Fönstret

En komikers uppväxt

– tuffa motgångar vässade

Sveriges skarpaste satiriker

Han bär fortfarande med sig en ilska över att han inte fick komma till sin rätt som barn. Och även som vuxen kämpade han länge i motvind. Men i dag är KRISTOFFER APPELQUIST en av Sveriges mest omtyckta komiker. Här berättar han om vändpunkterna – som fick honom att lämna känslan av utanförskap bakom sig, och förstå att han varken är betydelselös, eller dum.

KRISTOFFER APPELQUIST
Namn: 1975 i Malmö.
Familj: Gift med Isabelle Ahonen, två små barn med henne och två vuxna söner från ett tidigare äktenskap.
Bor: Lägenhet i Älvsjöstaden, i södra Stockholm.
Aktuell: Programledare för Svenska nyheter i SVT, som har höstpremiär den 24 september.
Barndomsdröm: ”Bli sjökapten. Det var det enda jag drömde om och ritade båtar. Varför? Ingen aning. Det fanns ingen sådan koppling alls.”
Boktips: ”Underdog, av Torbjörn Flygt. Han är tio år äldre än jag. Den handlar om min högstadieskola i Malmö så vill du veta hur mitt högstadieliv var ska du läsa den. Bra bok!”

Kristoffer Appelquist kommer sakta släntrande över Kristalltorget i Solberga, i södra Stockholm

Möjligen för att det är 31 grader i skuggan men mer troligt för att han håller dottern Maggie, tre år, i handen. Hon vill, förstås, som treåringar göra saker på sitt sätt. Båda har solbrillor och keps. Av allt som kan stå på kepsar står det ”Ystad Djurpark” på hans.

Utanför hans kontor sitter en ung kille och väntar. Det visar sig vara sonen Erik, 23, som lovat bada med lillasyster medan pappa jobbar. Överlämningen sker med noga instruktioner. Blöjor och dryck och mat och baddräkt i ryggan och ring om det är något.

En minut senare öppnar han dörren till sitt kontor och säger:

– Jag har längtat efter den här intervjun. Att få sitta och prata med en vuxen människa i några timmar känns faktiskt som semester.

Med en treårig Maggie och en nyfödd Frasse på en månad hemma är livet nämligen precis lika fullt som för 20 år sedan när hans två vuxna barn var i den åldern.

Kristoffer Appelquist ler lite trött och konstaterar:

– Jag tänkte att åldern skulle göra att man är lugnare och klokare, men jag måste erkänna att det är lika jävla svårt att vara förälder nu som då. Det är irriterande om den man ska natta sparkar en i huvudet. Det var det när jag var 21 år och det är det nu när jag är 46. Däremot finns en annan stor, stor skillnad som gör föräldraskapet lite enklare.

Han sätter på kaffe och förtydligar:

– Klass.

Medan han fipplar med bryggaren tittar man sig runt. Vid ett stort bord i kontorets stora rum står mikrofoner. Här spelar han tillsammans med Daniel Breitholtz och Vanessa Falk in podden Kompaniet. Och här sitter han några dagar i veckan med kolleger och spånar idéer och skriver skämt till tv-succén och satirprogrammet Svenska nyheter som har säsongspremiär i slutet av september.

Utanför skyltfönstret går några män med lövblåsare. Loggan med hans företagsnamn, Preacherman, är snygg även inifrån. En kompis har gjort den. På andra sidan torget ligger en restaurang som någon döpt till Buffalo Bill Burgers & Steaks.

Nej, han käkar sällan där. Sedan några år har han börjat motionera mer, äter bättre och har gått ner massor i vikt.

– Det var nödvändigt när Isabelle och jag började prata om att skaffa barn. Jag tror att jag förlängt mitt liv med många år genom den här livsförändringen.

– Klass, säger han igen och häller upp kaffet, klass är den stora skillnaden för mig mellan att bli pappa vid 21 och vid 46.

Och är det något som Kristoffer Appelquist kan och gärna pratar om är det klassfrågan. Allas våra bakgrunder formar oss och Kristoffer Appelquists är verkligen speciell – och då tänker vi inte på att hans biologiska pappa mördades i Göteborg 1975 när Kristoffer var nyfödd.

– Han var narkoman. En sådan där jobbig jävel som snodde min mammas grejer och sålde dem och försvann bort. Om jag förstått saken rätt var det på grund av en skuld som han dödades. För mig fanns han aldrig med i bilden och jag är rätt glad att slapp den uppväxten, konstaterar han.

Hans mamma träffade en ny man, som blev Kristoffers pappa, och familjen bodde i Malmö.

– Han hade gjort en omvänd klassresa. Uppväxt i en högborgerlig miljö på Östermalm i Stockholm ville han jobba på varvet i Malmö i stället och tog därför jobb som ställningsbyggare på Kockumsvarvet.

Familjen bodde i närheten i kvarter som då på 1970-talet var slitna och enkla men nu, 2021, är en fin del av det ansiktslyfta Malmö.

– Det var ju innan arbetarstaden Malmö blev kunskapsstaden Malmö, säger Kristoffer Appelquist. Man anar ironin i hans röst.

Där gick han i skolan.

– Jag var dålig på det eftersom jag hade stora koncentrationssvårigheter. Men det började bra. Jag gick på ett riktigt 70-talsdagis där vi hade höns och fick sova över. Det var toppen! Sedan började jag Västra skolan och för varje år i skolan blev det allt större skillnad mellan mig och förväntningarna.

På högstadiet blev det värre.

– Jag fick gå det som kallades Obs-klass och gick inte ens ut nian. Efter åttan fick jag anpassad skolgång. Tanken var att vi inte skulle störa de andra. Det var ingen pedagogik, vi fick inte ens ha jympa med de andra och, herregud, vi fick röka om vi bara lutade oss ut genom fönstret.

Han skakar på huvudet.

– Jag blir förbannad när jag tänker på det. I botten finns alltid en stor ilska över att jag inte tilläts komma till min fulla rätt som barn.

Han hittade andra vägar genom teatergrupper och annat.

Jag säger nästan retoriskt att ”så livet blev ändå rätt bra”. Då stoppar han upp, funderar kort och säger sedan:

– När du frågar nu säger jag livet där efter skolan ändå blev ganska bra. Men hade du frågat när jag var 35 år hade jag sagt att det var ett helvete och beskrivit skolan som medelmåttornas tyranni, de som är långsamma i huvudet ska plåga ihjäl oss andra. Nu tänker jag lite snällare. Det var verkligen inte bra med Obs-klass men jag kom därifrån rätt hel och oförstörd.

Och när han närmade sig 30-årsdagen fick han chansen igen genom ett uppsamlingsheat, som han säger. Eller komvux, som vi andra säger.

När man letar sig fram till Wikipedia kan man läsa att Kristoffer Lou Robin Ahonen Appelquist är en svensk ståuppkomiker och programledare – men också att han studerat statsvetenskap, sociologi och rättsvetenskap vid Karlstad universitet. En rad tv-serier och filmer räknas upp och det noteras att han 2012 utsågs till Årets manliga komiker tack vare ”stort mod, intelligens och glimt i ögat”.

I Svenska nyheter är det just modet, intelligensen och glimten i ögat som gjort programmet i Sveriges Television till ett fredagsmåste för många svenskar. Men också att man som tittare ofta lär sig något om det som det skämtas om. Lite samhällskunskap, med ett skratt alltså.

– Formen är en egentligen en halvtimmes standup-monolog. Programmet har vi snott från USA och vi har tittat mycket på Last week tonight med John Oliver. Det finns ju olika former av stand up, precis som det finns olika sorters musik. En sådan genre är ”Tell it like it is”.

Amerikanerna Bill Hicks och George Carlin var stilbildande i den genren. Magnus Betnér kanske är den mest kände svensken. Svenska nyheter görs i den andan. Det är viktigt att det ska handla om något som har med samhället att göra. Och att det ska vara aktuellt.

– Ända in i det sista krävs det hårt jobb med att skriva skämt, hitta bilder, klipp och faktakolla. Det är SVT så vi måste ha lika torrt på fötterna som samhällsprogram som Agenda, berättar han.

Rent praktiskt samlar redaktionen uppslag som de lägger i något de internt kallar hinkar.

– Det kan, till exempel, vara den där omtalade dokumentären om antroposofernas skola i Järna. Då samlar vi en massa material, precis allt, kring det i den hinken.

Materialet knådas, ratas, väljs, vinklas och – i bästa fall – leder det till ett hårdklippt inslag som driver en tes och får tittarna att både skratta och tänka till.

Hur han tycker att Sverige mår i dag?

– Bra. Men det finns en stor skillnad i hur vi upplever att vi lever i vårt land. En del upplever att de är en del av samhället och en del av näringslivet. Jag hör dit. Vi som upplever Sverige så verkar ha en stor förmåga att ta till oss goda nyheter. Sedan finns det en stor grupp som upplever att allt blir sämre, att man inte får vara med. I de där sprickorna letar vi det vi vill prata om, vi vill att den varbölden ska spricka.

Kan man skämta om allt?

– Jag har svarat på den frågan en miljard gånger. Ändå är det en bra fråga. Det är lite som att fråga en polis om han eller hon får skjuta någon med sitt vapen. De måste ha sina regler klara och veta var gränsen går. Det gäller min värld också. Använder jag min vässade penna slarvigt blir jag ju en mobbare.

– Svaret är därför: ja, man kan skämta om allt men inte hela tiden. Man kunde till exempel inte skämta om 11 september på Manhattan den 12 september. Då är man ju ett svin, då måste man hjälpa till att bära. Men nu kan man skämta om det.

Han menar att han försöker vara snäll och hänsynsfull om det handlar om människor som kanske inte alls valt rampljuset.

– Men vissa människor får ta det. Så är det bara. Blir du minister och fifflar och säger dumma saker får du stå ut att få skit. Samma sak gäller mig själv när jag gör bort mig. Jag medverkade i en dokumentär om komikern Soran Ismail (som anmäldes för flera fall av våldtäkt, sexuellt ofredande och köp av sexuell tjänst, reds anm).

– Jag har känt honom sedan han var tjugo, han har firat midsommar med min familj, jag sa ja till att vara med i dokumentären. Men jag var slarvig och uttryckte mig ironiskt. Om jag hade satt mig in i det bättre skulle jag ha vägt mina ord. Nu gjorde jag inte det och fick skit dygnet runt i två veckor och det får jag tåla.

Den som lever i rampljuset kan lätt bli bländad. Ett skydd mot det kan vara att minnas sin bakgrund. Ett annat kan vara att bli, eh, fältartist. Bilden många får framför sig av det ordet är kanske en Samantha Fox som uppträdde för de brittiska soldaterna i Irak. Men Försvarets Fältartister är en frivilligorganisation inom det svenska försvaret sedan snart 70 år och i flera år var Kristoffer Appelquist, som aldrig gjorde lumpen, dess ordförande.

– Jag var fyra gånger till Afghanistan och en gång till Kosovo och uppträdde för de svenska trupperna. Sånt är perspektivskapande. Som artist blir man lätt lite primadonna. Man är livrädd för att bli förkyld. Och det är lätt att få för sig att man måste få sova en timme och dricka särskilt Evianvatten för att inte bli torr i halsen när man ska säga roliga saker i en halvtimme.

Ett uppdrag som fältartist i Afghanistan är en annan värld.

– Man är ensam, sköter sin teknik själv, jobbar hela tiden och uppträder utan det där superviktiga Evianvattnet. I M90- uniform. Och man har kanske inte sovit på hela natten för att man flugit helikopter, men där och då inser man att det går ju rätt bra ändå.

– Dessutom blir man ödmjuk av att inse att man har det absolut lättaste jobbet bland hårt arbetande hjältar som bara förverkligar det riksdagen beslutat men inte alltid får så mycket uppskattning för det. De arbetar under otroligt hårda förhållanden. Fältartisterna är helt enkelt en del av Försvarsmaktens personalvård. Det går på samma budget som Playstation och löpband. Som ståuppkomiker är det nog så nära Läkare utan gränser man kan komma.

Kristoffer Appelquist tycker att det är spännande med det som inte är som det vi är vana vid.

– Jag tycker att man borde vara lite sugen på att lära sig om något som är lite annorlunda. Men alla är ju inte det utan vägrar träffa någon eller att hyra ut sin lägenhet till någon som har lite andra vanor än en själv, friterar mer än genomsnittet eller har annan religion ...

– Många i Sverige vill inte det och det måste man respektera. Det är en privatsak, man behöver inte vara nyfiken på andra människor. Men alla som är nyfikna och vill vara en del av ett globalt samhälle, de tycker jag faktiskt måste leva lite som de lär.

Han känner att han kan se saker från två olika perspektiv.

– Nu är jag någon sorts övre medelklass, med segelbåt och småbarn som får åka på semester, jobbar i tv-huset, äter lunch med kändisar. En etablissemangsmänniska, kort sagt. Men jag har levt länge utanför det.

– Jag förstår, verkligen förstår, hur en bruksort känner när vårdcentralen stänger, bilprovningen säljs till något värdelöst företag så att allt blir dyrare, folk flyttar så skatteunderlaget blir sämre och sedan köper kommunen hotellet av någon miljardär som inte behöver pengarna och gör om det till en flyktingförläggning. Och säger man något om det blir man kallad för rasist. Jag förstår det perspektivet. Rika kommuner borde hjälpa till, men regionalpolitiken är inte imponerande. Finns det ens en regionalpolitik?

Ofta känns det som att det är Obs-klassen som pratar under några timmar med Kristoffer Appelquist. Och på sitt sätt är det kanske det.

– Jag var nästan 30 år när jag började på Komvux. Innan det hade jag haft ganska okvalificerade jobb länge. Mycket inom teatervärlden. Sålt biljetter, fifflat med el, svetsat och hundra andra saker. Ibland kände jag mig kompetent och duktig men 1) det var aldrig riktigt betalt och 2) ofta bidragsjobb, ALU-jobb och allt vad det hette.

Han harklar sig och tänker efter en stund.

– Det blir känslan av pysselsättning. Som att få uppgiften att räkna träd i skogen, eh, för att vadå? Jag kände det som att jag inte hade något riktigt jobb. Som att fortfarande gå i Obs-klassen.

Han nickar mot sin företagslogga på skyltfönstret.

– Jag tror att det är därför det är viktigt för mig att vara en del av näringslivet. Jag är gärna del av kulturlivet också, men just för mig är det viktigt att jag är löntagare, förvisso i mitt eget bolag, men det en ger en känsla av tillhörighet och innanförskap.

Utanför skyltfönstret fortsätter männen som går med en lövblås.

Han pekar på dem.

– Det där är egentligen definitionen av pysselsättning. Det är juli. De blåser löv som inte finns. Det är bara för att systemet gynnas av det och då vill jag ratta på systemet.

Och apropå det. När han och hans exfru fick barn valde de att lämna Malmö för Värmland. De hade en romantisk bild av hur livet skulle bli bättre och enklare där – och han betonar att mycket var fint. De hade massor av tid, plockade svamp, var ute på sjön.

– Men vi levde med mycket liten ekonomi. Och om man bara gått i Obs-klass, bara har pysselsättningsjobb, ingen genuin tro på att man kan bidra med något på riktigt blir man blockerad från riktigt innanförskap. Det präglade mig som förälder. För om jag inte hittat min plats i samhället och inte mitt sätt att bidra, så har jag svårt att förmedla det till mina barn. Som förälder vill man att barnen ska känna att den här världen tillhör dig. Men vad händer med det om man själv tycker att man är dum, att matte är inget för oss, att akademiker är vi inte i den här familjen.

Han suckar.

– Och om man bara kan köpa bilar som redan gått 30 000 mil och inte har råd att byta däck på dem är det på något sätt en ständig uppförsbacke.

Men en dag förändrades något.

– Vi upptäckte att vår son inte stod sig på mellanmålet i skolan. Det visade sig vara kräm och vi undrade om han inte kunde få havregrynsgröt i stället. Men, nej, det gick inte och som förälder skulle man inte lägga sig i.

Det tände en kampvilja hos Kristoffer Appelquist.

Han kollade vad berörda myndigheter hade för rekommendationer och skrev till slut ett medborgarförslag till Sunne kommun om att låta rekommendationerna bli en regel. Sunne kommun antog det förslaget så länge det inte blev fördyrande – och det blev det inte.

– Där föddes något hos mig. Aha, jag är inte dum! Om man tycker något är rimligt och sunt förnuft och läser på kan man faktiskt få till en ändring. Jag ringde studievägledaren på Karlstad universitet och sa att ”när tjänsten som chef för kostenheten på Sunne kommun blir ledig nästa gång vill jag kunna söka den, vad behöver jag plugga?”

Han fick studieråd och en plan och följde den.

– Men när ett år var kvar började jag med stand-up. Det gick så bra så jag avbröt studierna och klev tillbaka till kultur- och underhållningsbranschen igen. Men nu som egen företagare. Mitt största klassreseögonblick, efter år som kulturarbetare, arbetslös, bidragstagare och student var en förfrågan om att åka till ett företag i Uppsala och skoja lite. Och få 10 000 kronor! Jag visste inte ens hur man skulle fakturera. Men när jag fick pengarna, som en kontantutbetalning, tog jag med Erik till leksaksaffären i Sunne och köpte ett hockeyspel. Och efter det en allergivänlig dammsugare eftersom jag nyser när jag dammsuger, och dessutom slog jag av någon anledning till med ett livslångt lager av Electrolux Original S-bag, deras standardpåse, så när dammsugaren dog många år senare hade vi fortfarande påsar kvar.

Hur det gick med tjänsten som kostchef i Sunne?

– Äh, när den blev ledig efter tio år hade jag inte kvar det drivet.

Publicerad i nummer 3, 2021