”Jag vill vara en doer”

– så ska Nooshi Dadgostar få Sveriges arbetare att välja Vänstern

Hon föddes på flyktingförläggning i skånska Perstorp. 35 år senare valdes hon i höstas till partiledare för Vänsterpartiet. För Fönstret berättar NOOSHI DADGOSTAR, 35, varför Tage Erlander är en av hennes förebilder, varför vissa friskolor är okej men andra inte, och hur det känns när riksdagens vice talman Björn Söder (SD) retar upp sig på hennes kjollängd.

NOOSHI

Namn: Mehrnoosh ”Nooshi” Dadgostar.

Ålder: 35 år.

Familj: Sambo och en dotter på 1,5 år.

Läser: Just nu Jag har ingen vilja till makt, alltså biografin om Tage Erlander av Dick Harrison. En tjock och rolig bok.

Lyssnar på: Poddar, gärna Flashback forever eller Pengar & politik. Musik blir mest det jag lyssnade på när jag var ung, typ Beyoncé och TLC …

Tittar på: Jag tröttnar aldrig på Seinfeld. Det är min humor.

Reser till: Helst Spanien. Och Göteborg, förstås.

Äter: Thaimat.

Dricker: Klassisk Fanta Apelsin. Någon gång kanske Fanta Grape.

Göteborg i slutet av 1990-talet. Idrottslektion. Läraren delar upp klassen. Killarna ska spela fotboll. Tjejerna ska köra aerobics.
Det blir väl bra.
Hallå!
Hm.
En ny feministisk våg rullar i slutet av 90-talet in över Sverige och Göteborg och förstås även på skolan. Boken Fittstim har nyss kommit ut. I förordet skriver redaktörerna Belinda Olsson och Linda Skugge att boken skrivits för att visa ”att det finns tjejer som har högre mål än att bli framröstade till Fröken Sverige”.

En av de tjejerna heter Nooshi Dadgostar, 14 år. Hon älskar boken Fittstim. Och är gärna hård mittback på fotbollsplanen.

– Man kan absolut dela upp i tjejer och killar på gympan ibland. Det är okej, men det var inte okej att tjejerna skulle göra aerobics och killarna fotboll. Varför ska inte båda könen testa på båda sakerna? Men inget ont om aerobics i sig, analyserar Nooshi Dadgostar 21 år senare.

Och någonstans i den här nya feministiska vågen väcktes intresset för politik hos den blivande partiledaren som nu sitter i en soffa på sitt arbetsrum i riksdagen och berättar om sin väg in i politiken:

– Jag ville också bli lyssnad på. Jag ville ha plats och utrymme. Valet av parti blev självklart. Det var Ung vänster som började bygga jämställdhetsgrupper i skolor, som pratade om feministiskt självförsvar, som tog upp unga tjejers rätt till sin egen kropp, säger Nooshi Dadgostar.

Hon funderar några sekunder och lägger till:

– I samma veva hade jag sett hur mina föräldrar inte hade råd att bo kvar där vi bodde i stan, i en hyresrätt på Odinsgatan nära Ullevi, utan flyttade till Hisingen. Jag gick själv runt och satte upp lappar för att vi skulle hitta billigare boende. Farsan jobbade då inom långvården, morsan i hemtjänsten.

Hon hörde hur föräldrarna beskrev hur nedskärningar gjorde deras jobb tyngre och vården sämre.

Dessa unga tonår formade Nooshi Dadgostars världsbild.

Orättvisor blev det röda skynket. Orättvisor som drabbade henne personligen som när tjejer fick sämre träningstider än killar i fotboll, orättvisor som drabbade hennes familj när hyreshöjningar tvingade fram en flytt, orättvisor som drabbade andra hon såg, kände eller läste om.

– Ung vänster satte ord på den känslan jag hade, förklarar hon.

En dag gick hon på ett möte.

– Det var på norra Hisingen i Backa Folkets hus, som för övrigt ska läggas ner nu efter 95 år, det tycker jag inte är bra, skriv gärna det! Hur som helst, det var fyra personer där. En tjej höll en dragning om kvinnohistoria, minns Nooshi Dadgostar.

Hon lyssnade fascinerat men fattade inte varför bara fyra personer kommit för att lyssna på något så här viktigt och intressant och …

Hon ler och säger:

– Jag tänkte att det här behöver styras upp.

Sagt och gjort.

Hon skrev in sig som medlem i Ung vänster och betonar att om någon hade sagt då att hon hösten 2020 skulle bli partiledare och styra upp hela vänstern skulle hon bara ha skrattat.

På den tiden var Gudrun Schyman partiledare.

– Jag tyckte att hon var vass, rolig att lyssna på, sa bra saker, minns Nooshi Dadgostar som medan en politisk karriär så smått började formas i Göteborg gick ut Schillerska gymnasiets samhällsprogram med nästan bara MVG i betyg och tjänade pengar på att jobba i hemtjänsten och i godisbutik.

Favoritgodis?

Hon tvekar inte en sekund:

– Remmar. Du vet, sådana där som man kunde köpa på Göteborgskalaset.

Nooshi Dadgostar är rätt nöjd i soffan den här morgonen.

Det har varit en intensiv men bra vecka. När vi träffas var hon bara tolv timmar tidigare i teve på bästa sändningstid för att kommentera Coronakommissionens delbetänkande.

Som ny partiledare är det viktigt att synas och höras. Hon själv, med hjälp av en kommunikationsstab kring henne, arbetar för att hon i folkmun ska gå från att vara ”Vänsterpartiets nya partiledare, hon den mörkhåriga, vad heter hon nu igen” till att bli ”Nooshi Dadgostar”.

Den här veckan har hon synts. Det är bra. Men bättre ändå, tycker hon, är att hon fått stort genomslag. Hon bjöd in till presskonferens om socialförsäkringen tillsammans med kollegan Ida Gabrielsson och hamnade för en stund mitt i det politikens centrum som alla kämpar för att ta sig in i.

– Vi fick igenom en ganska stor ändring av regelverket. Fackförbund höll med. Vi satte press på januaripartierna, fick dem att svänga och backa, säger hon.

Stolt och nöjd?

– Nja, jag känner mig stolt men inte helt nöjd. Jag vill alltid ha mer.

Hon konstaterar att hon fortfarande är ny på jobbet som partiledare. Som gäst slås man av att det känns som att hon fortfarande håller på att flytta in i arbetsrummet. Sedan hon den 31 oktober 2020 valdes som Jonas Sjöstedts efterträdare så är livet rätt fullspäckat.

Någon vardag i cirkusen har hon inte hittat ännu.

– Vi har ett morgonmöte där vi går igenom dagen, men ofta händer något så att planerna ändras. Förr skötte jag alltid min planering själv, nu inser jag att det är omöjligt. Det är generellt intensiva dagar. Pandemin tog dock bort många besök på arbetsplatser och i partiföreningar. Tyvärr. Jag gillar det och tycker att det är viktigt. I stället blir det ganska många Zoommöten på kvällarna.

Även om partiledarrollen är ny så är riksdagshuset hennes hemmaplan. I sex år har hon varit riksdagsledamot. Och redan i första interpellationsdebatten med bostadsministern, om hyresrätter, blev det liv. Fast på ett väldigt överraskande sätt.

Efter debatten lämnade hon kammarenoch tänkte inte mer på det. Debuten var avklarad och hon var hyfsat nöjd. Men efter ett tag fick hon veta att Björn Söder, sverigedemokrat som då var andre vice talman i riksdagen, hade tagit upp hennes kjollängd med alla gruppledare i Riksdagen.

Sex år senare konstaterar hon:

– Det var obehagligt att han tog upp det i en större grupp och inte med mig. Det visade vilken kvinnosyn han hade. Jag blev nog lite chockad att han hade lyft den frågan, att han suttit och tänkt på det.

Om hon har haft den kjolen i riksdagen efter det – eller om hans påpekande påverkat henne?

– Det minns jag faktiskt inte. Jag tacklade det genom att strunta i det. Jag tänker inte underkasta mig den typen av grejer. Det går ju runt män med cykelbyxor i kammaren så det kändes bara riktat mot kvinnor, säger hon och man anar ilskan mot läraren som lät grabbarna spela fotboll och tjejerna köra aerobics.

Hon säger att hon generellt trivs med riksdagsarbetet.

– Jag har ju jobbat kommunalt också. Där är det ett hårdare tonläge. Lite ruffigt. I riksdagen är det en annan stämning och stil, även om det alltså händer att en talman börjar prata om ens klädsel ...

I matsalen, eller bamban som hon säger, har varje parti sina reserverade bord.

– Men jag sitter ofta vid borden som inte är partiknutna. Där blir det mest att vi pratar om annat än politik. Hur funkar det på förskolan? Är det normalt att en 1,5-åring är boss i familjen? Vår dotter är social, envis, styr och leder familjen bakom sig känns det som. Typ sånt pratar vi mycket om.

Hon behöver ingen betänketid på frågan om någon från andra partier är särskilt trevlig.

– Annie Lööf. Jättetrevlig! Vi har träffats några gånger.

När man träffar Nooshi Dadgostar, och hör hennes historia, känns det rätt givet att hon blev politiker. Fast hon betonar att det verkligen inte var meningen.

Hon pluggade på juristlinjen och såg en framtid inom juridiken.

– Jag läste mycket finansrätt, bland annat i Southampton. Det intresserade mig. Vad hände egentligen under finanskrisen? Varför har ingen åkt fast för det?

Sådana frågor triggade henne. Med blåslampa skulle hon ut på jakt. Men politiken tog över. En annan sorts jakt, men på sitt sätt efter samma byten.

– Jag har väl typ en termin kvar av juristlinjen. Om jag ska göra klar den och ta examen någon gång?

Hon låtsas fundera, väger orden och säger:

– Hm. Det är mina föräldrars vision.

Föräldrarna, ja.

Mamma och pappa pluggade på universitet i Iran och var politiskt engagerade. När lika politiskt engagerade vänner började ”försvinna”, och de insåg att regeringssoldater letade aktivt efter dem, insåg de att det inte fanns någon återvändo.

De handlade om att försvinna – frivilligt eller ofrivilligt.

Nooshi Dadgostar konstaterar nu:

– De var på flykt länge, många år. Först till Pakistan. Det var en krokig väg. Deras avsikt var nog aldrig att hamna i Sverige. När de inte kom in i Tyskland, som de nog hellre ville till, hamnade de på ett flyktingboende i Perstorp i Skåne.

I ett samhälle de inte förstod och på ett språk de inte kunde började mamma och pappa Dadgostar forma sitt nya liv.

Om någon presenterade detta som ett filmmanus skulle det vara dramatiskt så långt.

Men om manuset sedan fortsatte med att de fick en dotter där på flyktingförläggningen i det främmande landet och att den dottern sedan växte upp och blev partiledare i det nya landet, nja, då skulle det nästan kännas lite väl mycket Hollywood.

Men precis så var det.

– Mamma var gravid när de kom till Perstorp och jag föddes på BB i Ängelholm och tillbringade sedan mina första månader där på förläggningen innan vi flyttade till Norrköping, berättar Nooshi Dadgostar.

Hon funderar på frågan vad hennes föräldrars intryck av Sverige var.

– De var imponerade! Det fanns sådana resurser, de fick snabbt trygghet, alla var en del av detta. I skolan gick barn som hade föräldrar som var direktörer och chefer men det var inte så stor skillnad ändå, säger hon.

Hennes pappa skickade nyligen ett foto till henne.

– Det var ett klassfoto från förskolan. Det mina föräldrar var lyckligast över var att förskolan var så bra. Hans kommentar var ”kolla hur många vuxna det är på bilden”. Med många pedagoger kommer man snabbt in i samhället. Det fanns till och med någon som kunde mitt språk.

– Vi hade bara skulder i början, inga tillgångar, typ fem möbler. När farsan skulle ringa släktingar utomlands var det alltid collect call, alltså de fick betala. Vi hade inga pengar, men samhället utanför var starkt, det fanns en annan styrka i välfärden då.

Även i slutet av 80-talet tog det lång tid att få uppehållstillstånd – och svenskundervisningen var inte lika utvecklad som i dag.

– Efter förläggningen i Perstorp blev det för oss några år i Norrköping innan mamma kom in på sjuksköterskeutbildningen så vi flyttade till Göteborg. Den stora skillnaden på 1980-talet var att det fanns bostäder och jobb.

Det är det samhället hon vill få tillbaka.

På väg till den här intervjun ringer en kompis. Jag berättar att jag snart är vid riksdagshuset och han säger då att, just ja, det var i dag du skulle intervjua kommunisternas nya partiledare.

Kommunisterna.

I hans 60-åriga värld är Vänstern fortfarande Vänsterpartiet kommunisterna. När jag berättar det för Nooshi Dadgostar suckar hon lite lätt. Vänstern blev Vänstern 1990 då det partinamn som använts sedan 1967, Vänsterpartiet kommunisterna, ersattes.

1990 var Nooshi Dadgostar fem år.

Det betyder att hon är den första V-ledare som inte har någon historia alls från ”Lars Werner”-tiden – men precis som för min kompis i telefonen lever ordet kvar hos en del.

Ser hon det som en belastning?

– K:et lämnade vi för länge sedan, slår hon fast. Så jag har själv ingen koppling till det. Jag upplever inte att det tas upp så mycket. Jag hoppas ju folk hör vad jag säger. Och människor utvecklas.

Att ett berömt citat av C H Hermansson, partiledare 1964–75, gjorts med korsstygn och sitter uppnålat i rummet är mer ett skratt än hennes arbetsfilosofi:

”Nån jävla ordning ska det vara i ett parti.”

– Jag fick ärva den tavlan av Jonas, ler hon.

Hon har sagt att det finns en fördom att en vänsterpartist i dag ska se ut på ett visst sätt och ha en viss livsstil. Någon raljerade nyligen om att samtliga Vänsterpartiets väljare bor på Söder i Stockholm och cyklar lådcykel. Det är naturligtvis inte sant. Men med tanke på att Nooshi Dadgostar sagt att hennes mål är att Vänsterpartiet ska bli Sveriges största arbetarparti finns en del att jobba med.

– Det är inte bra för politiken om diskussionen bara blir hur man handlar personligen. Det är inte bra alls om folk känner så för partiet. Jag vill att alla ska känna att vi vet och förstår hur de har det.

Hon lutar sig fram och pratar engagerat.

– Vi måste vinna tillbaka förtroende i hela Sverige. Vänsterpolitik kan förändra människors liv. Jag ser att högerpropaganda har stormat in i människors vardag. Är du arbetslös är det ditt eget fel för du har inte sprungit tillräckligt fort! Vill du flytta finns inga bostäder för att du borde ställt dig i bostadskön när du var liten. Och varför sparade du inte 1000 kronor i månaden från att du var 1,5 år?

I dag visar väljarundersökningar att inte bara Socialdemokraterna och Vänsterpartiet utan även Sverigedemokraterna är starka bland arbetarväljare. Historiskt starka vänsterfästen, som klassiska bruksorter, har på många håll vänt vänstern ryggen och svängt högerut.

Där har hon mycket jobb att göra.

Hon skakar på huvudet:

– Jag ser uppgivenheten. Då är det lätt att börja skylla på andra. Men det är inte enskilda personer som förlorat moral och det är inte en syrisk mamma som beslutat att lägga ner Sollefteå BB. De som fattat besluten är politiker med gamla nyliberala idéer om att privatiseringar och sänkta ersättningsnivåer ger jobb och utveckling. Vi har inte haft en bostadspolitik på 30 år. Eller ta äldreomsorgen! Olika regeringar av olika färger har sagt en massa, men saker händer ändå inte.

Hon menar att det finns en kritik mot etablissemanget.

– Tretton procent går inte och röstar. Det måste vi arbeta för gemensamt. Det är viktigt att folk röstar, konstaterar hon.

De tretton procenten vill hon förstås nå. Plus en hel del andra. För även om hon anses stå sin företrädare Jonas Sjöstedt nära finns en tydlig ambition att förnya Vänstern och växa med partiet.

Ni kommer ihåg målbilden? Sveriges största arbetarparti.

Den 11 september 2022 är nästa riksdagsval.

Nooshi Dadgostar om …

… namnet Nooshi: ”Jag heter Mehrnoosh men i förskolan började en av pedagogerna kalla mig för Nooshi. Mamma och pappa tyckte det var toppen. I dag säger alla Nooshi utom min morbror, spårvagnschaufför i Göteborg. För honom är jag Mehrnoosh.”

… simning: ”En stor del av min ungdom tävlingssimmade jag. Frisim på korta distanser, typ 50 meter, passade mig bäst. Jag var rätt explosiv. Ryggsim var jag hyfsat bra på också. Men fjärilsim var tungt…”

… förebilder: ”Alexandria Ocasio-Cortez – AOC. En amerikansk politiker, demokrat, som tar med sig restaurangjobbet in i parlamentet. Det gillar jag! Och så Tage Erlander, som var statsminister i Sverige 1946 till 1969, han fick saker gjorda. En doer. Det gillar jag också!”

… ABF: ”Jag har varit med i massor av politiska studiecirklar. Alltid genom ABF. Jag gillar just cirklar där fler får delge sin kunskap, inte bara en kurs som en leder medan andra lyssnar. Man växer tillsammans, världen vidgas och man får större förståelse för orättvisor.”

… friskolor: ”Jag gick själv en friskola, Montessori Centrum i Göteborg, men det var ingen vinstdrivande friskola. Det är stor skillnad. Idén att det finns skolor med särskilt pedagogik är inte farlig. Men när det blir stor business förstör det hela systemet. Det driver segregationen. En rektor ska vara rektor, inte vd och företagsledare som säljer sin produkt på en mässa.”

Publicerad i nummer 1, 2021