Välklätt!

– här är tio bästa klassikerna om mode

Människor ville klä sig snyggt redan på forntiden. Inte konstigt alltså, att modet varit så närvarande i litteraturhistorien. Här är tidernas bästa böcker om magiska tyger, häpnadsväckande frisyrer och drömmen om den perfekta ytan, enligt Fönstrets ULRIKA KNUTSON – från Bibeln till Karin Boye.

Mode är uråldrigt. Det låter som en paradox, men redan våra förfäder var modemedvetna. Det fanns förstås många sätt att bära upp ett vargskinn, men ett sätt var snyggast, och blev efterapat. Under antiken var mantelfållens längd reglerad, både för män och kvinnor. Egyptierna lade en förmögenhet på kläder, frisyrer och smink. På medeltiden ändrades kvinnornas ringning från fyrkantig till rund, och sedan kunde ingen ha sina gamla trasor längre. Redan under antiken drev författarna med män som var alltför roade av modets skiftningar. ”Det är bara ytliga människor som inte dömer efter ytan”, ansåg den brittiske författaren Oscar Wilde vid förra sekelskiftet. Han snobbade både med sina kläder och sin kritik av modeslavar.

Sista ordet går till Wilde: ”Lita aldrig på en kvinna över 35, som bär rosa rosetter.” Det ligger det något i.

BIBELNS FÖRSTA MOSEBOK (Genesis) kap. 42, ca 1200 f Kr.
Den präktige Josef ger belägg för att kläderna gör mannen, åtminstone i andras ögon. Pappa Jakob favoriserar sin näst yngste son. När Josef får en fantastisk ”mångfärgad” rock blir bröderna avundsjuka och säljer Josef som slav till Egypten. Egyptierna ser hans begåvning och upphöjer Josef till faraos skattmästare, klär honom i ”finaste linne” och kedja av guld. Enkelt och snyggt. Ett dygdemönster är han också. När Potifars hustru vill få honom i säng, lämnar han sin mantel i hennes klor – och flyr.

Carl Gyllenborg: SWENSKA SPRÄTTHÖKEN, 1737.
I den allra första svenska teaterkomedin driver författaren Gyllenborg hejdlöst med tidens unga modelejon. Baron Hurtig har varit i Paris en månad, och låtsas redan ha glömt svenska språket. Han parlerar bara franska. Greve Stadig retar sin släkting för att han klär sig som en sprätthök enligt fransk fason, i vita strumpor, svarta sidenband och överdriven peruk: ”Dyra Cousin, varför har Ni miölat Ert hufwud som ett baketråg?”

Gustave Flaubert: MADAME BOVARY, 1849.
Var Flaubert road av mode? Tveksamt. Men han var road av realismen och hade blick för vad folk hade på sig. Kläder har alltid markerat status, i alla samhällsklasser. Madame Emma Bovary ville upp. Den triste maken, doktor Bovary, var första pinnen. Men hon ville ha mer. Hennes drömmar blev hennes fall. Hon shoppade loss, skuldsatte sig för vackrare klänningar, roligare hattar, tunnare strumpor, parfym och parasoller. Garderoben svällde, men livet krympte. Hon tog till arsenik. Allt gick på auktion.

Emile Zola: DAMERNAS PARADIS, 1883.
Zolas varuhus är fritt tecknat efter verklighetens Printemps och Bon Marché i Paris. Paradiset erbjuder sidenband, knappar, galaklännningar och spetsar. De rika kvinnorna handlar, de fattiga drömmer. I sin roman dissekerar Zola den stenhårda konkurrensen i affärsvärlden, där alla småbutiker obönhörligt tvingas i konkurs av varuhusjättarna. ”Jag har kvinnorna på min sida, resten struntar jag i”, konstaterar varuhuschefen Mouret.

Hjalmar Bergman: CHEFEN FRU INGEBORG, 1924.
Modedirektören Ingeborg Balzar styr sin firma med järnhand. Sömmerskor, modister och expediter darrar inför hennes stränga blick. Men själv darrar chefen fru Ingeborg inför det mest förbjudna, hon är förälskad i sin egen svärson. Romanen är en av Bergmans allra bästa böcker. Han skrev till sin svåger, förläggaren Tor Bonnier, att vissa dagar kunde han inte föra pennan: ”Då ligger jag på soffan och bara gråter. Det är så synd om henne. Öppna aldrig en modehandel i Stockholm. Inte efter detta. Det blir emellertid en mycket bra bok. Vad du ska bli glad!”

Karin Boye: ASTARTE, 1931.
I sin tidlöst spännande debutroman nagelfar Karin Boye modebranschen. Astarte är en gyllene skyltdocka, tjusigt smal om höfterna: ”Så ser visserligen ingen kvinna ut, till lycka för släktets bestånd. Men idealet bör ju alltid vara ouppnåeligt.” Boye lyckas både fånga modets magi och den globala klädbranschens offer. Medan svenska damer njuter av tygets lyster rotar kinesiskan Puh-li i sophögarna. Det är viktigare att silkesmaskarna får näringsrik föda än spinnerskan Puh-li.

Maria Lang: SIDEN, SAMMET, 1964.
Den svenska deckardrottningen Maria Lang var själv kund på Märtaskolan och NKs franska, tidens bästa damskrädderier i Stockholm. De präglar stilen för romanens Ateljé Asta. Här syr hovsångaren Camilla Martin sina toaletter i blekgult siden och guldlamé. Hennes blivande make, kriminalkommissarie Christer Wijk, är måttligt road. Han piggnar till först när konturerna av en kvinnokropp avtecknar sig under sjok av siden. En kvinna med en sömmerskesax instucken mellan brösten ...

Diana Vreeland: DV, 1984.
Vreeland är en legendar i den amerikanska modevärlden, som moderedaktör på Harper’s Bazaar och Vogue och kurator för modeavdelningen på Metropolitan museum i New York. Som barn ansågs hon ful. Hon hade ärvt sin fars stora näsa, ”så stilig på en karl”. Men den fulsnygga Dianas personlighet segrade. Hon färgade hårt svart, sminkade sig i vitt och rött som en japansk kabukispelare. En look hon behöll hela livet. Med hjälp av fotografer som Richard Avedon och Irving Penn gav hon modet konststatus.

Lauren Weisberger: DJÄVULEN BÄR PRADA, 2006.
En modern feelgood-klassiker, om den fasansfulla moderedaktören som gör livet surt för den unga wannabeen Andrea Sachs. Chefens elakhet, ombytlighet och perfektionism har inga gränser. Alla trippar i skräck för den välklädda djävulen, modeller, modefotografer och designer. Den vasstungade redaktören hade nog sin förebild i den berömda Anna Wintour på modemagasinet Vogue. På film gestaltades rollen av en Meryl Streep i högform.

Sara Danius: SIDENKATEDRALEN OCH ANDRA TEXTER, 2020.
I Sara Danius postuma essäbok handlar mycket om mode. ”Vad ska du ha på dig?” Frågan är aldrig oskyldig. Själva katedralen är den aftonklänning som Danius bar på Nobelfesten 2015, sitt första år som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Svart siden med röda rosor, inspirerad av Marcel Proust. Sidenkatedralen är en av decenniets få kulturartiklar med klassikerstatus. Som en melankolisk novell om en kvinna och hennes klänning. Hon är bokstavligen insydd i makten och ensamheten.

Publicerad i nummer 1, 2022