Upprättelse!

Från den grekiska mytologin till vår tids familje-, krigs- och gangsterberättelser. Våldtäkten har följt med genom litteraturhistorien. Här är det bästa som skrivits någonsin om ett av de allra vidrigaste brotten vi känner – när en förövare tvingar till sig sex med våld av en annan människa.

Våldtäkt betraktas som ett grovt brott i litteraturen, både i Bibeln och de isländska sagorna. Det är bara de grekiska gudarna som utmärker sig som notoriska och närmast muntra våldtäktsmän. Den grekiska mytologins kvinnor verkar stå ut med vad som helst. Europa hämtade sig raskt efter att ha blivit våldtagen av Zeus, i gestalt av en tjur.

Batseba, den vackraste kvinnan i Bibeln, uppväckte kung Davids lust när han såg henne bada naken. Kungen lät hämta henne och tog henne med våld. Ingen applåderade. Även i historisk tid såg man kritiskt på våldtäkt i det civila.

Annat var det i krig. Vidrigt nog ett högaktuellt vapen än i våra dagar. Att våldta fiendens kvinnor ger flera pluspoäng. Kvinnorna själva är inte så intressanta, men genom att skada dem förnedrar man deras män, fäder och söner. Helst ska kvinnorna överleva, då påminner de framgent sina män om deras svaghet. Och lyckas våldtäkten riktigt bra, ja, då föder kvinnorna fiendens barn.

Ovidius: METAMORFOSER, 8 e Kr.
Filomele hälsar på sin syster Prokne, gift med kung Tereus. Det går illa. Kungen våldtar sin svägerska, och ”likblek, bävande i varje lem och isad av fasa gråter hon, frågar var systern är, men blir inlåst”. För att hon inte ska skvallra skär han av hennes tunga. Men Filomele väver en målande bild. Prokne förstår. Som hämnd kokar systrarna en gryta på kungaparets egna barn! När Tereus inser vad han ätit, förvandlas kvinnorna till fåglar. Var gång näktergalen sjunger berättar han systrarnas historia.

Carl Michael Bellman: FREDMANS EPISTEL NR 48, 1790.
”Solen glimmar blank och trind, vattnet likt en spegel.” Denna älskade visa om livsglädje sjunger vi gärna. Men vi brukar sluta efter tredje versen, då Kerstin och Olle på sin höbåt har levererat selleri, äpplen och mjölk. Men några strofer senare hamnar vi mitt i en gruppvåldtäkt. Ulla Winblad stretar emot, övermannas och trakasseras. När hela det berusade sällskapet avslutat sin utflykt till ”Hessingen” är Ulla sur och trött. Undra på det.

Sophie Sager: BILDER UR LIVET, 1852.
Sophie Sager är den första kvinnan i Sverige som stämde våldtäktsmannen och fick rätt i domstol. Stallmästare Möller dömdes till böter för misshandel, men Sophie dömdes till vanära och skam. Pressen skrev spaltmeter om henne. Sophie Sager blev feminist på kuppen, föreläste om kvinnors rätt, och drog sedan till USA. Hon sade själv: ”Jag är den första kvinna som i Sverige offentligen står upp för emancipationen, vilken än ej kunnat vara så utbredd som den i framtiden kommer att bli.”

Elin Wägner: DEN NAMNLÖSA, 1922.
Den namnlösa är en av Elin Wägners bästa romaner, hennes starkaste vittnesmål om krigets fasor, även om Wägner inte skriver oss på näsan. Till en prästgård i Småland kommer en sjuk och ensam ung kvinna. Hon kallas ”den namnlösa”, men hennes dopnamn är Eva. Vi förstår att hon är traumatiserad av en våldtäkt. Bakom hennes individuella erfarenhet finns tusentals liknande kvinnoöden i första världskrigets spår. Den namnlösa är också en roman om kärlek och tro.

William Faulkner: DET ALLRA HELIGASTE (SANCTUARY), 1931.
Faulkners förläggare slog först ifrån sig, romanen ”skulle få oss båda att hamna i fängelse”. Det handlar om den 18-åriga överklassflickan Temple Drake, som våldtas av en grupp gangstrar, ledda av hennes pojkvän, spritsmugglaren Pop-Eye. Brottet avslöjas vid rättegång, där en blodig majskolv anförs som bevis. Temple törs inte vittna mot pojkvännen, utan pekar ut en svart man för dådet. Han lynchas. Boken kallades allmänt ”pervers”, men skildrade klarsynt sydstaternas egen perversitet.

Märta Tikkanen: MÄN KAN INTE VÅLDTAS, 1975.
Märta Tikkanen blev litterär fixstjärna i Norden efter romanen Män kan inte våldtas. Boken väckte livlig debatt, blev utskälld hemma, men översattes till många språk och filmades av Jörn Donner. Den timida bibliotekarien Tova blir efter en våt kväll i Helsingfors våldtagen av rammakaren Matti. Hon blir rasande av förödmjukelse. Att polisanmäla är för enkelt. Hon vill se Matti gråtande, svag och sårad, precis som en kvinna. Han ska också våldtas. Men hur?

Kerstin Ekman: HÄXRINGARNA, 1977.
”Edla var ett ingenting.” Men också ett ingenting kan brukas och missbrukas. Bara att läsa om den 14-åriga pigans kamp med det stora skurgolvet är gastkramande. Hur hårt kan arbete bli? Lillpigan blir våldtagen. Nu är läsaren uppbragt. Hon är värd ett bättre liv! Det får hon inte. Edla dör i barnsäng. Eftersom läsaren lärt känna Edla är detta ett brott mot romangenrens regler. Men vi glömmer henne aldrig. Så ger Kerstin Ekman Edla – och alla våldtäktsoffer – upprättelse.

Helen Zahavi: EN JÄVLA HELG (A DIRTY WEEKEND), 1991.
”Det här är berättelsen om Bella som vaknade en morgon och visste att hon hade fått nog.” Så börjar Zahavis roman, vars hämndfantasier har bildat skola. Små och stora övergrepp får sitt straff. Zahavi anknyter till våldsfilmens estetik och överdrift, knivarna blixtrar och blodet flyter. Det är mycket roligt. Bellas hämnd använder sig av humor. Men det är inte våldsverkarna som skrattar sist, eller bäst.

Joyce Carol Oates: VÅLD, 2005.
Oates har en blick för förtrycket som skickar elchocker genom läsaren. Hon tar alltid offrets parti. Våld (2005) – på engelska ”Våldtäkt” – är en riktigt obehaglig bok om hur förbrytarna skuldbelägger offren. Ensamma mamman Teena har för kort kjol. Hela Niagara Falls verkar bry sig mera om detta än att fem fulla grabbar kastar sig över henne en lördagkväll. Hennes tolvåriga dotter lyckas fly, men ser alltsammans. Detta är också en bok om kärlek. Förklara det, den som kan.

Roxane Gay: INTE SÅ FARLIGT, 2019.
När Roxane Gay var tolv år utsattes hon för en brutal gängvåldtäkt. Hon skildrar en sådan i romanen I vilt tillstånd, som visar hur brottet påverkar offret – hela livet. Här samlar hon 30 röster om ämnet i antologin Inte så farligt. Den är redan en modern klassiker. De 30 beskriver sina upplevelser på stark prosa, och vi förstår att våldtäkten påverkar många – blivande partner och barn går inte fria. Inte läsarna heller. Långsamt inser vi att vi alla ingår i en våldtäktskultur. Otäckt.

Publicerad i nummer 3, 2022