"Det är liksom

mindre bullshit nu”

– Mian Lodalen om att bli äldre, ADHD-diagnosen och om att oväntat ha blivit framgångsrik författare

I skolan hemma i Jönköping fick hon lägsta betyget i svenska språket, år efter år. I dag har hon skrivit flera uppmärksammade romaner om gripande homosexuella levnadsöden under Sveriges 1900-talshistoria. Fönstret hälsade på MIAN LODALEN i Paris. Där spenderade hon två januariveckor på jakt efter fakta om dem som ska bli huvudpersoner i hennes nästa bok.

MIAN LODALEN
Gör: Författare, med tredje delen i historisk romansvit på gång. Gör också tillsammans med Sara Lövenstam podden ”Mians och Saras skrivarlya”.
Familj: ”Vad menas med familj?”
Bor: ”Södermalm i Stockholm.”
Läser: ”Just nu Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg.”
Reser till: ”Gärna tillbaka till Paris så fort jag kan. Tåget ner gick som en dans.”

Mian Lodalen promenerar längs Boulevard de Clichy i Paris.

– Kolla husen! Och métroskylten där borta! Och snart kommer vi till ett kafé som jag suttit på och skrivit de senaste dagarna, säger hon.

På en bänk sitter en tandlös farbror och matar duvor. När Mian Lodalen ser det är hon snabbt framme hos honom. Först efter en stund inser man att duvfarbrorn pratar franska medan Mian pratar, tja, någon sorts franska ljud.

Helt enkelt för att 1) hon kan inte franska och 2) snacka är hennes grej och 3) man måste ju fan säga nåt när gubben sitter där och ser så glad ut.

Det går förstås alldeles utmärkt.

De skrattar och han bryter bröd och instruerar hur hon ska hålla handen så att duvorna käkar direkt ur den. Hon lyckas och säger så småningom ”goodbye” medan han svarar ”au revoir madame”. När Mian går i väg frågar mannen:

– Vem var hon?

– En svensk författare.

– Ah, och en fågelvän, très bien, mycket bra.

Vi promenerar vidare, passerar klassiskt dekadenta nattklubben Moulin Rouge och viker höger upp mot konstnärskvarteren i Montmartre. Under andra halvan av 1800-talet flyttade sångare, dansare och målare hit till en tätbebyggd kulle i centrala Paris för att hitta någon sorts fristad. När stora delar av samhället förföljde inte minst oliktänkande och homosexuella kunde de fly hit för att få vara sig själva.

Och det är just därför Mian Lodalen är här.

Inte för att vara sig själv utan för att göra research och hitta skrivlusten inför sin tredje historiska roman i en svit om hbtqipersoners situation i Sverige under ett halvt sekel. Första delen, Lisa och Lilly, tar läsarna till 1910-talets Stockholm och andra delen, Lesbiska ligan, har sin bas i 1940-talet.

Och den tredje delen, ja, det tar henne nu och läsarna senare till Paris gayvärld på 1950- och 60-talen.

Alla romanerna bygger på verkliga händelser.

– Fattar du, säger hon och pekar på gatstenarna och de vackra portarna, det var här mina karaktärer i boken faktiskt gick omkring på riktigt. Jag är så otroligt glad att jag är här. Jag var i Paris som barn en gång, men har inte någon relation till staden.

Hon stannar upp, tittar sig runt och konstaterar:

– Jag vill fan i mig flytta hit! Varför bor jag i Stockholm? Jag vet inte om jag känt mig så fri någonstans som här!

Författaren, föreläsaren, feministen, aktivisten, riksflatan – för att använda hennes egna uttryck – Mian Lodalen brukar ofta provocera och överraska. Att prata med henne är som att åka berg- och dalbana. Det är högt och lågt och svänger. Om bara lodalsk energi gick att lagra känns det som att hon ensam skulle kunna ersätta Ringhals 4 och göra energiminister Ebba Busch arbetslös.

Det sista skulle hon för övrigt gilla. Lodalen alltså, kanske inte Busch.

– Jag har ockuperat hus och slagits med säljägare. Jag har demonstrerat och gjort massor av politiska aktioner genom åren. Och jag älskar det. Verkligen! Jag tror på aktivism. Förändring måste komma underifrån om det ska bli politiska förändringar.

Hon funderar lite och lägger till:

– Fast jag är lite lugnare nu.

Möjligen för att hon den där unga, förbannade lesbiska tjejen som var stående gäst i alla debattprogram i teve på 1980-talet har hunnit bli 60 år ung nu. Och möjligen hjälpt av adhd-medicin sedan några år.

– Jag var livrädd att medicinen skulle ta bort mitt driv. I så fall, sa jag till läkaren, vill jag inte medicinera. För min adhd har också hjälpt mig, drivit mig. Fast jag blir provocerad när folk kallar adhd för en superkraft. Det är den fan inte. Den ställer till en massa skit också.

– Men jag har nästan samma driv nu. Och det är skönt att bli äldre. Det är liksom inte så mycket bullshit längre. Jag vet att tiden är begränsad och måste fråga mig vad jag vill göra med den tiden. Så tänkte jag inte när jag var 22 år. Därför är jag kanske inte med på lika många demonstrationer i dag, även om jag stöttar dem, utan lägger den energin på böckerna i stället.

För skriva är det hon gör mest. Numera. Men skriva kunde hon faktiskt inte som liten och ung när hon hade lägsta betyget, en etta, i svenska år efter år efter år under skoltiden. När hon flanerar runt i Paris för att göra research som Författare – man vill faktiskt skriva det med stor bokstav – är det på sitt sätt därför en vandrande revansch som knatar boulevard upp och boulevard ner.

Och en inspirationskälla.

– Kunde jag bli författare kan fan vem som helst bli det, eller nästan alla, rättar hon. Det krävs ändå viss begåvning och ett satans tålamod och uthållighet, det har inte alla.

Och så skrattar hon ett typiskt Mian Lodalen-skratt. Det är någon sorts blandning av rått ”hallå-vem-tror-jag-att-jag-är”- skratt och ett varmt ”oj-vad-jag-kämpat-ochgjort-det-bra”-skratt kryddat med ett klingande ”jodå-jag-tar-för-mig-av-livet”-skratt.

Vi hoppar tillbaka till Jönköping i slutet av 1960-talet.

Frikyrkorna är stark, starkare, starkast. Området mellan Jönköping och Huskvarna är fortfarande öppen jordbruksbygd. Den en gång så dominerande tändsticksindustrin drar sina sista suckar. Miljonprogrammet börjar byggas. En 17-årig Agnetha Fältskog skivdebuterar. I centrum rivs och byggs nytt. Det stavas stadsomvandling.

Mian Lodalen föds 1962, växer och börjar skolan och konstaterar nu, mer än femtio år senare, att hon inte har några minnen från sina sex första år. Det är mycket kaos hemma. 1968 börjar hon skolan. Nu ska livet bli toppen. Inte.

Hon minns:

– Jag var den enda som hade specialundervisning. Specialundervisningsfröken knackade på dörren och hämtade mig. Det var galet opedagogiskt. Det fortsatte så hela mellanstadiet och till och med upp i högstadiet.

– Jag hade verkligen dåliga betyg i allt. Sket totalt i skolan. Skolkade. Jag blev klassens clown och fick garvarna på min sida mot lärarna. De tyckte att jag var hemsk. För det var jag!

– Men man behöver inte vara professor i psykologi för att förstå mekanismerna. I dag skulle jag vilja lägga en arm om lilla Mian och säga att det väl inte var så konstigt. Jag hade adhd redan då, förstås, men fick framför allt inget stöd hemma. Inget som helst stöd alls. Tvärtom. Det var pissigt!

I navet som hennes kaos snurrar kring där i Jönköping finns pappa Rolf.

Eller rättare sagt: Ibland finns han där, ibland inte.

– Han sviker, han hamnar i fängelse, han ljuger, han misshandlar min mamma, han tar inget som helst ansvar. Han är, faktiskt, spritt språngande galen. Men också rolig.

Hon ger några exempel:

– När andra pappor tar sina barn till lekparken lär han mig skjuta med en AK4 som han smugglat ut från regementet A6. När andra pappor går på museum visar han hur man separerar ett konstverk från ramen med rakblad. När andra åker pulka sätter han mig i baksätet på Porschen och kör i full fart ut på isen, tvärbromsar och skriker att ”det här är bättre än Virvelvinden”…

Efter en lång häktning börjar han om på västkusten.

– Där får han feeling för en liten färja i hamnen efter en blöt kväll. Tänk att bara åka fram och tillbaka i hamninloppet. ”Nu ska du få se England …” viskar han till färjan, presenterar sig för passagerarna som den nye kaptenen och kör i väg. Men han har missat att kasta loss i aktern så båten ställer sig på högkant.

Polisen kommer och griper honom – igen. Trots kaoset är Mian lojal mot sina föräldrar. I Smögen blir hon våldtagen av pappas polare. På natten smyger han till hennes sovsäck. Då är hon 12 år och väger 28 kilo.

Tillbaka till Montmartre i Paris. Mian har fått ett stipendium som heter Carina Aris Hedersbostad för att inleda 2023 med några veckor i en lägenhet som dansösen Carina Ari ägde. Hon arbetade bland annat på Les Ballets Suédois i Paris, en hyllad svensk balettensemble på 1920-talet. Efter sin död testamenterade hon lägenheten som stipendiebostad för unga dansare.

Om Mian Lodalen kan dansa balett ska vi låta vara osagt. Men hon har fått stipendiet för att romanen hon skriver på handlar om homosexuella män där just dans och Paris är ingredienser. Och precis i de här kvarteren rörde de sig.

Vi går upp i lägenheten under takåsarna. Hon lägger sig på soffan och berättar. Jag sitter på en stol intill och frågar. Det känns som en terapisession i en film. Hon placerar min bandspelare på sin bröstkorg.

– Intervjun blir bättre om jag ligger ner. Man går mer ner i känslan då. Krönikor sitter jag upp när jag skriver. Romaner skriver jag liggande. Och så är jag säkert lite lat också. Min farsa var likadan. Fan, på varenda bild jag har av honom ligger han ner med en gitarr eller en öl.

Barndomen ställde till mycket.

– När det gäller övergreppet är jag så bearbetad som jag kan vara. Men den händelsen har ju effekter i mitt liv som är för privata för att prata om offentligt. Det är inte längre så att jag dagligen går och tänker på våldtäkten och lider av den eller inte kan ha sex eller så utan det är mer, äh, dra åt helvete! Jag vill egentligen inte ägna den mer tid.

Men alla erfarenheter går att använda för en författare.

– Jag har gjort politik av övergreppet. Första gången jag var sommarpratare i P1, 1996, hängde jag ut pappas polare som pedofil, för det var han ju, och det tog hus i helvete.

Sveriges Radios växel blev nedringd.

När Mian Lodalen några timmar efter sommarpratet nyfiket ringde upp växeln och frågade vad lyssnarna sade meddelade den vänliga telefonisten ”det vill du nog helst inte veta”.

När hon fick sitt litterära genombrott var det just med den delvis självbiografiska romanen Dårens dotter.

– Jag kände att jag måste skriva om min pappa. Jag var så förbannad på honom. Jag hade i perioder brutit helt med honom. Varför var han så galen? Varför utsatte han sin dotter för alla faror? Varför svek han hela tiden?

Hon tittar upp i taket från sin soffa.

– På något sätt kom jag honom närmare under skrivandet. Jag försökte så att säga gå i hans skor. När jag var färdig insåg jag att jag hade skrivit mig in i försoning med honom.

Hon funderar högt:

– När det gäller en man kan det gränslösa beteendet vara lite tokigt, rent av charmigt. Men tänk om det varit en kvinna, en mamma, som inte lagar mat, super, hamnar i finkan, ljuger, myglar, byter partner som andra byter underkläder. De finns ju också. Men de blir inte hjältar i romaner.

Hon har fyra bröder, varav en helbror, och enligt pappan några syskon runt om i världen som hon aldrig träffat.

Den yngsta brodern, Robin, bodde hos Mian men dog för sju år sedan. Han skulle gena över en bangård, klättrade upp på ett tåg och fick 15 000 volt genom kroppen.

– Vi var nära varandra. Han blev 20. Hela livet framför sig. I början tänkte jag på honom varje dag. Nu kan det gå någon dag utan att jag tänker på honom …

Hon letar orden men hittar dem inte.

– Vad ska jag säga? Det är verkligen bara bottenlöst sorgligt.

Framgången med Dårens dotter betydde hur som helst en del för självförtroendet.

Men fortfarande är det gamla dåliga självförtroende i just skrivandet alltid närvarande. En skolgång med lägsta betyg har helt enkelt satt spår.

– Jag känner a l d r i g att mina texter blir bra. Tvärtom. Det känns som att jag måste upp på en ny häst varje gång. Jag skriver i ångest och svettningar. Men jag är van och måste acceptera att det är så.

När man har sett henne i debatter, yvig och rapp och arg, är just detta lite svårt att förstå.

Hon tittar upp i taket igen och säger:

– Klart att jag då tar plats, det måste man. Men jag känner inte så. Jag tackar dessutom nej till mycket. Just där vill jag inte debattera, den där vill jag inte debattera mot och, fan, det här vill jag nästan inte erkänna i en tidning.

Hon skrattar till:

– Men självkänslan är bra, trots allt. Jag vet vem jag är. Jag har inget problem att gå in i ett rum och känner mig, faktiskt, aldrig osäker socialt. Snacka har liksom alltid varit min styrka.

Jönköping på 1980-talet. Frikyrkorna är fortfarande stark, starkare, starkast. Staden fyller 700 år. Alla tuggar Hubba Bubba som fastnar i våfflat hår. Den nu 34-åriga stjärnan Agnetha Fältskog lämnar de andra Abborna hemma för en hyllningssång till staden. Gamla brandstationen ska bli turistattraktion i form av … eh … vaxkabinett.

Så ungdomarna ockuperar Gamla brandstationen.

Det moderata kommunalrådet Lennart Nilforsen hämtas dit av polisen mitt i natten. Han ska tala ungdomarna till rätta. Det går väl si så där. I lokalradion hörs en tjej argumentera med honom: ”Detta är inte London, detta är inte Köpenhamn, detta är Jönköping!”

Just det. Mian Lodalen. 20 år.

Där någonstans föds på allvar aktivisten i henne.

Sedan dess har hon varit förbannad. Och kampen går vidare. Hbtqi, feminism, klimat, djurens rätt, abortfrågan, klassfrågan …

Veckorna i Paris försöker hon undvika svenska tidningar. Hon säger att hon inte kan öppna Dagens Nyheter utan att bli arg. Säg Rutavdrag och hon får 200 i puls.

– Då blossar ett gammalt klasshat upp inom mig. Ett överklassbidrag! De som egentligen behöver rutavdraget, ensamstående kvinnor med flera ungar, kan ju ändå inte utnyttja det. Fast jag har inget problem med att folk har städhjälp, full respekt för det yrket, och har haft det själv i tio år. Men varför ska samhället subventionera det?

Själv tog hon en kamp med Skatteverket en gång när hon hade tagit in fönsterputsning och fått en faktura – där Rutavdraget redan var gjort.

– Jag ringde först företaget, men de fattade ingenting. Vadå? Det blir ju billigare för dig. Det krävdes därför ett långt samtal till Skatteverket, där jag förklarade att jag är socialist, för att jag skulle få betala tillbaka 400 kronor.

Plötsligt säger hon:

– Kolla mina tänder! Hm, vita och fina.

– I tio år la jag mina första pengar på tänder, för att se okej ut i munnen, och på psykoterapi för att klara livet. Hela min familj bakåt har haft så dåliga tänder. Mormor och morfar, farmor och farfar, morsan och farsan. Orättvisan bara fortsätter. Ibland tror jag mitt klasshat härstammar från de risiga tänderna.

Har då hennes eviga strider lönat sig?

Hon tittar. Dum fråga, liksom.

– Ja! Absolut! När jag träffade min första tjej på gymnasiet var vi stämplade som mentalsjuka. Vi omfattades inte ens av diskrimineringslagen. Vi fick inte gifta oss. Vi fick inte pröva oss som adoptivföräldrar. Och så vidare. Så visst har det hänt mycket med reformer och lagar sedan jag började engagera mig.

Att hon är övertygad om att hon skulle ha aborterats bort, om bara aborträtten varit fri när hennes mamma blev gravid, är som det är.

Kampen är viktigare.

Mian Lodalen lämnade så småningom Jönköping för det Stockholm där hon lever sedan dess.

Hon tjatade sig, trots det dåliga självförtroende när det gällde skrivandet, till ett vikariat som journalist på Reporter, Nordens enda gaytidning på den tiden.

– Jag fick efter ett tag börja skriva krönikor. Det fanns nästan inga öppna flator i offentligheten då. Alltså blev jag den som frontades och tog striderna i olika tvprogram.

Det hade naturligtvis ett pris.

– Vi flator hade det jobbigt, bögar ännu värre och transpersoner ska vi bara inte tala om. En tjej på redaktionen blev svårt misshandlad vid Slussen.

”Är du lesbisk?” frågade en kille.

”Har du problem med det?” svarade hon.

– Då smällde det. Hon sparkades ut ur bussen och de fortsatte sparka tills käken krossades. Vi levde med ett ständigt hot mot oss, på gatan och från den sanktionerade orättvisan från staten. Och ändå är det ingenting jämfört med hur människor har det i Iran nu, utan att förminska den kontext vi levde i.

Men trots reformer ser hon att det är dags att klättra upp på barrikaderna igen – om hon nu någon gång klättrat ner från dem.

Hon sveper med handen över Parislägenheten.

– Mina senaste böcker, och den jag skriver nu, handlar ju om hur hbtqi-personer har behandlats genom historien. Carina Ari, dansaren som ägde lägenheten, var straight men sa en gång en så queer mening om sin medverkan i Dårhuset i Svenska Baletten i Paris: ”Det var en underbar känsla att få visa att man inte är normal.” Det bubblade av frihet här på den tiden. Sedan kom en ful tysk gubbe med mustasch och sned lugg och förstörde hela festen.

Hon suckar djupt och sätter sig plötsligt upp i terapisoffan.

– Det otäcka är att mycket är likt de strömningarna vi ser nu i samhället. Ta bara hela attacken mot dragqueens som läser sagor för barn. Jag tror inte för ett ögonblick att Björn Söder, sverigedemokraten, tror att barn tar skada av att se glittriga dragqueens läsa att det är okej att inte vara som alla andra och att all kärlek är bra kärlek.

Hon knackar med fingret på bandspelaren så att det senare ekar i den.

– Det här handlar bara om klassisk retorik för att splittra och skapa ett vi-ochdom- samhälle. Så har det varit genom historien mot judar, invandrare, homosexuella, transpersoner …

Intervjun tar slut. Januarimörkret har lagt sig över Paris. Från lägenheten ser hon basilikan Sacré-Coeur upplyst. Vi bestämmer oss för att käka på kvällen ett litet gäng. Fotografen Anna-Lena bokar bord. Någon kollar upp så att den vietnamesiska restaurangen har vegansk mat. Mian Lodalen ska inte behöva svälta. Vi ses där om några timmar! Au revoir.

På väg från lägenheten passerar jag farbrorn med duvorna. Två unga killar går förbi honom hand i hand.

De hälsar och han hälsar glatt tillbaka.

Publicerad i nummer 1, 2023