Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Intervju

En bekymrad optimist

Han växte upp med sin familj i en enrummare utan toalett och fick själv sova i hallen. Som vuxen blev han en av Sveriges mest framgångsrika diplomater, medlare i sex krig och FNs näst högst uppsatte person. När han nu just skrivit klart sina memoarer anföll Putin-Ryssland Ukraina. Det fick honom att skriva till en epilog, i mörkare ton: – Det vi ser är en återgång till något jag trodde att vi hade lämnat bakom oss: militära metoder för att invadera en annan stat.

JAN KENNETH ELIASSON
Ålder: 81.
Bor: Utanför Stockholm och på Gotland.
Familj: Frun Kerstin, tre barn och nio barnbarn.
Karriär i korthet: Diplomat vid de svenska ambassaderna i Paris, Bonn och Washington, utrikesminister, ambassadör i Washington, medlare i sex krig, FN-ambassadör, vice generalsekreterare för FN.


Som den kvällsmänniska han är gick Jan Eliasson inte och lade sig förrän vid midnatt den 23 februari i år. Dagen efter väcktes han klockan åtta av att telefonen ringde. Ekots reporter. Kriget i Ukraina hade brutit ut.

– Jag kände sorg. En outgrundlig sorg över att krigets ande hade släppts ur flaskan igen. För när det väl har skett är det oerhört svårt att stoppa tillbaka den igen, säger Jan Eliasson med en djup suck.

Han hoppades och trodde in i det sista att Rysslands agerande bara handlade om ”trummor i bakgrunden” – att visa upp en militär upprustning.

– Men det var ett allvarligt misstag, säger Jan.

När Fönstret träffar Jan Eliasson har han nyligen påbörjat inläsningen av Ord och handling, de memoarer som kommer ut i tryckt form i slutet av maj (ljudboken ungefär samtidigt). Boken blickar tillbaka på ett långt liv i diplomatins och det internationella fredsmäklandets tjänst. Och det är i erfarenheterna från sitt yrkesliv som han speglar kriget i Ukraina.

– Om många krig har det sagts att de snabbt kommer att vara över. När jag medlade i Iran/Irak-kriget var irakierna övertygade om att de var överlägsna och att det var fråga om en kort aktion. Det tog åtta år. I Jemenkriget sa saudiska ledare att det skulle vara över på tre månader. Den konflikten pågår fortfarande.

Boken skrev Jan Eliasson för hand – han gjorde det till en ritual att tända ljus och plocka fram speciella blyertspennor. Kerstin, makan sedan snart 55 år, utförde hästjobbet att renskriva de över 300 sidorna på dator. När texten just var färdig inleddes Rysslands invasion av Ukraina. Den samtida världsordning Jan hade skildrat ställdes på ända.

– Jag tänkte: Vad gör jag nu? Det slutade med att jag skrev till en epilog. Att ange en mörkare ton var ofrånkomligt. Det vi ser är en återgång till något jag trodde att vi hade lämnat bakom oss: militära metoder för att invadera en annan stat. Nu ser vi en stark höjning av militära utgifter i många länder och det är verkligen ett steg tillbaka. Vi har ju så mycket annat som brådskar: klimatet, pandemin, mänskliga rättigheter och fattigdomen! säger Jan Eliasson frustrerat.

Jan Eliasson och hans fru Kerstin har flyttat 23 gånger. I villan norr om Stockholm bor de sedan tre år. Kortsidorna i det vackra vardagsrummet är fyllda med bokhyllor. Jan drar ut en titel som har haft särskilt stor betydelse – ett nött exemplar av Tidens lexikon från 1942. Den kommer från enrummaren (utan badrum) på Solrosgatan 5 A i Kålltorp där han växte upp.

– Jag sov i hallen och mamma och pappa i vardagsrummet med min bror. I köket sov ibland min moster. Vi hade inte så många böcker och när jag hade läst klart de andra plockade jag fram det här lexikonet och läste med ficklampa under täcket om kvällarna. Då förstod jag att orden skulle bli viktiga i mitt liv.

Både vingar och rötter ska man ha, understryker Jan Eliasson. Att blicka tillbaka på föräldrarnas tillvaro är att se in i ett annat Sverige – och en samhällsklass vitt skild från den han sedan länge befinner sig i. Mamman växte upp under mycket knappa förhållanden på landsbygden och fick tidigt ta över ansvaret för hushåll och yngre syskon. Senare jobbade hon på strumpfabrik och som hemsömmerska.

– Hon fick knappt någon utbildning alls, i fyra år gick hon varannan dag i skolan, berättar Jan.

Pappan hade läshuvud och rekommenderades av läraren att läsa vidare efter sjunde klass. Men eftersom de äldsta sönerna måste försörja familjen blev det i stället bland annat kullagerfabriken SKF och jobb som taxichaufför. Jan Eliasson säger att pappans bildningslängtan ständigt var närvarande, inte minst genom de Hermodsbrev han satt och kämpade med vid köksbordet om kvällarna.

– Det var högst motvilligt han lät mig hjälpa honom med kursen i engelska. Han varnade mig alltid för fartblindhet. ”Kom ihåg att du har lånta fjädrar”, brukade han säga.

Jan var den ende i kvarteret som kom in på Hvitfeldska gymnasiet. Men väl där fick han vänner ur mer välbärgade miljöer och en flickvän ”bland Örgrytevillorna”. Föräldrarnas stolthet var stor när han som först i släkten tog studentexamen.

– De hade höga, men outtalade förväntningar på mig. När jag visade mina betyg kunde mamma säga ”så fint”. När jag kom in på UD undrade hon ”kom du in på UD, vad betyder det?”. Detta att mina föräldrar aldrig fick chansen trots god förmåga har alltid varit min drivkraft.

Jan Eliasson säger att han alltid har sett sin bakgrund som en tillgång. Han känner sig hemma i olika miljöer och kan kommunicera med människor i vitt skilda situationer.

– Jag har verkligen kunnat associera med svåra villkor under mina resor runt i världen. Det är viktigt att ha kontakt med dem på marken.

Hans olika erfarenheter under uppväxten har tjänat honom på olika sätt. Året som utbytesstudent i Indiana i USA på 50-talet gav inte bara värdefulla kunskaper i engelska utan gör också att han i dag kan ”relatera till hur Trumps anhängare tänker”. Tiden i den svenska marinen kom till pass på ett högst oväntat sätt i mötet med militärjuntan i Burma i mars 1992. General Khin Nyunts stabschef frågade Jan hur han skulle adresseras – your excellency, mr Ambassador or under secretary general?

– Det var så stelt och tråkigt i rummet och jag fick ett infall att använda mig av en göteborgsk ordlek. Så jag svarade ”general”, jag var ju undersecretary general och hade varit kapten i flottans reserv. När förhandlingarna med generalen hade gått i stå spelade jag ut mitt sista kort: ”Oss generaler emellan, ska vi inte göra upp?” På så sätt fick vi dem att ta tillbaka 50 000 rohingyska flyktingar.

Jan Eliassons karriär som diplomat, fredsförhandlare och FN-tjänsteman sträcker sig över ett halvt sekel och rör sig över många av världens konflikthärdar. Vad är han då mest stolt över att ha åstadkommit? Jo, det handlar som i bokens titel om ord och handling.

År 2007 förhandlade Jan Eliasson om ett eldupphör i kriget mellan Sudan och Sydsudan. 60 000 personer hotades av massvält. FN behövde få in mat och mediciner. Den sudanesiska regeringen sa strikt nej. Läget verkade låst.

– Mina medarbetare sa ”du är så bra på att övertyga, kör ett varv till”. Vi funderade under kvällen och kom överens om att föreslå en humanitär korridor. Det var första gången som begreppet användes. Alla byar skulle räddas, både regeringskontrollerade och rebellkontrollerade. Parterna behövde inte göra avtal sinsemellan, bara med FN. Det funkade på båda sidor. En vecka senare gick planen dit med mat. Vad hade
räddat liv? Ordet.

Samma begrepp – humanitär korridor – används nu för övrigt i Ukrainakonflikten.

På frågan om vad han ser som sitt största misslyckande kommer svaret omedelbart.

– Syrienkriget, säger Jan Eliasson och suckar djupt. Det tynger mig enormt.

Hans vän Kofi Annan var till en början medlare men avgick till följd av blockeringarna i säkerhetsrådet.

– Hela tiden jobbade jag med frågan, men kriget bara fortsatte. Sen kom kemiska vapen och Aleppo. Jag åkte till Libanon både när det var 200 000 flyktingar och när det var en miljon. Jag var i Turkiet när det var två–tre miljoner flyktingar.

För många är Syrien en av de konflikter där FN framstått som fullständigt paralyserat. Vad säger då Jan Eliasson om FNs brister?

– Man måste förstå att FN är en spegling av världen på två plan: vad världen är – och det är inte en vacker plats – och vad den borde vara. Vår uppgift i FN är att minska klyftan. Målet är FN-stadgan, deklarationerna, alla normer och principer som vi har förhandlat fram. Men vi måste leva i den verklighet vi har.

Sedan Iran/Irak-medlingen med Olof Palme 1980 när folkrättsliga frågor blev aktuella har Jan Eliasson alltid ett slitet exemplar av FN-stadgan i fickan. I sitt arbete blev han känd för att ständigt hänvisa till dess innehåll. När han efter tjänsten som vice generalsekreterare lämnade huvudkontoret i New York strax före jul 2016 stod 40 FN-ambassadörer och viftade med den blåa lilla boken. Ett fantastiskt avslut, konstaterar Jan och brister ut i ett av sina stora, charmiga leenden som lyfter hela ansiktet. Det är inte svårt att se hur hans framtoning varit vinnande genom åren.

För att hålla sig i form har Jan Eliasson – även under värsta press – lutat sig mot de tre heliga S:en: Simning (två kilometer i veckan), sömn (sju–åtta timmar varje natt) och sanning (”jag följer mammas devis: tala alltid sanning så behöver du inte hålla reda på vad du har sagt”). Dessutom försöker han hålla lugnet.

– Nog har jag temperament. Men jag vet att när någon lyckas få en ur balans så säger och gör man dumma saker och slutar vara rationell. Det roligaste när någon förolämpar en eller försöker få en att tappa humöret är att lägga på ett Mona Lisa-leende och visa den andra parten att jag går förbi fällan som du just gillrade, säger Jan (och exemplifierar med ännu ett leende förstås).

I sin bok listar Jan Eliasson fyra faktorer som är avgörande för framgången i medling: Ordet eller orden som används, tidpunkten för utspel och förslag, kulturförståelsen samt personliga relationer/ personlighet. Det här, påpekar han, funkar bra även för förhandlingar utanför den internationella diplomatin.

– Alla skojar om det i vår släkt – JAN, vi bråkar här nu! Varpå de tror att jag med lust känner i näsvingarna att ”en konflikt vad roligt!”. Det var till och med någon som – halvt på skämt – kom med idén att jag skulle medla när Svenska Akademien bråkade.

Under sitt kringflackande liv mellan världens konflikter har Jan Eliasson medlat i sex krig och besökt 104 länder. De senaste två åren har det dock bara blivit två – Sverige och Finland. Livstempot har sänkts och Jan försöker nu ta igen förlorad tid med familjen. Men mycket tid har ägnats åt bokskrivandet och fram till den 1 juni är Jan Eliasson ordförande för fredsforskningsinstitutet Sipri, ett uppdrag som han uppskattar tar en tredjedel av hans tid.

I ett vitrinskåp förvarar Jan Eliasson 34 förstoringsglas. Ett pittoreskt samlarintresse?

– Nej, det är i själva verket mycket allvarligt. Pappa och farfar fick grönstarr och blev blinda strax före 70 års ålder. Jag minns hur pappa satt med en stor lampa inbyggd i en kåpa och lutade sig över tidningen för att läsa raderna. Hur han tittade på teve på en och en halv decimeters avstånd, säger Jan som själv fyller 82 år om några månader.

Sedan 40 års ålder har han gått på regelbundna kontroller av ögonen. Än så länge har de bara resulterat i en operation för gråstarr. Men förstoringsglasen har varit en säkerhet.

– Pappa hade ett i köket, ett i vardagsrummet och ett i hallen. Men jag tänkte tidigt att jag kommer nog att ha en större bostad än han hade. Jag kanske kommer att bo i ett hus med flera rum. Så jag började samla förstoringsglas för min framtid.

När Fönstret träffar Jan Eliasson befinner sig Kerstin på Gotland. Själv är han i Stockholm för att läsa in boken, ungefär 50 sidor om dagen.

– Det blir väldigt engagerande, men jag var tvungen att stanna upp för rösten stockade sig både under kapitlet om Olof Palme och när jag läste in delen om mina föräldrar. Mamma växte faktiskt upp under oerhört svåra förhållanden.

När inläsningen är färdig ska också Jan resa till familjens älskade hus på Gotland. Där kan han vila blicken på ett annat personligt projekt – en steintun (stenmur på gotländska) som han började bygga för 15 år sedan.

– Det finns få saker som är så vackra. Så jag bestämde mig att ha en från staketet och ut till vägen. Eftersom jag inte tycker om att åka till stranden var jag hemma och byggde stenmur i stället. Jag lade till lite varje sommar. På kvällen tog jag ett glas vin med Kerstin, säger Jan drömmande.

Knäproblem gör att han inte kan bygga längre, men 30 meter har det blivit utspritt på tre ställen.

– Det låter lite sentimentalt, men det är inte så dumt att lämna något efter sig i livet. Det viktigaste är ju barnen och barnbarnen. De kan säga till sina barnbarn att den här byggdes av farfar. Han var diplomat och åkte till olika delar av världen.


Jan Eliassons fyra förebilder

• RAOUL WALLENBERG – ”hade ingen beslutsprocess inför ondskan”.
• DAG HAMMARSKJÖLD – ”FNs och ordets väktare”.
• OLOF PALME – ”hade passion och medkänsla (’passion and compassion’)”.
• KOFI ANNAN – ”var orubbligt lugn och stod för eftertanke”.

Publicerad i nummer 2, 2022

Fler intervjuer från tidningen Fönstret: