Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Intervju

”Jag ville aldrig skrämmas …

… jag höll bara på med mina dockor – som jag alltid gjort”

När barnen från 1960- och 70-talen blev myndiga fick han höra att han förstört deras liv. Det kom som en chock för den vänlige, dockskapande konstnärssjälen från Luleå. I dag har känslorna lagt sig och STAFFAN WESTERBERG bemöts närmast med ikonstatus. ”Kanske för att jag haft fräckheten att leva så länge”, funderar han själv. I sommar fyller han 90. Fönstret hälsade på den numera rörelsebegränsade konstnären i hemmet i Uppsala där han lever med pojkvännen Hans, 80. Där pratade vi om hur allt en gång började, om vänskapen med Kristina Lugn och hur det kom sig att hans mest kända produktion fick namnet Vilse i pannkakan.

STAFFAN WESTERBERG
Ålder: Fyller 90 i sommar …
Familj: Sambon Hans Persson, 80.
Bor: Lägenhet i Stockholm och i Hans hus strax utanför Uppsala.


Vi knackar på hos Staffan Westerberg utanför Uppsala. Hans sambo Hans Persson öppnar dörren och visar runt i huset medan hemtjänsten håller på att fixa något med Staffan som vinkar till oss från rullstolen.

När kommunens folk tackat för sig ber Staffan Westerberg att vi slår oss ner mitt emot honom. När man undrar ”hur är läget” ler han lite lätt, tänker efter en stund och svarar:

– Läget? Ja, det är som det är. Mitt handikapp, förutom åldern 89 år, är att jag inte opererat vänster höft. Det gör att det blir ett evigt sittande i rullstolen med ganska mycket värk. Hemtjänsten kommer fyra gånger om dagen.

Han ler lite igen.

– Första gången tar de upp mig på morgonen och tvättar mig. Andra gången kommer de bara för att titta till mig. Tredje gången hjälper de mig att gå ett varv i rummet med rullatorn, vilket går olika bra beroende på dagsform, och fjärde gången lägger de mig. Och så får jag duscha en gång i veckan. Behövs mer hjälp så …

Han knackar på larmet på handleden.

– De kommer från alla möjliga håll i världen och …

Man hinner tänka att nu kommer något om att det är svårt att förstå en del av dem, att många inte riktigt vet vad de ska göra, att han önskar att det var en och samma. Men då känner man inte Staffan Westerberg.

– … jag gillar verkligen det. Det är hjälpande händer från alla länder. Syrien, Somalia, Turkiet, Bangladesh, Iran och gamla Svedala. De är alla så trevliga och bryr sig verkligen om. Och de berättar så mycket intressant även om jag i deras ögon bara är en gammal gubbe som behöver hjälp, säger han.

– En, som kallar mig ”my friend” när han hjälper mig upp ur sängen, sjunger sånger från Somalia. Då ser jag hans savann, hans mamma, en struts som snabbar sig in i vårt vardagsrum och dricker en rykande kopp te tillsammans med oss …

Hans, som hjälper Staffan när inte hemtjänsten är där, skjuter in:

– … och de visar ju en massa bilder och filmer för dig, och oss. När någon rider kamel i Syrien eller åker glidflygplan över Georgien …

Staffan tar över meningen:

– … och det är så fantastiskt! Jag sitter där jag sitter men de här fina människorna tar mig med ut i världen.

Staffan och Hans är ett samspelt par. Många gånger börjar den ena en mening som tas över av den andre som i en verbal stafettväxling.

– Vi träffades av en slump. Staffan bjöd hem mig på te …

– … som man säger …

– … och det var fyrtio år sedan …

– … jag hade bara haft kortare förhållanden så för mig var att träffa Hans som att hitta sin storebror. Det var ett slags likhet, en ljusgestalt med kärlekens flaxande vingar.

Länge bodde Staffan i Stockholm medan Hans hade sin bas i Uppsala där han är professor emeritus i ekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Staffan konstaterar:

– Nu klarar jag mig inte själv i min lägenhet. Därför flyttade jag in till Hans för några år sedan. Lägenheten har jag inte varit i på flera år. Jag får mat av Hans två gånger om dagen. Och kaffe förstås. Du frågade ”hur är läget?” Läget är att det händer inte mycket men att jag har funnit mig det. Jag har varit med om så mycket i mitt liv att det får räcka.

Staffan Westerberg är dramatiker, regissör och skådespelare.

Döden har ofta varit ett tema i hans olika verk och han konstaterar att ”för att överleva måste man ha döden som kompis”. Hittills har det gått bra. På väg mot 90 år är han realist och har inga problem att prata om döden, men själva födelsedagen längtar han ”absolut inte till”.

– Jag är en barnslig gubbe och rätten att få vara det hävdar jag med stridsyxa till det bittra slutet. Att leka behöver inte vara ytligt, det finns även allvarsamma lekar. Hela livet är ju en lek som slutar med döden, slår han fast.

I hans liv introducerade sig döden när han var fem år.

– Vi bodde i en stor villa på Svartön utanför Luleå. Min mamma och pappa, min storebror Lasse och jag. Min farfar hade varit disponent på LKAB och min far skulle snart bli det. Tanken var säkert att Lasse eller jag skulle gå samma väg så småningom.

I Europa mullrade andra världskriget. I Luleå var det en vacker mors dag.

– Mamma var ute och red. Jag stod i barnkammarfönstret och såg henne komma på hästen. Från hästryggen och genom fönstret berättade hon att min storebror Lasse, som var 9 år, hade dött. Han hade plockat kabbelekor till henne och hade dem på pakethållaren när han blev påkörd av en bil. Bara mössan blev kvar på vägen.

Staffan Westerberg tittar ner i köksbordet i Uppsala några sekunder innan han lyfter blicken och med nästan öm röst säger:

– Min mamma slutade leva efter det, även om hon måste fortsätta leva med sina plikter i villan. Pappa fortsatte arbeta. Han var en stor stark känslomänniska men tiden var väl så. Olyckan förändrade allt. Precis allt.

I sina självbiografiska lilla bok Elvaåringen skriver Staffan:

”Ofta hörde jag mammas gråt i villan, tyst och behärskat på andra sidan väggen. Hennes sovrum var ett förmak till döden, där hon hördes plocka i sin sekretär i gustaviansk stil. Alla utsmyckningar var utnötta av reumatism och ensamhet.”

På andra sidan väggen låg liten Staffan och försökte bli stor.

Han hörde mamman gråta och föräldrarna gräla tyst genom ”ständiga mummel som var som mögel på bröd och skinn på chokladen”.

– Kanske föddes min längtan efter något annat, efter att stå på en scen, där. Sånt vet man ju aldrig. Men Lasses död gjorde att jag kom att växa upp i ett hus där känslorna inte vara så starka. Jag klagar inte på mina föräldrar, inte alls, men det var ett hem där mamma hade ett sovrum och pappa ett annat.

I detta började han skapa känslor i form av pjäser i en egen teater med hjälp av kartonger, träbitar, ficklampor – och inte minst en fantasi som bara växte av tystnaden där hemma.

Han funderar högt.

– Det var som att jag ville bli sedd av alla människor. Som att jag ville ropa högt ”Se mig någon! Se mig här på Svartön i Luleå!”

Det blev latinlinjen på läroverket i Luleå men ingen tredje generation Westerberg tog över disponentvillan.

– Pappa hade nog in i det sista hoppats på raka vägen in i högre utbildning för mig men efter studenten det blev i stället raka vägen in i teatervärlden. Mina föräldrar fann sig i det och ifrågasatte det inte. De kände att jag var så stark i den viljan. Min tio år yngre syster stannade kvar och skötte markservicen.

Staffan Westerbergs meritlista är lång. Nämn hans namn och många säger Syster Yster och Lillstrumpa men precis a l l a säger Vilse i pannkakan, det surrealistiska barnprogrammet från mitten av 1970-talet.

De 10 avsnitten a 15 minuter i TV2 i september 1975 är svensk tv-historia. En pojke, som spelas av Staffan Westerberg och kanske är Staffan Westerberg, vill inte äta sin pannkaka och börjar fantisera om vilka varelser som kan tänkas leva i den.

– Jag befolkade den med personligheter som jag gillade. Trashanken, Storpotäten, Älgen Laban, Vilse och Vilja …

Medan Hans nyper bort ett halvvisset blad från en blomma och fixar kaffe och ett fat med småkakor berättar Staffan:

– Det är snart femtio år sedan men jag påminns hela tiden om den. På gott och ont. Jag skrev på den länge, kanske bortåt ett år. På tåget ner till SVT Malmö som skulle göra den formulerade jag för mig själv. Vad är jag egentligen? Det ärligaste jag kunde säga var att jag var vilse i pannkakan.

Det blev namnet på serien. Och ett bevingat uttryck. De tio korta avsnitten älskades av många och hatades av andra. Inget annat barnprogram har väckt så många känslor. Ja, inget är ens i närheten.

Från ett helikopterperspektiv kan man se att programmet blev en politisk symbol för det som delar av befolkningen kallade ”vänsterflum” i framför allt den relativt nystartade kanalen TV2.

När den generation som växt upp med serien började på högskolor i början av 1990-talet vaknade kritiken igen. På Hultfredsfestivalen höll någon en skylt med texten ”Det är ditt fel Staffan Westerberg”. Ett citat som kring Handelshögskolan trycktes på t-shirts. I en undersökning bland Stockholms studenter ställdes frågan vem som är världens värsta människa. Staffan Westerberg och Kristina Lugn kom före både Hitler och Stalin.

Det började lite studentikost, kan man tänka. Men sedan accelererade det och blev hårdare. Människor började på allvar hävda att 10 x 15 minuter 1975 förstört deras liv. Staffan Westerberg trakasserades som mannen som förstört en generation. Det gjorde politiska försök att stänga honom ute från Dramaten. Det sattes in falska försäljningsannonser i hans namn. Han anfölls av nättroll innan nättroll fanns.

Indirekt är det därför han i dag inte har sociala medier utan allt sånt sköts av Hans i stället ”för det skulle bara inte gå att ha Staffan på nätet”. Nu många, många år senare säger han:

– Jag accepterar förstås att alla inte gillar det jag gör, men hela den där perioden gjorde mig väldigt, väldigt ledsen. Jag ser mig själv som en vänlig själ. Jag ville ju bara barnen väl, ville roa dem. Det ledde till ett drev som kändes proportionslöst och folk jävlades verkligen med mig.

Han låter lite nöjd när han lägger till:

– Senare hade jag en föreställning, nu när de blivit vuxna, där jag lovade förstöra den generationen igen. Då kom många, många och tittade och jag kastade strumpor på dem och de gör numera tummen upp om jag möter dem. Så i dag har det vänt, kanske för att jag har fräckheten att leva fortfarande.

Kunde han ana att Vilse i pannkakan skulle bli något alldeles extra när han skrev den?

– Nej, nej, nej. Jag bara höll på och höll på och höll på med mina dockor som jag alltid gjort …

Vi tittar på ett foto när han var tjugo år. Ung, stark och stilig. Han funderar på frågan vem den därtjugoåringen med hela livet framför sig var.

– Först och främst en som absolut inte visste om att han var så snygg som han var. Hur ska jag säga? Jag var ingenting på något sätt.

Om detta gjorde han senare barnprogram: Herr Ingentings funderingar.

– Funderingarna handlar just om att vara ingenting. Men av ingenting blir allting.

Det tål att tänka på. Och teatervärlden blev en livlina på många sätt. Inte minst för en pojke från Norrbotten som redan i slutet av 1940-talet förstod att han var homosexuell.

– Det var en klasskamrat på latinlinjen som jag var väldigt förtjust i men det blev förstås ingenting. Fast vi blev goda vänner i alla fall. Den avgörande skillnaden var att komma in i teatervärlden som var öppen på ett helt annat sätt. Men, jag betonar faktiskt detta, att jag aldrig upplevde den typ av problem kring homosexualiteten som många berättat om.

Föräldrarna skickade honom på 1950-talet till Paris på internat för att lära sig franska.

– De ville det, jag ville inte. Men jag blev kvar i Paris av och till i säkert fem år. Det var fantastiskt!

Han sökte och fann kärlek, sex, erotik och äventyr. Det var konstnärskretsar och en värld långt, långt från Luleå och den borgerliga miljö han hade börjat sitt liv i. Kanske var det där han på allvar började bryta mot de vett- och etikettregler han fortsatt att trotsa ett långt liv.

– Jag växte upp med var gaffeln skulle vara. Det störde mig mycket. Man blir väl inte en bättre människa om man vet om vinet ska serveras från höger? Eller är det vänster? Det borgerliga är som ett stort svart spöke som jag alltid kämpar mot. Jag har nog alltid vågat säga vad jag tycker. Men jag tycker egentligen inte om att provocera, men mitt sätt att vara provocerar tydligen.

Säger han och skrattar. Han avslutar ofta allvarliga resonemang med just ett litet befriande skratt. Som när jag plockar fram en intervju inför hans 80-årsdag. I den får han frågan ”har du velat dö någon gång?”. Jag läser det tio år gamla svaret högt:

”Nej jag har inte varit en självmordskandidat. Fast jag har velat somna och det är väl ett steg på vägen. Somna ifrån det hela. Det är så mycket som försvinner när man blir äldre. Man kan inte knulla lika mycket längre. För att tala rätt ut. Man får småknulla i stället.”

Det är ett väldigt typiskt Staffan Westerberg-svar. Han skrattar gott när han hör det och säger:

– Har jag sagt det? Haha! Det var riktigt bra.

Hur det går med småknullandet nu? Staffan tittar upp i taket.

– Nu lever jag på minnen och fantasin.

Sedan ler han vänligt och frågar om det får lov att vara en påtår.

Första gången jag träffade Staffan Westerberg var i samband med en intervju med Kristina Lugn för Fönstret. Hon väntade på sin Teater Brunnsgatan Fyra men kände ångesten komma smygande när intervjun skulle börja. Hon lade sig ner i soffan och bad mig leta reda på Staffan i något rum. Staffan kom, satte sig ner och höll henne i handen. Han pratade lugnt och snällt och efter en kvart sa hon att tack nu kunde Staffan gå, nu kändes det bra igen.

De två fann varandra ganska sent.

– Jag gjorde barnteater på Dramaten. Allan Edwall hade startat Teater Brunnsgatan Fyra och sa att jag borde komma dit med mina dockor i stället för att gå på Dramaten och skrota. Jag sa okej. Inte långt efter det dog tyvärr Allan. Kristina Lugn, som jag kände lite grann, tog över och vi började arbeta tillsammans. Och blev goda vänner. Syskonsjälar?

– Ja, fast främmande för varandra ändå. Kristina var svår, men svåra människor är ju roliga. Ibland var hon förbannad på mig och tyckte att jag höll på alldeles för mycket med döden i mitt arbete. En gång sade hon att ”Staffan, kan inte din egen död få bli en nyhet nån gång?”.

Han skrattar till, fingrar på larmet på armen och ser sig runt omkring:

– Tydligen inte.

De arbetade tätt tillsammans i ett tiotal år. Han säger att de fnissade och skrattade sig igenom den tiden – och gjorde hyllad teater.

– Kristina var briljant. Och oerhört rolig. Eftersom jag var homosexuell var jag ofarlig för henne. Hon kunde plötsligt dra upp tröjan och visa brösten för att skrämma mig, haha, och så fick jag jaga henne eller hon mig. En sån människa har man inte tråkigt med.

Han skrattar gott.

Eftersom han är så orörlig numera åker han aldrig till Stockholm. Senaste gången var – på Kristina Lugns begravning den 5 juni 2020.

Nu skulle Staffan Westerberg inte vara Staffan Westerberg om han inte hade i alla fall en del på gång.

En pjäs som han och Kristina Lugn skrev för länge sedan togs efter hennes död upp av hennes dotter Martina Montelius, som nu driver Brunnsgatan Fyra, och Staffan involverades.

– De kom hit till Uppsala och spelade upp pjäsen här hemma, precis där vi sitter nu. Det var en verklig kärleksgåva. Sedan var jag med på telefon i inledningen på i princip varje föreställning. Lite småprat bara. ”Hallå Staffan, är du där?” Ibland kunde de i förväg berätta om någon som satt i publiken så att jag kunde säga ”jamen, där sitter ju …”

Annars jobbar han inget nu – säger han.

– Jo, okej då, jag gjorde ett Sommarprat 2023. Och jag gör ibland Tankar för dagen i P1. I Kiruna pågår en utställning med mina dockor …

Hans påminner:

– … och så Amason, indiepopgruppen.

– Ja, de hörde av sig i höstas och bad mig skriva ett slags julsaga. Jag dyker upp fem gånger under konserten som Gubben i månen. Om jag kände till Amason innan? Nej, inte alls. Hans gjorde det. Men de var väldigt trevligt. Sångaren Amanda Bergman är duktig.

Om han blev förvånad över frågan?

– Nej, jag är inte förvånad över nåt.

Och apropå det.

I hallen ligger det en vacker bok. När man bläddrar i den visar det sig att Lars Winnerbäck, sångaren, kommit förbi med den bara några dagar tidigare.

– Vi är goda vänner. För länge sedan, tidigt i hans karriär, ringde han. Han sa att han hade skrivit en dikt och undrade om jag skulle vilja läsa in den. Den skulle inleda hans konsert. Jag frågade förstås varför och han svarade att jag hade betytt mycket för hans barndom.

Nej, Staffan blev inte förvånad då heller. Men han läste in den och sedan dess är de fina vänner och, nu när Staffan har svårt att ta sig någonstans, kommer Winnerbäck förbi då och då och ringer eller skickar bilder från turnéer.

När en 89-åring som gjort mer än de flesta sitter mitt emot och svarar rakt och öppet på allt måste man bara fråga när livet varit som bäst – och som sämst.

– När jag höll på som mest med min teater, kring 40–50 år, var det som bäst. Ja, 60-årsåldern var också bra. Då hade man kraft och förmåga att realisera det man innerst inne ville få fram, säger han.

När det var som sämst är svårare att säga.

– Det kan jag inte svara på. Det finns flera stunder som varit svåra. Ibland är det som sämst mellan varven nu när jag sitter här.

Precis då knackar det på dörren. En kille från Eritrea i hemtjänstens kläder kommer in. Staffan skiner upp.

– Åh, är det du som kommer. Vad trevligt

Publicerad i nummer 1, 2024

Fler intervjuer från tidningen Fönstret: