Fönstret

Moderna aktivister

Det är lätt att bli deprimerad av nyheter om hur våra stora folkrörelser tappar medlemmar. Men det betyder inte att svenskar blivit mindre engagerade i samhällsfrågor. Vi håller bara på att hitta nya vägar att påverka, menar forskare och andra experter som Fönstret talat med.

Då och då poppar de upp. Artiklarna om gamla föreningar som tvingas läggas ner för att ingen vill sitta i styrelsen. Om hur stora föreningar som till exempel Scouterna och Friluftsfrämjandet tappar medlemmar. Men svenskar vill fortfarande göra saker och påverka samhället tillsammans.

– Engagemanget bland svenska folket är stabilt och väldigt högt. Det är egentligen fascinerande, inte ens under lågkonjunkturen under 1990-talet hände det något med engagemanget, utan det är troget och högt, säger Lars Svedberg, forskare på Ersta Sköndal högskola och en av tre författare till studien Folk i rörelse – medborgerligt engagemang 1992–2014.

Enligt Lars Svedberg är människor visserligen inte längre medlemmar i lika många föreningar. Förut var man kanske med mer av hävd och gammal tradition, numera kan man lite förenklat säga att man är med för att man verkligen vill engagera sig.

– De som är medlemmar i en viss organisation är fortsatt mycket aktiva. Det vi kan se är att de som tidigare var medlemmar och inte gjorde så mycket i föreningens regi, de har gått ur. De passiva medlemmarna har alltså försvunnit.

Det finns också en annan rörelse i engagemanget. Man bildar egna nätverk och går inte automatiskt med i en organisation som redan finns. Engagemang måste inte drivas i föreningsregi och en del av nätverken är bara tillfälliga för att under en viss period arbeta med en specifik fråga.

Ulric Jansson, en av aktivisterna Fönstret träffade inför den här artikeln, tycker att föreningslivet är något bland det finaste vårt samhälle har. Men han menar ändå att det finns många fördelar med att ibland välja mer lösa sammansättningar.

– Vi slipper ödsla kraft och energi på maktkamper och det här ”vi mot dom” som ofta dyker upp i föreningar. Vi i Supportrar mot homofobi har oerhört kort väg från idé till handling. Vi tar upp en fråga i vår chatt-grupp i stället för att ha styrelsemöte och när det går snabbt tar det ibland bara två timmar tills vi är i gång.

Så hur ser då framtiden ut för engagemanget i Sverige? Ljust och hoppfullt, om man ska tro Anna Snell från Volontärbyrån som hjälper till att koppla ihop personer som vill göra en insats med föreningar eller nätverk.

– Det finns ett jätteintresse! Men vi märker också att många vill välja något som passar just dem, så det gäller för föreningar och organisationer att tänka över hur de lockar till sig folk. Speciellt unga väljer fråga i stället för organisation.

Hon kan se att intresset och engagemanget till viss del styrs av det som diskuteras i samhället i övrigt. Under 2015 var det många som ville göra något för de många flyktingar som kom under hösten. Det senaste året, efter #metoo-rörelsen, har det varit många initiativ för jämställdhet och mot sexuella trakasserier.

– Om jag skulle gissa tror jag att klimatfrågan blir nästa stora grej. Den diskuteras oerhört mycket nu och jag tror många är intresserade av hur vi kan gå ihop och skapa förändring, säger Anna Snell.

Supportrar mot homofobi

”Vi slipper ödsla kraft på maktkamper”

ULRIC JANSSON
Ålder: 53 år.
Aktuell: Aktiv i nätverket Supportrar mot homofobi.
Det bästa med att vara aktivist: ”Man kan väldigt konkret se att man är med och skapar förändring.”

”Rörelsen Supportrar mot homofobi föddes i Tyskland och kom till Sverige för några år sedan. Vi är ingen formell förening, utan ett platt nätverk där den som vill vara med kan vara det. Då när vi bildades fanns det en hel del problem. I Norrköpings klack fanns det ett gäng nazister som var starka och stora och tog mycket plats. I andra klubbar fanns det en tyst motvilja. Ganska tidigt förstod vi att det gällde att arbeta med strukturer och tystnadskultur. Det finns också en inställning att politik inte ska blandas in i fotbollen och en del ser tyvärr hbtq-frågor mer som politik än som frågor om mänskliga rättigheter. Men vi har kommit långt, så långt att vi numera arbetar mer med hur det är att vara homosexuell och fotbollsspelare i Sverige än med supporterkulturen. Vi har också en direktdemokrati jag tror många unga uppskattar. Vi som har någon form av maktposition kanske måste kolla av innan vi gör något, men den enskilde aktivisten kan egentligen bara köra på. Jag är optimistisk inför framtiden. Dagens unga sportkillar är inte bara de som snusar och läser herrtidningar, många sporter kommer tvingas till förändring. Det goda kommer att vinna. Vi är fler och bättre än de andra.”

Fika för alla

”Vi tog platsen i besittning, innan rasisterna kom”

JÖRGEN BERGMARK och PAULINA SOKOLOW
Ålder: 53 och 48 år.
Aktuella: Utgör tillsammans med de andra på bilden delar av nätverket Fika för alla.
Det bästa med att vara aktivist: ”Att känna att man deltar i och bidrar till ett historiskt skeende och att vara del i en gemenskap.”

”Det började med att det fanns ett rasistiskt soppkök i Björns trädgård, en park här i Stockholm, som bara serverade vita svenskar. Vi var ett gäng flyktingvolontärer som gick dit med vårt kaffebord en lördag innan rasisterna kom och tog platsen i besittning. Sedan började vi kalla oss Fika för alla. Vi ville neutralisera platsen, göra den tryggare. Men vi ville inte bara dela ut mat, utan också möta och samtala med de människor som fanns på platsen. Eftersom vi var där varje lördag lärde vi känna folk, det blev fina möten. Solidaritet i praktiken, liksom. Det fanns andra som också delade ut mat, men ingen som drev både detta att skapa en mötesplats och att vara ett antifascistiskt initiativ. Vi fortsatte att vara ett löst nätverk och till slut var vi 50–60 personer. Och nästan alla som kom dit och hjälpte till blev kvar. Det var ett väldigt enkelt sätt att engagera sig. Vi hade ingen formell styrelse, beslut togs av dem som var på plats. Rasisterna har försvunnit från Björns trädgård, så just nu vilar Fika för alla. Men många av oss har blivit vänner och skulle det behövas kanske vi återuppstår. Skulle vi tipsa andra som vill aktivera sig så är det att inte vänta. Få det gjort medan ni kokar! Gå inte hem och funderar, kör även om ni bara är tre personer.”

Cyklistbloggaren

”Det är inte bara bilarna som ska fram”

JEROEN WOLFERS
Ålder: 46 år.
Aktuell: Driver Cyklistbloggen tillsammans med Christian Gillinger.
Det bästa med att vara aktivist: ”Att kunna sprida sitt budskap och föra en dialog med läsare, myndigheter och politiker med ens egen tid och arbete som enda insats.”

”Jag och min gamle gymnasiekompis Christian tog en lunch ihop för första gången på länge. Vi pratade om cykelpendling och om att vi båda saknade en kanal för oss som vardagscyklar. Det fanns forum för folk som cykelsemestrar och tävlingscyklar, men inte för oss som vill kunna åka till jobbet på ett tryggt sätt. Sen fick jag ett erbjudande om att man fick köpa en domän för en spänn. Jag registrerade Cyklistbloggen och när jag ringde Christian hade han redan massor av uppslag. Efter något år publicerade vi inlägg mer regelbundet och började växa. Vi har också dragit i gång cyklistgrupper på Facebook för att få mer debatt. Vad vi har påverkat rent konkret är svårt att svara på, men vi har definitivt varit med om att lyfta frågan om att man måste ta hänsyn till cykeln som trafikslag. När man börjar bygga, när man bygger nytt och under tiden man bygger. Det är inte bara bilarna som ska komma fram. Det finns mycket kvar att göra men jag tycker att cykeltänket börjar ändras både hos politiker och de som utför och planerar byggen i takt med att allt fler cyklar. Vi har också hjälpt många att visa vem man ska höra av sig till och hur man påverkar sin kommun när det gäller cykelfrågor. Jag tycker att vi har blivit den där kanalen Christian och jag saknade när vi träffades första gången.”

Publicerad i nummer 4, 2018