Vikingamyten

Blond, blåögd krigare med hornklädd hjälm? Nej, den bilden av vikingen skapades av ett gäng stukade svenska kulturmän i början av 1800-talet. Syftet var att skapa en kraftfull manlighetssymbol som svenskarna skulle kunna se upp till.

GÖTISKA FÖRBUNDET
När: 1811.
Därför att: Det var på sin kongress det året som förbundet skapade den bild av vikingen som lever kvar än i dag.

DET LÅG ALLVAR I LUFTEN när medlemmarna i Götiska Förbundet 1811 strålade ihop på Stallmästaregården, en av det dåtida Stockholms finaste restauranger. Något måste göras. Landet var i djup kris. Två år tidigare, 1809, hade Sverige förlorat Finland till Ryssland, och därmed blivit av med en tredjedel av sitt territorium och en fjärdedel av sin befolkning. Finland hade tillhört Sverige sedan 1249, och förlusten var ett nationellt trauma.

Det behövdes nu, enligt förbundet, en stark, manlig rollfigur, att se upp till, så att Sverige förhoppningsvis skulle kunna återerövra Finland. Vikingen skulle bli den förebilden. Skapad utifrån de berättelser som Snorre Sturlasson (1178–1241) skrivit, runstenar och enstaka arkeologiska fynd. Arkeologin var nämligen 1811 en helt oprövad vetenskap. Den första arkeologiska avhandlingen i Sverige skrevs först 1866. Vikingagravarna började grävas ut först mot slutet av seklet.

Vikingen var alltså 1811 en högst diffus figur och det innebar att det gick att forma honom ungefär som man ville. Och för Götiska Förbundet var vikingen just en ”han”. Kvinnor hade över huvud taget inte plats i deras vikingatid.

Förbundets medlemmar hälsade på varandra med då ovanliga men fornnordiska ”Hej!”. De fick vid inträdet i föreningen fornnordiska namn. Den i dag mest kände medlemmen, poeten Erik Gustaf Geijer, kallade sig ”Einar Tambaskjälfver”. De gav ut tidningen Iduna, i vars dikter och artiklar det framträder två olika sorters vikingar. Den ena äventyrlig, som ger sig ut och erövrar territorier, den andre, odalbonden, som organiserar samhället, är rättvis och demokratisk och vågar ställa kungen till svars.

Förbundet anordnade också 1818 en stor konstutställning i Stockholm, med målningar och skulpturer av Oden, Tor och Frej. Utställningen gick rakt emot tidens konstideal, som utgick från grekiska antiken. Här visades i stället upp en rå och brutal vikingavärld, ansågs det.

Men förbundet fick medvind från annat håll. 1818 kröntes Jean Baptiste Bernadotte till ny svensk kung, som Karl XIV Johan. Han hade varit en av kejsar Napoleons främsta generaler. Sverige hade fått en krigarkung. Det visade sig också att denne kung var närmast besatt av forntidshistoria. När Rosendals slott byggdes på 1820-talet lät kungen dekorera det med friser ur fornnordisk mytologi, där en av friserna illustrerar hur Oden kom till Norden efter att ha blivit adopterad av kungen Gylfe, precis som Bernadotte själv blivit adopterad av Sverige. Vikingamyt blev propaganda och realpolitik.

Bättre kunde det knappast bli ansåg medlemmarna inom förbundet, men man kände sig nu också tvungen att förändra sin bild av vikingen. Nu var det den modige och äventyrlige krigaren som fördes fram. Den demokratiske odalbonden som ställde kungen till svars suddades bort.

Vikingahjälmen med horn har vi konstnären Gustav Malmström att tacka för, som sannolikt fick impulsen från Osebergbonaden, där en av figurerna bär hjälm med horn. Detta plockades upp av kompositören Richard Wagners scenograf till uppsättningen av Nibelungens ring, varefter hjälmar med horn blev standard. Men – det har inte hittats en enda vikingahjälm med horn.

Adolf Hitler och nazisterna var lika besatta av Wagner som av fornnordiska myter, och den SS-division där i huvudsak skandinaver ingick fick tillnamnet ”Wiking”. Efter andra världskriget hade ordet viking därför en något dålig klang men detta rådde 1958 års Hollywoodfilm The Vikings med Tony Curtis i huvudrollen bot på.

Och Götiska Förbundet? Det blev missämja och 1824 lades verksamheten ner. Ur deras hopdiktade viking har en annan bild gradvis framträtt. De skulle säkert blivit besvikna av att ingen av de praktfulla gravar som hittats tillhört krigarkungar utan – kvinnor.

Och år 2020 presenterade genetikprofessorn Eske Willerslev en stor DNAundersökning som visade att en del vikingar hade samiskt påbrå och att andra härstammade från Sydeuropa och nuvarande Turkiet. Och – att de flesta av vikingarna inte var blonda eller blåögda, utan hade mörkt hår och bruna ögon.

Publicerad i nummer 2, 2021