God save the... slave
Allt var upplagt för århundradets fest. Men få kände till att det faktiskt fanns slavar i publiken när Storbritanniens nuvarande drottning Elisabeth ll kröntes i Westminster Abbey 1953.
AV MICHAEL DEE
1953 ÅRS SANNOLIKT STÖRSTA internationella mediepådrag ägde rum den 2 juni i London då drottning Elizabeth II skulle krönas i Westminster Abbey. Det var första gången som film- och tvkameror tillåtits filma en kröning och direktsändningen var det som på allvar etablerade tv-mediet i Storbritannien. Folk närmast ramlade över varandra för att köpa apparater. De som inte hade råd bänkade sig hos grannar och släktingar. Bortsett från det paradstråk där hundratusentals människor trängdes för att se processionen mot Westminster Abbey låg gatorna i resten av landet i princip öde.
Storbritannien hade ganska visst förlorat sitt imperium men det levde vidare i en ceremoniell form i ”The Commonwealth” (Samväldet). Elizabeth II kröntes därför till drottning av Storbritannien, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, Pakistan och Ceylon. Kungligheter, statsöverhuvuden och andra dignitärer bänkade sig i katedralen och förutom kröningen fanns det mycket annat att se fram emot: parader och middagar. Pompa och ståt.
Men en del i församlingen märkte att det var något underligt med ett av de gästande statsöverhuvudena och hans följe. För tjänstefolket som schejken av Qatar dykt upp med var inte anställda. De var slavar. Märkligt inte minst eftersom Qatar i lag hade förbjudit slaveri året innan. Tydligen hade schejken tyckt att hans egna lagar inte gällde honom själv.
Det borde ha blivit ett ramaskri i den brittiska pressen. Det blev det inte. Kanske kom det samtal ”uppifrån”. Kanske berodde det på ingen tidning ville kasta skuggor över kröningen och närmast anklagas för landsförräderi. Fem år senare dök schejken åter upp med slavar i Storbritannien. Än en gång var pressen tyst.
Schejkens besök har inte helt försvunnit ur historien. De omtalas i W. G. Clarence - Smiths bok, ”Islam and the abolition of slavery” (2006). Som tar upp arabvärldens centrala roll i den internationella slavhandeln. Arabiska slavhandlare gjorde räder djupt in i Afrika, kontrollerade hamnarna där slavarna skeppades ifrån och deras handel pågick från år 650 ända fram till 1960-talet.
Saudiarabien förbjöd slaveri först 1962 och det uppskattas att 450 000 människor i landet, cirka 20 procent av befolkningen, vid den tidpunkten var slavar. Grannlandet Oman förbjöd slaveriet 1970. I Mauretanien vid Saharaöknen motverkades slaveriet genom en serie lagar under 1900-talet, men kriminaliserades först 2007.
Den riktigt stora exporten av slavar från Afrika kom i gång på 1700-talet, och gick till Nord- och Sydamerika, där mängden tobaks- och bomullsplantager sköt i höjden och behövde arbetskraft. Billig sådan. Lokala slavhandlare sålde slavar till brittiska slavhandlare som exporterade dem till de europeiska kolonierna i Amerika. Det brittiska parlamentet förbjöd slaveri 1833 och påbjöd att de 800 000 slavarna i Karibien, Sydafrika och Kanada skulle friges. Lagen kunde dock endast genomföras efter att slavägarna garanterats full ersättning för ”förlorad egendom”.
Vid det laget hade omkring en halv miljon slavar fraktats till Nordamerika. Långt fler än så hade sålts till de spanska och portugisiska kolonierna i Sydamerika, cirka 10 miljoner, varav hälften hamnade i Brasilien. Brasilien var också det sista landet i Sydamerika att avskaffa slaveri, 1888, 62 år efter Bolivia och två år efter Kuba. Importen av slavar från Afrika hade därmed äntligen upphört.
Men slaveriet har inte upphört i vår tid heller, trots att det är förbjudet i lag. Enligt de senaste siffrorna från FNs International Labour Organization finns det i dag 40 miljoner slavar i världen. Av dessa är 71 procent kvinnor och flickor, 25 procent barn.
Definitionen lyder att en person är slav om hon/han tvingas arbeta mot sin vilja, har begränsad rörelsefrihet, behandlas, köps och säljs som vara. Förslavning sker på olika sätt: Genom trafficking. Genom att frånta gästarbetare deras pass och göra dem rättslösa, så som ofta sker i just Qatar och oljeländerna runt Persiska viken.
Slaveri är lönsamt och uppskattas enligt ILO årligen inbringa runt 150 miljarder dollar.
Det är lätt att förfasa sig över dagens slaveri, men i vilken omfattning bidrar vi till att göra det lönsamt? Funderar över vilka som plockat frukten och grönsakerna vi äter? Sytt de billiga kläderna? Återvunnit metallen i våra mobiltelefoner?
Publicerad i nummer 4, 2019
