Åsiktsmaskinen

– så gjorde Sven Melander
tyckarsuccé på nätet

Han började som politiskt radikal journalist på 60-talet. Blev i stället folkkär på 80-talet som en av Sveriges stora tv-underhållare. Nu har Sven Melander, 68, gjort kometartad comeback som politisk opinionsbildare. På nätet. av en ren slump. – Jag träffade några yngre medietjejer som tyckte att jag hade ett ”kul” sätt att se på världen och ville spela in vad jag sa.

Sven Melander sjunker ner i soffan och slänger upp fötterna på glasbordet. Hälarna på strumporna är slitna. Några trådar från håliga, faktiskt. Han gäspar stort. Både hälarna och gäspningen är möjligen ett tecken på att han inte är särskilt stilla – trots att han med sina 68 år skulle ha rätt att mata duvor på heltid.

Men många år efter klassiska Nöjesmaskinen och Nöjesmassakern i teve, rollen som Berra i Lasse Åbergs film Sällskapsresan och sketcher som Werner & Werner och Steve med Lloyden är det i stället ”Full Rulle” för att prata melanderska.

Han spelar hela hösten och våren på Chinateatern i Stockholm, han regisserar på Fredriksdalsteatern i Helsingborg, han ska spela i en fortfarande hemlig pjäs i sommar. Medan Fönstret intervjuar ringer telefonen fyra gånger. Och så är det ju det där med Facebook och Youtube …

För Sven Melander har så här ett par år efter att pensionsavin för första gången damp ner i brevlådan i lägenheten i hipstertäta Stockholmsförorten Midsommarkransen blivit en gigant på sociala medier. Som opinionsbildare.

Han petar med foten undan tidningen Situation Stockholm som ligger på bordet, kliar sig på skallen och säger:

– Som så ofta i livet är det en slump. Jag träffade ett produktionsbolag, två tjejer, i ett annat projekt som tyvärr inte blev något. Under diskussionerna satt vi och snackade. Jag förklarade något fenomen på mitt sätt. De tyckte det var ett kul sätt att se på världen och ville spela in det.

Sagt och gjort.

Han pekar med foten mot lägenheten och säger:

– Vi spelade in här faktiskt.

Det var i våras och Melander hade inte ens Facebook för ”jag menar, vad skulle jag med det till, jag är ingen som tar selfies”.

Produktionsbolaget startade Facebooksidan I huvudet på Sven Melander. Där avhandlar han stort och smått i korta inlägg i en videoblogg. Kvinnofrågan, brexit, havremjölk, pensioner, trängselskatter …

Han skrattar högt och smittande:

– De startade en Youtube-kanal och öppnade Instagramkonto åt mig, herregud, det där är en främmande värld. Min Instagram, till exempel, är det många varje dag som hoppar in i och vill titta …

Han skrattar och fortsätter:

– … men där finns ingenting …

Han skrattar ännu mer:

– … för jag vet ju fan inte ens hur man får in bilder där!

Men att med melandersk pedagogik förklara samhällsfenomen framför en kamera kan han däremot enligt sin egen enkla modell:

Bygga upp, förklara, såga.

– Och det är så lätt att spela in. Ibland gör tjejerna det, men ofta är det jag själv som gör det med mobiltelefonen och skickar till dem som klipper och lägger ut.

När han i ett kort klipp en augustidag försvarade 18-åriga sångerskan Zara Larsson, som utsattes för näthat efter att ha twittrat om våldtäkt, rasslade det till.

Fyra miljoner visningar.

– Ingenting av det jag gjort i hela mitt liv är ens i närheten av den uppskattning jag får för de här videosnuttarna. Mest genom Zara Larsson-klippet, förstås, men även många av de andra, konstaterar han.

Och då pratar vi ändå om en kändis som genom åren fått sin beskärda del av tack-för-många-skratt-dunkar i ryggen.

Han skakar på huvudet:

– Till och med unga tjejer, som jag ju bara är en pensionerad gubbjävel för, kommer fram i tunnelbanan och tackar.

Han tror själv att det beror på att han faktiskt säger något, tycker något, kanske väcker en tanke …

– I dag reflekterar väldigt få. Förr satt man vid brasan, vände blad i tidningen och funderade. Nu är alla inne i något nytt direkt.

Han låtsas hålla en telefon i handen och skrollar och klickar:

– Någon pingvinjävel som ramlat, en val som dyker under en kanot. Jamen, va fan, är det fråga om? Journalistiken sviker oss! Den serverar pingviner som ramlar i stället för att …

Han skakar på huvudet.

Journalistiken, ja. Hur hamnade han där? Vi trycker på rewind och landar i 60-talet. Arbetarkvarter. Hyreshus. Malmö. Där växte liten Sven upp med en bror och mamma och pappa.

– Det var ju en politisk tid. Jag kommer ur arbetarklassen, växte upp med ABF … Som så många unga på den tiden radikaliserades jag och min bror. Han tog en buss till Stockholm och var med i de första Vietnam-demonstrationerna och jag åkte liksom med på tåget.

– Vi ansågs ha läshuvuden och då var det inte bara självklart utan nästan en plikt att läsa vidare. Det handlade mycket om att inte bli som vi, det var ju ur det någonstans som till exempel ABF föddes. Vi skulle utbilda oss, det våra föräldrar inte gjort.

Sven Melander blev byggnadsingenjör.

– Ingenjör hade varit pappas dröm, men han fick tbc och sedan kom vi barn och, tja, då blev han rörläggare i stället. Hedervärt jobb, absolut, men inte hans dröm. Så jag blev en ingenjör i stället, men kände direkt att jag måste hitta något annat.

Han var polare och spelade musik med bland annat Björn Afzelius.

– ”Affe”, jag och några till hade i slutet av 60-talet hootenanny-bandet Lille Mats.

Björn Afzelius sögs upp av Mikael Wiehe i det som blev Hoola Bandoola Band – och Sven Melander började Journalisthögskolan i Göteborg 1969.

– Det var en politisk tid. Min slutuppsats på Journalisthögskolan var ’Svenska sportjournalisters utbildning och politiska tillhörighet’, skrattar han.

Dåligt utbildade och borgerliga, var för övrigt slutsatsen.

Fast forward tillbaka till videoklippen.

– Jag får ju många kommentarer på nätet. Mycket beröm, förstås, men en del tycker ju att jag är en riktig idiot också. Och det är väl helt okej. En säger ’nu blev jag besviken på dig Sven’ och en annan svarar ’men han måste väl få ha fel någon gång också’. Det är stor humor.

– När jag stöttade Zara Larsson kom de verkliga mörkermännen fram. Jag försöker generellt att inte läsa så mycket av kommentarerna, mest för att inte falla i fällan att börja anpassa mig efter vad folk gillar. Och allt behöver inte få hundratusentals klick. Det roliga är att få prata om det ointressanta också. Varför är det så många simgrenar? Någon måste ställa den frågan.

– Men vad som sedan slår, det är en annan sak. Man har ingen aning. När tjejerna sa att vi kör på det här med videobloggen hoppades de att vi kanske skulle nå 10 000 på ett år. När vi fick 10 000 klick skrev de ”wow” och ”tjoho” till mig.

Fyra miljoner klick och 60 000 delningar fanns varken i deras eller Melanders tankevärld när de filmade det första klippet där i lägenheten.

Om han blir rik på sin videoblogg?

– Nej, nej, nej. Det är inte en krona inblandad i detta. Men jag får säga vad jag tycker och, förhoppningsvis, leder det till att nån inte tittar på ännu en pingvinjävel som ramlar omkull!

Sven Melanders tips:

”Så når du ut”

”För det första måste du göra någon sorts analys: Vem vill du nå och varför?
Gör du det bara för din egen skull och vill nå några kompisar kan du ju skicka stenciler i stället.”

”Välj något ämne som du tycker är intressant.”

”Var kort och var rolig.”