Läxfri läsning!

– Jessika Gedin är hela Sveriges TV-bibliotekarie

För Babels programledare Jessika Gedin är läsning ingen plikt utan mer som att dejta. Det finns stunder av tvivel, kanske finns det ingen bok som passar just henne. ”Men sen blir man kär och då är allt förlåtet. Och alla känslor är tillbaka igen.”

Jessika Gedin är ute och promenerar. Det är 1985. Eller nej, det är nutid, men det gamla blandbandet från då som hon har gjort till en Spotifylista gör att hon på riktigt inte vet var hon är just nu. Det är en lite obehaglig känsla, för det handlar inte om minnen utan om att åren som gått bara försvinner. Hon ÄR femton igen när band som Human League, Japan, This Mortal Coil, Echo and The Bunnymen, The Chameleons och The Cure sprider ett new waveigt mörker genom lurarna.

Men den femtonåriga Jessika var inte särskilt dyster. ”Jag är ändå rätt benägen att vara lycklig, jag har en dragning åt det”, som hon säger 30 år senare. Hon var något av en ”drama queen”, bar gärna slängkappor. Men samtidigt, problematiskt nog, var hon alltså en glad skit. Mest av allt var hon fylld av längtan. Hon längtade efter att bli vuxen, efter kunskap, efter att flytta, efter att killen hon var kär i skulle upptäcka henne. Nuet var hon jättedålig på. Hon var också ”väldigt förläst”.

– Mycket av det jag drömde om var hämtat ur böcker. Jag läste fruktansvärt mycket. Jag drömde om utlevande och dekadens, format av en salig röra av litteratur. Jack Kerouac, Kameliadamen och Vi barn från Bahnhof Zoo.

Självständighet, tydlighet och säkerhet, det drömde hon om, Jessika Gedin, i uppväxtens Härnösand. ”Sen blir man vuxen och går runt hela livet och undrar när det där ska inträffa.” Däremot hade hon inga drömmar om att plugga, om att studera för att bli det hon drömde om. Hon ville mer att det ”lite ospecificerat skulle hända grejer”.

Nu äter säsongsarbetaren Jessika Gedin ägg benedict på Grand hotels frukostmatsal och blickar ut mot Stockholms slott på andra sidan vattnet. Livet blev inte tydligare, snarare blev det ännu luddigare.

– Fördelen nu är att man inte tycker att det är så farligt.

Höstens sista avsnitt av Babel har sänts för några veckor sedan och den stora SVT-sändningen från Nobelfesten är avklarad. Efter hotellfrukosten ska hon till tv-huset för att utvärdera Nobelsändningen. Sedan är hon ledig, fri eller arbetslös om man så vill, förutom när hon medverkar i radions långkörare Spanarna. Hon är inte anställd av SVT, utan projektanställs när det är Babel-dags.

Men det här tidsglappet vet hon inte vad hon ska göra av, det är lätt att känna sig ledsen och övergiven under de perioderna. Som hon säger det: ”Det här med att vara hemmafru passar mig mycket, mycket illa.”

Jessika Gedin tycker mycket om sitt jobb på Babel, hon hyllar sin redaktion, sina kolleger. Hon har på ett eller annat sätt arbetat hela sitt liv med litteratur och är liksom marinerad i litteraturens värld. Farmor Lena Gedin var litterär agent, mormor Anne-Marie Fries var nära vän med Astrid Lindgren och var också förlaga till Madicken. Farbror Per Gedin är författare och var länge förlagschef och mamma Lena Fries-Gedin har översatt exempelvis Harry Potter-böckerna. Eva Gedin, Jessikas storasyster, är förlagschef på Norstedts och de två systrarna drev under 1990-talet förlagen Koala och Tivoli.

Hon vill hela tiden veta mer, det syns och hörs när hon intervjuar författare i Babel och det märks på hur hon gärna vrider fokus från sig själv och i stället frågar ut mig. Hon tycker om att läsa på och hon gillar den psykologiska delen av intervjusituationen.

– Babel är till sin natur en talkshow om litteratur, men det handlar om att prata om böcker på ett avslappnat sätt. Sen är tanken förstås att väcka intresse, att vara fördomsfri inför genrer. Vår uppgift är inte att tycka till om litteraturen, vår uppgift är att visa bokhyllan. På det viset är vi mer bibliotekarier. Bibliotekarien pratar aldrig i egen sak. Bibliotekarien är en förmedlare av litteratur. Bibliotekarien är också, när den är bra, en person som utifrån folks önskningar kan analysera en personlighet, inte bara vad det finns som de behöver utan också vad de i övrigt kan tänkas vilja ha. Det finns något väldigt fint med det.

– Sen vill vi också, i någon mån, vara storslagna, jag har aldrig gillat att boken ska vara extra fin eller mossig. Den är väl lika bred och glamorös som vilken annan kulturyttring som helst.

En månad tidigare spelas höstsäsongens sista avsnitt av Babel in, inför publik i SVT-huset på Gärdet i Stockholm. Med det röda håret i en Lilla My-knut promenerade hon, alldeles före inspelningsstarten, taggat runt bakom den lilla läktaren, liksom mässande för sig själv: ”Mina suckar hörs i högtalaren. Jag hör min egen vånda eka i hela lokalen!” Mitt i koncentrationen lyckas Jessika Gedin ändå göra underhållning av teknikstrul och stress. När kameran sedan går samtalar hon påläst och förberett med Lee Child och Maja Hagerman. Hon är precis som när hon diskuterade med gästerna före och efter inspelningen. Minus flamset.

– Jag trivs inför publik, men det är inte jag som står i fokus, för det handlar inte om mig. Sen är jag ju helt normalt självupptagen i alla andra delar av livet, men på just den platsen, i Babel-studion, tänker jag väldigt mycket på det, att det inte ska vara så.

Hon konstaterar att hon aldrig har tyckt om kallprat och därför avskyr hon att prata i telefon. ”Telefonen är helt värdelös, ett jättelångt samtal utan att se varandra.” Men hon beskriver sig å andra sidan som en rätt så bra bordsdam, på middagar och bröllop. För att det är meningslöst att tillbringa tiden i en främlings sällskap med att tråka ut varandra med att prata om vädret. I stället kan roliga saker uppståom man passar på att ställa intima frågor och kanske, kanske kan man tala om saker som man inte skulle tala om med någon annan.

Jessika Gedin är inte blyg, har en exhibitionistisk sida som inte minst visar upp sig i hennes kärlek till kläder.

När Jessika Gedin lämnade Härnösand för Stockholm i slutet på 1980-talet, hände det grejer. Hon dansade och klubbade, discjockade och läste. Mycket. Hon skrev om böcker i Allt om böcker och startade förlaget Koala Press tillsammans med syster Eva. Det blev aldrig några universitetsstudier.

– Litteraturvetenskap hade jag gärna läst, på grund av att det verkar vara kul och på grund av att det verkar så härligt med bokklubbskänslan. Det är roligt att läsa i grupp, att analysera text i grupp. Men jag har inte komplex för att jag inte har pluggat på universitetet. Jag tycker inte om när folk försöker driva in komplex i varandra. Litteraturvärlden är fylld av människor som vill tala om vilken läsning som är rätt.

– Det tror jag har en motsatt effekt. Litteraturen är inte en sak, det är så fruktansvärt många olika saker, det finns böcker för alla, på riktigt, säger Jessika Gedin.

– Det är samma människor som klagar på att folk är så ointresserade av litteratur, som också jobbar på att stänga dem ute.

Genom åren har Jessika Gedin läst böcker med olika ögon – som förläggare, redaktör, lektör, översättare, kritiker och programledare. Och förstås som helt vanlig bokslukare.

– Ingen läströtthet i världen kan ta ifrån en god bok dess kraft. Det är som att bli kär lite grann. Det är klartatt man kan vara på jättemånga trista dejter och känna att nu är det dags att ge upp hoppet, det finns ingen därute för mig. Men sen blir man kär och då är allt förlåtet. Och alla känslor är tillbaka igen. Det är ju den sortens magi.

Jessika Gedin är ”ohyggligt bekväm”. Hon har aldrig varit en som haft behov av att ”gå med ryggsäck i norra Thailand” eller av att ”se lutande tornet i Pisa med en kamera runt halsen”. Visst tycker hon om att resa, men då vill hon komma in i samhället, jobba eller hälsa på någon vän, inte stå utanför och titta på.

– Jag tycker också att jag varit i princip överallt eftersom jag läst så mycket. Jag vet att det låter lite patetiskt. Men då får man verkligen vara med. Det är väldigt svårslaget. Jag har redan varit i 1800-talets Paris, jag har hängt i konstnärskretsar, jag förstår inte varför jag ska åka dit och ha det lite sämre!