Claes Malmberg

”Nu trivs jag äntligen med att vara med mig själv”

Han förlorade sin pappa som femåring, har flyttat 20 gånger och har fem barn med fyra olika kvinnor. Men på senare år har CLAES MALMBERG äntligen börjat trivas med att ta det lugnt, med bara sig själv. Och karriären den går – som vanligt – som på räls. Så som den gjort sen han en dag i tonåren bytte plåtslageri mot teaterscen – med hjälp av ABF.

CLAES-PEDER MALMBERG
Ålder: 59 år.
Familj: Flickvännen Janiana, fem barn från tidigare förhållanden (38, 33, 27, 21 och 16 år), barnbarn.
Bor: Radhus i Båstad.
Aktuell: Oftast. I sommar (om corona-läget tillåter) med sommarrevyn Mitt i planeten på Tjolöholms slott i norra Halland.

En Buddastaty står vid väggen. En helrund kudde i form av en skrattande emoji från tv-serien Seniorsurfarna ligger i soffan. En halvrund Claes Malmberg sjunker ner i en fåtölj och kastar upp fötterna på soffbordet.

– Ja, så här bor jag numera, säger han.

Någonstans mellan 20 och 30 gånger har han flyttat. Det som började i någon form av kulturell arbetarklass i Göteborg och Hindås har via bland annat Stockholm och Malmö nu landat i ett radhus i utkanten av tennisfashionabla Båstad.

Betyder det att han hittat hem nu?

Eller bara ännu en bostad?

– Ännu en bostad, slår han fast, jag söker inte att ”hitta hem” i den meningen. Jag gillar egentligen att flytta. Det är kul att komma in i nya miljöer. När många tvekar inför att flytta är jag nog mer spontan.

Han funderar på frågan om det finns något särskilt han alltid tar med sig när han bygger ett nytt och, som det hittills alltid visat sig, tillfälligt hem.

– Jag tror …

Säger han, tittar mot Buddastatyn och fortsätter efter några sekunder:

– … att jag alltid tar med en inneboende trygghet. Livet går inte under om jag köper fel hus. Livsinställningen är rätt pragmatisk.

Han berättar att den tryggheten har blivit större med åren.

– Den största erövringen jag har gjort i mitt liv är att vara med mig själv. Jag kan gå ut och äta själv och verkligen tycka om det. När jag var yngre var det en plåga, en rädsla, en stress, en ångest att vara ensam. Numera får det gärna vara lite tråkigt, konstaterar han.

Han kliver upp vid nio, käkar lätt frukost, tar elcykeln ett varv runt Båstad, läser tidningen, ringer lite, käkar middag …

– … och sedan är den dagen slut, teatergäspar han.

Men andra dagar arbetar Claes Malmberg hårt.

Han har genom åren alltid jonglerat med många bollar. Teater, revy, film, teve. När vi träffas spelar han revy i Arlöv samtidigt som han förbereder sin sommarteater på Tjolöholms slott och har just påbörjat en långfilmsinspelning i Ulricehamn.

I flera år har Claes Malmberg spelat sommarteater.

– Att få spela sommarteater är nog bland det roligaste och något alldeles extra, framför allt vid fantastiska Tjolöholms slott, berättar han.

Sommaren 2019 spelade han Jeppe på berget där och det blev stor succé.

– Nu sitter jag och Niklas Holtne, en av de mest begåvade yngre komikerna jag sett, och skriver årets föreställning: Mitt i planeten. Jag gillar att han verkligen kan hantverket. För det är ett hantverk vi sysslar med. Alla fattar inte det.

De två tillsammans med musikalstjärnan Hanna Lindblad står för de stora rollerna. Den röda tråden blir roliga samtal om vetenskap och om universum. Allt varvat med sketcher och mycket musik.

Kort sagt: sommarunderhållning.

Så är i alla fall planen den här dagen i Båstad. Till hösten ska långfilmsinspelningen ta stor plats och det finns planer på turnéer.

– Fast just nu vet man ju inte hur det blir med någonting, konstaterar han.

För medan vi sitter där i radhuset pratar alla om coronaviruset. I världen, i Sverige, i Båstad. Föreställningar och konserter ställs in eller skjuts upp. Men även i detta yrkesmässiga kaos är Claes Malmberg lugn och pragmatisk.

– Det blir som det blir.

Vi återkommer till Båstad, men backar bandet till Göteborg. Mamma Mona-Lisa kommer från norra Bohuslän, har flyttat till Göteborg och jobbar som cigarettflicka på anrika danspalatset Rondo på Liseberg, och senare på kontor. Hon är 19 år när hon träffar Bertil Malmberg som är elva år äldre och operasångare. En talang som fick prestigefyllda Christina Nilsson-stipendiet två år i rad. De får sonen Claes-Peder 1961.

Men familjelivet fungerar inte. För pappa super.

Kärleksfull när han är hemma som Claes minns det. Men ofta borta. De bor i en etta med delad toalett nära Heden i centrala Göteborg. Pappa Bertil kommer och går, ibland nykter men oftare full, tills han en dag när Claes är fyra fem år går för alltid.

Utan ett hej då.

Utan en kram.

– Pappa var jagad av något som är svårt att veta vad det var. Helt klart hade något hänt i hans liv. Han hade svårt att ta ansvar och blev alkoholiserad. Jag träffade honom aldrig igen efter den där dagen. Han dog när jag var elva, söp ihjäl sig, men det fick jag reda på först när jag var tretton.

Den frånvarande pappan blev ändå närvarande i Claes Malmbergs liv – och är det fortfarande.

– Jag fick inte gå på hans begravning, säkert av omsorg om en elvaåring. Men efteråt tycker jag att det var ett felaktigt beslut. Jag borde ha fått ta farväl av pappa vid kistan. Det hade förmodligen hjälpt mig att bearbeta sorgen. Nu blev hela tonåren i stället en enda lång utdragen sorgeperiod.

I memoarboken Mysteriet Claes Malmberg berättar han att han känner det som att pappa Bertil på något sätt funnits med hela livet, som en skyddsängel, och slår i den fast att Bertil Malmberg alltid kommer att vara hans största hjälte.

Mamma träffar en ny man strax efter, får fler barn och familjen flyttar till socialdemokratins stolta miljonprogram i Bergsjön. Claes minns lägenheten som paradiset. Både badrum och extratoalett.

Familjen flyttade efter några år till småstaden Hindås tre mil öster om Göteborg där Claes Malmberg blev tonåring. Kompisen Thomas Olsson från den tiden berättar:

– Vi diskuterade mycket politik och hade olika åsikter. Claes var väldigt vänster redan då och hade alltid lätt för att prata och argumentera. När jag hade tagit körkort ville Claes övningsköra. Bra idé, tyckte vi. Det var givetvis inte lagligt men han körde på grusvägarna där och det kunde ha slutat illa. Herregud, han både gasade och bromsade samtidigt.

Det känns nästan som en metafor för Claes Malmbergs liv.

Gasa och bromsa samtidigt.

Tillbakalutad i fåtöljen i Båstad konstaterar Claes:

– Jag är väl inte mannen att analysera mig själv, men klart det finns ett mått av rastlöshet när jag flyttat en massa gånger och skaffat fem barn med fyra olika kvinnor. I dag kan jag se att jag haft ett flyktbeteende. Jag drog när det blev besvärligt. Jag hade aldrig orken och viljan att stanna och jobba igenom kriser. Det är alltid jag som sprungit i väg och skapat oron. Men han är en annan nu. Det betonar han.

Hur var det nu han sa?

”Den största erövringen jag har gjort i mitt liv är att vara med mig själv.”

– Och jag vill ju inte byta bort något av mina barn. Så ur det perspektivet är livet en gigantisk succé.

Det är en man med en stark position i skådis-Sverige som reser sig ur fåtöljen och hämtar kaffe. Inte bara för att Claes Malmberg är en bra skådespelare. ”Claes Malmberg” är också ett starkt varumärke för att prata 2000-talssvenska.

Förmågan att improvisera la grunden för genombrottet som figuren Ronny Jönsson i radio och teve, gjorde honom till en av de första ståuppkomikerna i landet och har år efter år gjort honom eftertraktad inte minst när olika tv-projekt ska dras i gång.

Man riktigt hör hur det låtit på redaktionerna för program som Pratmakarna, Time out, Parlamentet, Dobidoo, Bäst i test, Let’s dance, Seniorsurfarna …

”Vi måste ha med någon riktigt rolig typ.”

”Ta Claes Malmberg.”

Själv slår han fast:

– Det är ändå livebiten på scen som jag är mest intresserad av. Där gör jag mitt jobb i ett slutet rum inför 500 eller 800 personer. Det är ingenting jämfört med flera miljoner framför teven, men det är viktigt för oss som är där i rummet. Förr kunde en skådespelare göra genombrott på en teater. Det går inte i dag. Nu ska det vara teve eller film och knappt det räcker.

– I dag har jag en sits där jag slipper vänta på att andra ska ringa. Jag gör mycket mina egna projekt inom teater och revy. Jag är den som bestämmer och driver det som rör det konstnärliga. Det är ett privilegium. Teve och film hör förstås också av sig. Jag säger ja till en del, nej till mycket.

Men han inser att det är en tillvaro som kan förändras snabbt.

Typ av ett virus från Kina.

– Jag tjänar och har tjänat bra med pengar. Men jag är bra på att göra slut på dem också. Garanten för att jag kan fortsätta är att jag har publiken. De betalar min lön. Så är det ju.

Claes Malmberg är vad som brukar beskrivas som folkkär.

Själv är han tveksam till det uttrycket.

– Jag tror att det beror på hur man ställer frågan. Och när man ställer den. Om man är aktuell med något i teve eller inte betyder mycket.

Själv slog han igenom när det fortfarande bara fanns två tv-kanaler. Det gjorde att effekten av kändisskap blev större. Alla drog i honom. I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet spelade han riksbusen Ronny Jönsson ena gången och pappan i Lotta på Bråkmakargatan andra.

Han gjorde som han brukade göra. Gasade och bromsade samtidigt. Massor av uppdrag. Alla ville ha en bit av Claes och han bjöd friskt på bitarna.

Det blev en Guldmask för Les misérables parallellt med löpsedlar om kokainmissbruk och plötsligt var skådisen från Göteborg en av landets mest igenkända.

Och i den ligan är han kvar.

– De allra flesta människor är vänliga och jag tror att Sverige kan vara världens enklaste land att vara offentlig person i, funderar han.

Däremot är vi resultatinriktade.

– När den där unge stavhopparen Duplantis hoppar 6,18 och slår världsrekord är han en hjälte. Men han är inte det under ansatsen, inte när han sätter i staven och inte om han river. Då är han tillbaka på noll igen. Så är det i min bransch också. Vi är inte bättre än det senaste vi gjorde, slår han fast.

När karusellen bromsade blev det nya rubriker. Claes Malmberg hade blivit buddist.

Hallå!

I dag vittnar Buddastatyn i rummet vi sitter i om att den tron är kvar.

– Jag är buddist så till vida att det är den kartan jag försöker följa. Men jag är ingen handelsresande i buddism. Inte som 1992–93 när jag öppnade buddistiskt center i Stockholm. Men ställer någon en fråga svarar jag så långt jag begriper, förklarar han.

Han menar att det inte är så stor skillnad – egentligen.

– Om man går förbi alla religiösa dogmer handlar livet om att försöka nå en kärna i sig själv och ett förstående för någonting som är större än en själv. Och en förmåga att omvandla sig själv till en bättre människa än vad man varit.

Han säger att han alltid varit intresserad av såväl religiösa och andliga frågor som av vetenskap och fascineras av att gränserna är så flytande.

– Vi kan utesluta att jorden är platt. Men vi kanske begriper oss på en ynka procent av universum. Då är det konstigt att man kan vara tvärsäker åt något håll.

Han pekar plötsligt mot ena väggen.

– Titta där! Allt det vi ser omkring oss gör vi för att vi är de varelser vi är. En vägg står där. Och en dörröppning. Det är sant för oss, men det innebär inte att det är sanningen. Egentligen är väggen lika tom som dörröppningen. Allt är bara energier som tar olika form. Det mesta består av tomhet. Det blir intressantare att leva bara av att man kan tänka den tanken.

Janiana Mafra Panchera Silva från Brasilien kliver plötsligt in genom dörröppningen. Eller om det är väggen.

Hon kommer hur som helst ner från övervåning och hälsar. De två är ett par sedan fyra år och är växelvis i Sverige och i Brasilien – men han bor i Sverige och hon i Brasilien.

Efter en svår sjukdom häromåret där en bakteriell infektion ledde till en omfattande skalloperation, med tre månader på sjukhus i Lund, kämpar hon fortfarande med rehabilitering.

Claes förklarar:

– Hon säger att hon inte kan tänka sig att bo i Sverige på vintern. Jag tycker att det är bra. Det blir inte det där klassiska att jag som man bestämmer var vi ska bo.

Och han kan inte heller tänka sig Brasilien.

– Det är vackert och de flesta människor är bra, men jag skulle inte ha något att göra. Ska jag sitta där i Natal med ett gäng gubbar som super alldeles för mycket? Dessutom gillar han sitt Sverige.

– Men Sverige mår inte så bra i dag. De rika blir rikare. Klasskillnaderna växer. Själv är jag övre medelklass numera, ekonomiskt i alla fall, och tillhör väl någon sorts kulturell klass också även om jag inte sysslar med finkultur utan mer med underhållning.

Han pratar ofta och gärna om klassfrågor – med samma engagemang som tonåringen i Bergsjön gjorde för mer är fyrtio år sedan,

Nu lutar han sig lite framåt, knackar i emojikudden och säger:

– Vi har låst fast oss i en ekonomisk syn på mänskligheten. Vi säljer ut det vi gemensamt kämpat för att få. Det kanske är bra på kort sikt för ekonomin. Men de pengarna tar slut. Och det är inte säkert att de som köper är intresserade av att bygga upp samhället.

Han menar att det är svårt att hitta en kombination av ett samhällsbygge som tar hand om människor, utbildar människor och skapar en stark gemensam identitet samtidigt som någon ska tjäna på det.

– Jag tror helt enkelt att det är en felaktig konstruktion, säger han.

Det skulle kunna vara morfar i Bohuslän som pratar. En månskensbonde och armerare som pendlade mellan gården i Hedekas och jobbet i Uddevalla – och betydde mycket för Claes Malmberg.

– Han var socialdemokrat. Han skulle ha kunnat bli en väldigt bra politiker, en av den gamla sorten som det finns ett underskott av i dag. Han hade talets gåva. Han var social. Och han var hederlig.

Claes Malmberg var också på väg, nåja, in i en tillvaro som klassisk arbetare.

– Jag struntade i skolan och gick ut nian med 1,9 i betyg. Det enda jag kom in på var en plåtslagarutbildning som jag gick och var riktigt, riktigt dålig. Jag hade ingen lust alls att bli plåtslagare, det var bara något jag gick i brist på annat.

Men det där med teater lockade …

– Jag hade alltid uppträtt på roliga timmen i skolan. Den brukade börja med att någon sjöng playback till en bandspelare i tre minuter. Resten av lektionen var min. Jag improviserade fram sketcher. Morsan hittade en teatergrupp, ett ABF-projekt. Det var min första och enda roll som amatörskådespelare. Att kunna, att vilja, att orka hette pjäsen.

Han inser vilken tidning intervjun görs för och säger långsamt:

– Så ABF hade en avgörande inverkan på mitt liv.

Men amatörteater är en sak. Att få lön något annat.

– En dag gick jag in på Götateatern och på en av Långgatorna och fick jobb som praktikant och allt-i-allo.

När det blev en konflikt i den politiskt laddade fria teatergruppen drog någon därifrån och 17-årige Claes Malmberg fick hoppa in på scenen – som fågel – och hoppade i samma veva av gymnasiet.

Teaterns värld har efter det, på olika sätt och olika nivåer, fått ta del av hans tjänster medan plåtslagarbranschen missade, eller slapp, dessa.

Mamma var väl inte helt nöjd med att han hoppade av gymnasiet, om man säger så.

Och på tal om henne.

Om pappa Bertil alltid kommer att vara Claes Malmbergs störste hjälte finns nog mamma Mona-Lisa med där i toppen också. Han berättar om deras sista möte:

– Det är konstigt när det kommer till sin yttersta gräns. Samhället blir lite absurt då. Döden ska helst rafsas över, vi ska sörja så lite som möjligt så man snabbt är tillbaka till jobbet.

Precis så var det när hans mamma var döende.

– Hon kom in till sjukhuset på söndagen. Han hade en speciell form av parkinson och det var väldigt svårt att få kontakt och oklart om intellektet var intakt. På måndagen skulle jag vara i Stockholm för att ge intervjuer för …

Han skakar lite på huvudet.

– … Melodifestivalen 2013. Ett ganska värdelöst program, tycker jag. Men jag skulle sjunga med Tommy Körberg, Johan Rabaeus och Mats Ronander och tolkade det som att många var beroende av mig vid presskonferensen. Det var det naturligtvis inte. Det inser jag nu. Men mitt beslut blev att jag måste åka till Stockholm.

När Claes pappa försvann gjorde han det utan ett farväl. Nu kramade han tvärtom om sin mamma länge.

– Det var så märkligt. När jag gjorde det var jag som åtta år igen och hon var i sitt livs blomning. I den kramen, som jag kanske övertolkar, fanns ett farväl. Hon förstod att jag inte skulle komma tillbaka och att hon skulle dö. Det blev ett vackert sätt att ta farväl av en människa man älskat. Jag tror att det var ömsesidigt.

Publicerad i nummer 2, 2020