättningar av en rad utmärkta moderna ukrainska berättare. Här är de bästa av dem, och av de redan kända klassikerna.

Nikolaj Gogol: DÖDA SJÄLAR, 1842.
Gogol var uppvuxen på ett gods i Ukraina och det präglar mästerverket Döda själar. Äventyraren Tjitjikov reser runt i ryska imperiet och köper döda själar, livegna som avlidit men inte strukits i mantalslängderna, och kan pantsättas. En hård och rolig satir över rysk självgodhet. Gogol fick problem med censuren. Romanen utlöste en litteraturfejd mellan västvänner och slavofiler. Den pågår ännu: ”Ryssland, Ryssland, vart ilar du hän?”

Taras Sjevtjenko: TESTAMENTE, 1845.
Sjevtjenko var liksom Gogol född på ett ukrainskt gods, men som livegen. Han var ett geni, lika stor målare som diktare. Han var romantiker, men råkade i onåd hos tsaren, som dömde honom till en lång och svår exil i Sibiren. Hans stora ämne är Ukrainas självständighet från Ryssland. I dikten Testamente ber han om en grav på den ukrainska slätten, vid Dneprs strand. Han vill att floden ska skölja tyrannens blod mot havet. Till dess får Gud vänta.

Michail Bulgakov: DET VITA GARDET, 1925.
Det vita gardet berättar om Kiev-familjen Turbins öden under första världskriget. I krigets slutskede slåss sex arméer mot varandra i Ukraina. Bulgakov var läkare, som unge Turbin i boken. Han avskyr våldet, tar inte ställning, men hjälper alla sårade. Varken bolsjeviker, anarkister, nationalister eller vita är några hjältar här. Det vita gardet blev också pjäs, och gjorde succé i Moskva. Stalin såg den femton gånger.

Isaak Babel: BERÄTTELSER FRÅN ODESSA, 1931.
”Det är stilen det hänger på.” Han sa det själv. Babel ville skriva om att tvätta underkläder men få det att låta som Julius Caesars prosa. Han föddes i det vackra Odessa, och i novellerna hyllar han sin hemstad på en blandning av ryska, jiddisch och ukrainska. Burleskt och grymt rolig är historien om gangstern Benja Krik. Andra noveller berör judeförföljelse och pogromerna 1905. Man glömmer inte den lille pojken som får sina brevduvor ihjältrampade.

Vasilij Grossman: UKRAINA UTAN JUDAR, 1943.
Grossman – berömd för sin roman Liv och öde – var under andra världskriget sovjetisk krigskorrespondent. Hans text är nästan en bön. Den börjar så här: ”Det finns inga judar i Ukraina. Ingenstans – i Charkov, Krementjug, Borispol, Jagotin ... Allting är stilla.” Texten refuserades av redaktörer som inte tyckte att man skulle skilja ut judarna bland nazisternas offer. Men Grossman visste sanningen – att många sovjetmedborgare villigt hjälpt tyskarna att döda.

Oksana Zabuzjko: FÄLTSTUDIER I UKRAINSKT SEX, 1996.
Här prövas det feministiska greppet: det personliga är politiskt. Huvudpersonen är som författaren själv litteraturhistoriker, som får känna på att västerlänningar struntar i Ukraina. De vet inte var det ligger. Och vet de så kan de inte skilja det från Ryssland. Hennes man är en gorilla som slåss. De ukrainska männen skildras på samma brutala vis som omvärlden har behandlat deras land. En bister bok, med humor och självironi.

Andrej Kurkov: GRÅ BIN, 2018.
I sin dagbok från Rysslands invasion av Ukraina 2022 berättar Kurkov om kriget i Donbass, som varat i åtta år. I en by pågår inspelningen av hans egen roman Grå bin. Den handlar om en saktmodig biodlare som håller liv i sina kupor, trots krig. Filmteamet kan inte ens hålla liv i sin inspelning. De får fly från striderna. Biodlaren Sergej Sergetjtj försöker stå emot, men kriget nöter ner alla, människor och djur. Kriget gör allt grått, även bina.

Timothy Snyder: DEN BLODIGA JORDEN, 2010.
Yale-professorn Snyders bok visar hur Hitler och Stalin tillsammans högg huvudet av den polska intelligentian. Därefter underlättade Sovjet Hitlers ambition att mörda ukrainska judar. Miljoner nackskott över leriga gropar. Här läser vi om den europeiska tragedin i nytt ljus. Snyder visar tydligt att här i Ukraina och i Vitryssland låg dödens fält i Europa, och att Stalin och Hitler älskvärt hjälpte varandra till värsta tänkbara resultat.

Anne Applebaum: Röd hunger, 2017.
Den skrämmande sanningen om Stalins effektiva hungervapen som i början av 1930-talet knäckte de uppstudsiga bönderna i Ukraina, kulakerna, som gjort motstånd mot kollektiviseringen. Det är svårt att svälta bönder. De klarar sig oftast. Men inte om man tar allt utsäde med våld, varje vetekorn. Så uppstod den perversa situationen att städerna hade mat medan bönderna svalt. Liken kantade vägarna i Ukraina. Fem miljoner döda.

Serhij Zjadan: INTERNATET, 2017.
Zjadan är lika känd som popmusiker som författare. I Internatet är det vinter i Donbass, östra Ukraina, 2015. Kylan känns i märgen. Det pågår ett konstigt krig, med militärer utan gradbeteckning. Svårt att se om de tillhör ”våra” eller ”era”. Detta är en stor roman om liv och död, krig och demokrati, människor och djur. Zjadan skriver spännande, poetiskt och roligt: ”Vägen är så förstörd att man åker på den snarast av respekt för dess förflutna.”

Publicerad i nummer 4, 2023

Fler av Ulrika Knutsons klassikerlistor i tidningen Fönstret: