”Free Nelson Mandela!”
Det har gått 40 år sedan Sverige införde ekonomiska sanktioner mot Sydafrika. Tio år senare frigavs Nelson Mandela och det hatade apartheidsystemet avvecklades. Men varför lyckades isoleringen av Sydafrika, medan till exempel Nordkoreas regim sitter kvar, trots omvärldens sanktioner?
AV Mickael Dee
BOJKOTTEN AV SYDAFRIKA
När: Den 1 juli 1979.
Vad: Sverige inför då, som första västland, sanktioner mot egna företag som investerar i Sydafrika.
När det sydafrikanska Nationalistpartiet efter valsegern 1948 införde ett strikt rasåtskillnadssystem som de själva gav namnet ”apartheid”, kunde de antagligen inte föreställa sig att just det ordet under det kommande halvseklet skulle komma att bli ett av världens mest ökända och avskydda.
Indien – med många utvandrade landsmän i Sydafrika – var det första landet att internationellt uppmärksamma det vedervärdiga i Sydafrikas apartheidsystem, ett system som minutiöst slog fast var landets icke-vita raser – ”svarta”, ”färgade” och ”asiater” – fick bo, vilka jobb de fick söka, och vilka parkbänkar de fick slå sig ned på. Apartheidlagarna förbjöd giftermål, och till och med sex mellan raserna. 1954 slog FNs generalförsamling att fast att apartheid var ”förkastligt”. Men sedan hände inte mycket mer.
Snart började dock en gräsrotsrörelse ta form i London där en liten grupp av exilsydafrikaner och britter krävde att butiker och snabbköp inte skulle sälja frukt, cigarretter eller andra varor från Sydafrika. Bojkotten fick en trög start, men i början av 1960 uppmanade Hugh Gaitskell, ledare för Labourpartiet, i teve britterna att stödja bojkotten. Snart fanns det bojkottgrupper över hela landet.
Den 21 mars 1960 föll så skotten i Sharpeville, en massaker där den sydafrikanska polisen öppnade eld mot 7000 människor som demonstrerade mot apartheidlagarna. 69 människor dog. Och nu började antiapartheidrörelsen växa rejält.
Det internationella fotbollsförbundet Fifa slängde ut Sydafrika från sina turneringar 1961. OS i Tokyo meddelade att Sydafrika inte var välkomna såvida de inte tillät en rasblandad trupp. 1968 uppmanade FNs generalförsamling alla stater och organisationer att ”suspendera alla kulturella, utbildnings-, sport- och andra utbyten med organisationer eller institutioner i Sydafrika som tillämpar apartheid”.
FNs uppmaningar om bojkott var dock fortfarande inte bindande. För i FNs säkerhetsråd la USA och Storbritannien in sina veton mot tvingande ekonomiska sanktioner mot Sydafrika. Ronald Reagan och Margaret Thatcher tyckte visserligen att apartheidrörelsen var ”osmaklig” men man behövde ändå Sydafrika som en stark partner i kampen mot Sovjetunionens inflytande i södra Afrika.
Apartheidregimen la å sin sida ner stora pengar på att framställa landet som framåtriktat och modernt, med djurreservat, soliga stränder, och så nöjesanläggningen Sun City, som lockade med höga gager. Rod Stewart spelade i Sun City så sent som 1983, Queen 1984 och Black Sabbath 1986. Steven van Zandt i Bruce Springsteens E-street band reagerade starkt mot detta. 1985 grundade han organisationen Artists United Against Apartheid som samma år gav ut låten Sun City där 49 ledande artister förband sig att inte spela där.
Sverige hade skickat bistånd till ANC sedan 1973, stod snart för halva ANCs budget, men tvekade länge om att införa ekonomiska sanktioner. Det fanns stora svenska affärsintressen i Sydafrika – Volvo, Sandvik, Asea, Saab-Scania, Alfa-Laval var allihop verksamma i landet. Den svenska regeringen hade aldrig velat gå längre än FNs deklarationer, men så 1979 förbjöd man nyinvesteringar i Sydafrika. Delar av näringslivet protesterade. Liksom Moderatledaren Ulf Adelsohn som under valrörelsen 1985 sa: ”Om vi bojkottar deras varor blir ju de stackars negrerna i Sydafrika utan jobb.”
Dråpslaget för apartheidregimen kom 1987 när flera länder, på uppmaning av FN, införde oljesanktioner mot Sydafrika, som inte hade några oljereserver att tala om.
Regimen var på fallrepet. Åren 1990–1991 avskaffade den sydafrikanska regeringen under F.W. De Klerk apartheidlagarna. 1994 hölls fria val som resulterade i en koalitionsregering med Nelson Mandela som president.
Varför lyckades bojkotten mot Sydafrika? Ett svar är den inte bara var en ekonomisk bojkott. Sådana har ju en tendens att snarare stärka en regims förtryck av sin egen befolkning. Men Sydafrika isolerades, till skillnad från Kuba, Nordkorea och Iran, framför allt kulturellt och idrottsligt. Till saken hör också att Sydafrika trots allt var en demokrati, för de vita. Och regimen kunde till sist inte blunda för att även deras egna väljare började tycka att det var plågsamt att ses som representanter för världens mest avskydda politiska system.
Sveriges sanktioner var inte avgörande. Men det svenska gräsrotsengagemanget och de ekonomiska bidragen var av helt central betydelse för ANC.
Publicerad i nummer 2, 2019
