Rashetsaren
Våren 1919. Folk köar utanför Konstakademien i Stockholm för att se HERMAN LUNDBORGS 700 porträttbilder av vanliga svenskar från norr till söder. Men den nazistiske rasforskarens syfte med sin ”folktypsutställning” är inte att visa upp vilken mångfald som finns i vårt vackra land. Tvärtom vill han visa vilka som är värda att leva, och vilka som inte håller måttet.
AV MAJA HAGERMAN
FOLKTYPSUTSTÄLLNINGEN
När: 1919.
Vad: Det kan ses som startskottet för den rasbiologiska boomen i Sverige, en forskning som i dag ses som helt oseriös.
På våren för exakt 100 år sedan öppnade Svenska folktypsutställningen med budskapet att män-niskor i Sverige behövde lära sig förstå betydelsen av rasskillnader. Svenska folket presenterades den våren år 1919, som en fråga om kropp, enhetlighet och renhet.
Det var en docent i rasbiologi vid Uppsala universitet som hade skapat utställningen, och denne Herman Lundborg spred varningens ord: Rasbiologin visar att människor inte är likvärdiga. Å ena sidan finns högstående folk och å andra sidan folk som inte håller måttet. Vissa har framtiden för sig medan andra är dömda att gå under. Människoraserna, deras konflikter och beblandningar, styr så gott som allt i världshistorien, förklarade han.
Tusentals besökare köade utanför Konstakademien i Stockholm. Utställningen turnerade sedan vidare och drog fulla hus även i Uppsala, Göteborg, Visby och Gävle. Det besökaren fick se när man kom in var ansikten, ansikten, ansikten. 700 fotografier på det som Lundborg menade var olika ”rastyper” i Sverige: svenskar, finnar, samer, valloner, judar och zigenare, tattare – och så förstås de rasblandade. Vissa personer som visades upp hade fått sina foton tagna med tvång, andra hade själva med stolthet lämnat in sina bilder. ”Genom en ingående kunskap om folkets rasstruktur skola vi efterhand sättas i stånd att vidta åtgärder, gående ut på förbättrandet eller åtminstone vidmakthållandet av dess (svenska folkets) rasbiologiska standard. I motsatt fall riskera vi en fortgående försämring”, förklarade Lundborg i skriften Degenerationsfaran.
Styrande statsmän måste inse rasbiologins betydelse för nationens framtid. De borde ge tränade läkare tillåtelse att förbättra den svenska ”folkstocken” och skydda samhället från ”degeneration”, som Lundborg uttryckte det. Genom att tillämpa ungefär samma metoder som användes inom modern djuravel och växtförädling.
För att Herman Lundborg skulle få acceptans för sitt budskap var paketeringen viktig. Rasbiologin måste framstå som neutral och vetenskaplig. Så han dolde omsorgsfullt sina nazistiska sympatier, och lyckades väl. Rasbiologi låg i tiden och 1922 startades Statens institut för rasbiologi i Uppsala, med Herman Lundborg som förste chef. Men det var först när han närmade sig pensionen 1934 som Lundborg öppet hyllade Hitler och förkunnade att Sverige borde följa Nazitysklands exempel vad gällde upprensning bland ”rasfrämmande”. Fram till dess hade det varit en glidande skala av omskrivningar och försiktig otydlighet kring det som var idéns kärna om folk, renhet och enhetlighet och motstånd mot demokrati.
När Lundborg gick i pension 1935 utsågs först till hans efterträdare en annan psykiater som även han beundrade rashygienen i Nazityskland. Socialdemokraterna satte dock stopp för denne Torsten Sjögren och såg till att Lundborgs värsta kritiker, socialdemokraten och docenten i medicinsk ärftlighetsforskning Gunnar Dahlberg, blev chef för verksamheten i stället. Han ville göra upp med det rasistiska arvet.
Men Statens institut för rasbiologi fanns ändå kvar som en egen liten myndighet till 1958, då verksamheten i stället blev en del av universitetet, institutionen för medicinsk genetik. Och ännu på 1960-talet fanns en docent i Uppsala, Bertil Lundman, inom ämnet fysisk antropologi, som fortsatte föreläsa om rasbiologi vid universitetet, trots att ämnet sedan länge visats vara vetenskapligt ointressant.
Begrepp som Herman Lundborg använde för att varnande beskriva samhällsutvecklingen nyttjas på nytt i dag av högerkrafter som återigen hävdar att det västerländska samhället skulle vara just ”degenererat”. Främmande krafter, mångkultur och invandring, måste stoppas från att ta över. Folket måste ”renas”.
I början av 1900-talet var det ”rasbilder” på människors ansikten och kroppar som användes som ”bevis” på raslärornas giltighet.
Publicerad i nummer 3, 2019
