Fönstret

”Jag är en invandrare

– född i Sverige”

Jason Diakité om att redan som barn få veta att ens hudfärg är fel

Det har gått 25 år sedan första singeln. Sedan dess har han radat upp succéer – med otaliga hits, hyllade böcker och ett legendariskt tal i Sveriges riksdag. I dag är JASON ”TIMBUKTU” DIAKITÉ en av Sveriges rap-veteraner. I augusti släpper han ett nytt album, sju år efter det senaste.

Vi står på Åsögatan i Stockholm. Om några minuter ska vi träffa artisten Timbuktu i hans ateljé. En kvinna kommer ut från porten, går förbi oss men vänder efter några meter.

– Är det ni som ska träffa Jason?

Man tänker precis säga nej när man kommer ihåg att Timbuktu ju heter Jason Diakité egentligen.

Hon hälsar.

– Jag är hans sambo. Amelie. Jag har suttit och jobbat här och ska bara skynda hem och avlösa honom. Det tar några minuter. Jason är hemma med vår dotter.

Hemma visar sig vara på andra sidan gatan. Hon går men vänder om igen.

– Förresten. Ni kan ju vänta där inne. Ta min nyckelknippa.

Det känns så där vi-litar-på-människorvänligt att man riktigt studsar till. Så plötsligt står vi inne i Jason Timbuktu Diakités ateljé bland souvenirer från Afrika och tittar på foton av hans familj medan en Rockbjörn på en hylla tittar ner på oss.

Ateljén tog han häromåret över efter Bo Sundström från bandet Bo Kaspers Orkester efter tips från musikerkollegan Tomas Andersson Wij som hade studio i samma hus och räknade ut att en textskrivande rappare skulle bli en lugn och bra studiogranne.

– Jag ber om ursäkt, säger denne textskrivande rappare när han kommer efter tio minuter, jag stötte ihop med Leif Pagrotsky här utanför. Han har tydligen flyttat hit. Vi bestämde att ta en öl tillsammans någon kväll.

Leif Pagrotsky var socialdemokratisk minister i många år och till häromåret generalkonsul i New York. Någon sa inför förberedelserna för den här intervjun att Jason Diakité har ett stort, och rätt spretigt, kontaktnät. Studiotips av Andersson Wij och en öl med Pagrotsky känns som ett bevis på det. Det kanske blir så när man både är en av landets mest kända hiphopartister och samtidigt en stark röst i samhällsfrågor?

Frågar man människor vad de förknippar med Timbuktu märks de dubbla sidorna av honom. Några nämner låtar som Alla vill till himmelen men ingen vill dö, Flickan och kråkan, Det löser sig. Eller minns honom som programledare i radion eller från tv-succéer som På spåret, Så mycket bättre eller i våras rollen som programledare i Melodifestivalen.

Andra säger bara: Talet.

Den 4 december 2013 skulle Timbuktu få Fem i tolv-rörelsens pris för sitt engagemang för ”insatser i viktiga samhällsfrågor”. Det innebar en del rabalder. Han hade medverkat i en låt med hiphopgruppen Kartellen som framför allt Sverigedemokraterna ansåg uppmana till våld.

Nu sitter han i en fåtölj i ateljén och minns:

– Utdelningen brukar ske i foajén. Talmannen hade meddelat att jag inte fick ta emot priset där, så när det var dags för själva prisutdelningen ledde en riksdagsledamot mig bort från foajén till ett annat rum. Där var det trångt och mycket mer media än jag hade räknat med. När antirasistiska priser delas ut brukar det ju ofta bara vara en handfull eldsjälar på plats. Jag kände därför lite överraskande att jag plötsligt blev väldigt nervös.

Han harklade sig. Avtryckaren på någon enstaka kamera hördes. Sedan höll han upp sitt svenska pass. Kamerorna fullkomligt smattrade.

När han började hålla sitt tal hade det gått 38 år sedan han öppnade sin mun för första gången. Då i en säng på BB på Lunds lasarett eftersom han, som har en svart amerikan som pappa och en vit amerikanska som mamma, är född i Sverige och uppväxt i Sverige och bor i Sverige och naturligtvis har svenskt pass.

Nu i fåtöljen i ateljén, snett framför Rockbjörnen för Årets manlige liveartist, konstaterar han:

– Ändå stod jag på prisutdelningen med mitt pass och liksom bad om att få bli svensk. Det var märkligt på ett sätt men på ett annat sätt inte. Jag är en invandrare som är född i Sverige. Så här sju år senare är jag mest överraskad att jag blev så emotionell.

För mot slutet av talet kände han att tårarna kom när han sa:

”Men i utbyte ger jag dig mitt liv, Sverige. För dig kommer jag och mina barn alltid hjälpa till att bygga. Jag ger dig min uppfinningsrikedom. Jag ger dig min kreativa förmåga och min energi. Jag kommer att älska i Sverige, jag kommer att leva i Sverige och jag kommer att dö i Sverige. Tack.”

Talet fick stort genomslag. På gott och ont. Han skakar lätt på huvudet och minns:

– Efter talet fick jag kritik både från höger och från vänster. Det drogs i gång en kampanj, #jagärjason, på Facebook. Och en motkampanj, #jagärintejason. Båda var nog välvilligt menade, men det blev sammantaget för mycket.

– I många månader efter det ville jag inte vara i Sverige utan vistades i stället utomlands. Känslan av att ha bett om att bli sedd som svensk gjorde att jag plötsligt kände mig mindre hemma.

Rabaldret kring priset blev någon form av startskott på en flera år lång process för Jason Diakité att försöka förstå vem Jason Diakité egentligen är. Det innebar också någon form av paus i de offentliga debatterna.

– Åren kring 2012, 2013, 2014 var jag mycket ute på barrikaderna, skrev artiklar, diskuterade på Twitter, berättar han.

Någon gång efter talet började han dra ned på det engagemanget.

– Det blev för mycket hat helt enkelt, framför allt på Twitter. Fortfarande blir jag ofta förbannad och tänker att jag borde skriva debattartiklar. Men jag tvekar ändå till slut. Mina åsikter läcker i stället ut i min musik och i den podd som jag och Marcus Samuelsson, krögaren i New York, gjort senaste året, konstaterar han.

I första hand är det musiker han är. Och efter sju år släpper han snart en ny skiva.

– När pandemin slog till hittade jag min första tillflyktsort i att skriva rapverser.

Trots att han själv blev ganska rejält sjuk i covid.

Hur mår du nu?

Frågan är enkel men Jason Timbuktu Diakité ger ofta mer komplicerade svar.

– En del av svaret är att jag mår bra, en del av det är att jag inte gör det. Den ena delen är att jag har jobbat mycket, inte en helt enkel match med covid och eftereffekter. Tro mig, det är en helt annan typ av trötthet än den man hela tiden har med en treåring hemma.

Han ler brett och fortsätter svaret:

– Andra delen av mig har familj som mår bra. Mina föräldrar mår bra. Ingen som står mig nära har gått bort. Och jag jobbar med saker som jag tycker är meningsfulla.

Sju år utan ny skiva är en lång tid för en artist. Men han har haft fullt upp. Processen som började där någon gång efter talet ledde först till en hyllad bok, En droppe midnatt, och sedan en scenversion av den. Den berättar om honom och hur bakgrund spelar roll.

Eller som han säger själv:

– Jag är svart, fast färgen på min hud är brun. Jag har ett komplext kärlsystem av rötter som förgrenar sig över kontinenter, etniciteter, klasser, färgskalor och epoker. Jag är en korsning av Slovakien, Tyskland, Frankrike, Afrika, South Carolina. Av vit, svart, cherokee. Jag är Jason, son till den svarte Madubuko Diakité och den vita Elaine Bosak. Jag är alla de länder mina förfäder kom ifrån och skeppades från i kedjor. Jag är alla de färger och nyanser deras hud hade. Jag är deras vrede och längtan, deras framgångar och deras drömmar.

Det har tagit sin tid att komma fram till detta. Typ 46 år nu. Och processen fortsätter.

Jason hämtar vatten till oss. När han ställer ner mitt glas med högra handen syns en ljusare pigmentfläck där. Vi börjar prata om den, och man inser hur central den var under hans uppväxt.

– Jag gick hos dagmamma och på förskola när jag var liten i Lund. Jag kan nog säga att jag aldrig tänkte på min hudfärg då. Men när jag började ettan, på Tunaskolan, var det bara vita barn där. Klasskompisar började kommentera min hudfärg och jag blev varse om min annorlundahet.

Pigmentfläcken blev ett hopp.

– Jag ville inget hellre än att bli vit. Jag såg på den här fläcken …

Han stryker med handen över den.

– … som en bekräftelse på att under den bruna ytan finns det vitt. Jag hoppades att den skulle växa, drömde om att vakna upp vit.

Det är en ganska sorglig liten berättelse. Inget barn borde behöva tänka så. Det är svårt att släppa blicken från handen och man undrar förstås hur han ser på den ett halvt liv senare.

– Nu är det bara en pigmentfläck, den har snarare krympt, men den är förstås en påminnelse om hur samhället var när jag som 7-åring för första gången klev ut i det på egen hand. Jag såg ju vad normen var, jag kände att jag inte passade in. Frågor om klass och etnicitet rann in i mig utan att jag hade vokabulär för det. Jag kan se i dag att det triggade i gång en identitetskris som sedan dess är pågående i mig.

Skillnaden är att han nu kan sätta ord på det.

– Men det tog lång tid att hitta de orden. Tiden var annorlunda då. Jag såg få på teve som såg ut som jag. Naturligtvis träffade jag min pappas svarta kompisar som, även om de var glada över att bo i Sverige, ofta klagade på att det var svårt att få jobb. Som barn absorberar man detta. Jag tänkte att sådana som jag inte kan bli piloter eller brandmän eller bankdirektörer. Det tog lång tid att inse att, jo, det kan vi ju visst. Jag hoppas att barn som växer upp i dag ser mer av mångfald.

Från att känna sig halv har han vänt det till att känna sig dubbel. Han funderar en stund på vad han skulle säga till Jason, sju år, om han hade honom bredvid sig i fåtöljen.

– Jag skulle säga att det du ser som en last och tycker är fult kommer en dag att bli det du älskar mest. Och du är inte ensam om att vara rädd och nervös och inte veta vart du ska ta vägen – oavsett hudfärg. De som kallar dig namn är det kanske mer synd om.

Han beskriver sig själv som mobbad i unga år och hur han gick från att vara utsatt till att själv utsätta andra.

– Jag var arg i så många år. Jag slogs mycket med mina mobbare men blev själv en mobbare på högstadiet. Det var en del av skolans kultur att racka ner på folk som stod ut. Alla riskerade att bli utsatta. Jag på grund av min hudfärg, en tjej som hade lätt för att gråta mobbades för det, han som var längst blev mobbad, någon med fel cykel mobbades. Det fanns alltid något som blev en anledning. Det obegripliga är att inga lärare ingrep.

Vi pratar om hur han tycker att Sverige mår i dag.

– Reaktionen på Black Lives Matterrörelsen blev en backlash. De som stod för något jag inte höll med om var långt ute på högerkanten tidigare. Nu är många av de rösterna i mitten. Det finns en motvilja att prata om antirasistiska och förtryckande strukturer i den självidentifierade goda mitten nu. Jag skulle säga att normaliseringen av …

Han låter det hänga i luften innan han fortsätter:

– … rasistiska åsikter och nationalistisk ideologi har gått mycket fort. Ribban för vad som är okej eller inte okej att säga är en annan nu. Och då har valrörelsen knappt börjat.

Han konstaterar att internet bidrar till förändringen – av det mesta.

– Jag växte inte upp med internet och vet inte hur det är att växa upp med det. När man lämnade skolgården blev man kvitt sina mobbare. I dag kanske det är värre ändå att komma hem till sin skärm. Den statistiska mätbarheten i hur många följare och likes man har kanske gör det hårdare än det samhälle jag växte upp i?

Själv vill han tänka att han har en hälsosam distans till sociala medier och tillgängligheten till allt bara en skärm bort.

– Men ofta blir man mindre klok av det. Jag läser ju bara saker jag själv valt. Jag tror det är underminerande för demokratin. Det kan gå veckor då jag bara läser om vad olika amerikanska rappare gör, helt omedveten om som händer i övrigt. Det är förstås inte bra. När jag sitter på kafé och läser tidning i pappersform märker jag att jag även får information som jag inte valt själv. Det ger ett lite bredare perspektiv.

I februari och mars 2020 var han i New York för att lansera den engelska versionen av sin bok En droppe midnatt och parallellt med det repa för den engelska varianten av dess scenshow på Harlem Stage på 135:e gatan. Premiärdatum var den 10 mars. Han hade sina första bokevent på krogen Red Rooster som hans kompis stjärnkocken Marcus Samuelsson driver i Harlem.

Tre dagar senare kastade sig Jason på sista planet hem till Sverige.

Pandemin slog till med full kraft mot ett ganska oförberett New York och allt ställdes in och sköts upp. Så i stället för boklansering runt om i USA blev det Åsögatan. Han, som många andra i hans bransch, ställde in sig på ett år utan jobb, men i hans fall blev det till slut ganska fullt upp. Programledare i Melodifestivalen, som ett exempel. Och efter poeten Amanda Gormans hyllade uppläsning av sin dikt när Joe Biden svors in som president i USA ringde ett bokförlag och bad honom göra en svensk översättning.

– Ett hedersuppdrag förstås.

En stor skillnad är att han som de flesta andra inte har rest det senaste året.

– Det har gjort att jag har mycket tid att umgås med min dotter. Att vi somnar och vaknar i samma lägenhet varje dag blev, för mig, en positiv effekt av pandemin.

Dotterns mamma, Amelie Coyet som släppte in oss i ateljén, är diplomat och jobbar efter uppdrag i bland annat USA och Kina för tillfället på Utrikesdepartementet i Stockholm. De två träffades för några år sedan i New York när båda bodde och jobbade där. Han pratar varmt om henne men säger att han kan känna ett akademiskt komplex tillsammans med både henne och andra av hans välutbildade vänner – trots att han har ett helt annat framgångskapital.

För han pluggade aldrig vidare. Konstigt nog, egentligen.

– Mina föräldrar är ju amerikaner, och utbildning stod högt i kurs, inte minst hos min far. Hans klassresa från Harlem berodde på den utbildning han gick. I USA är det extremt viktigt med utbildning. Det är skillnaden i hur länge du lever, hur bra du mår medan du lever, om dina barn växer upp där skolorna är sämre och det finns farligare fallgropar att falla i. Tyvärr ser man det i Sverige nu också.

Påhejad av föräldrarna klev han in på Lunds universitet i tonåren.

Han skrattar:

– Det blev tre halvhjärtade terminer. En med ekonomisk historia, det var nog intressant men jag ville ju bara skriva raplåtar. Sedan blev det två terminer informatik, typ systemvetare light, och det passade mig inte alls. Så jag slutade en dag helt enkelt gå på föreläsningar, fick CSN-bidrag resten av terminen ändå, tyckte det var toppen men fick förstås betala tillbaka det senare.

Behöver vi säga att pappa Madubuko Diakité, människorättsjuristen, inte var helt nöjd?

– Han gillade inte det. Och den amerikanska släkten tyckte det var jättekonstigt. Nu ser även min far att jag läst en del böcker och gjort något av mitt liv. Men fortfarande, 80 år gammal nu, påminner han mig då och då om att det aldrig är för sent att skaffa en utbildning.

Frågan är om och när det blir tid för det.

Kalendern i telefonen är full för det mesta. Möten på dagarna, poddinspelning på kvällarna, bokade tider i studion, coronaanpassade spelningar när skivan släpps, hela USA-äventyret med boken som bara är satt på paus och förstås en vilja att spendera massor av tid med både Amelie och deras treåring.

Och så ska han ju klämma in en öl med Pagrotsky också.

Publicerad i nummer 2, 2021