Stina Wollter

”Vi duger som vi är”

I ofta hysteriskt roliga inlägg på Instagram blottlägger hon hur ovanligt det är att kvinnor som råkar vara både glada och tjocka får ta plats, synas och höras. – Jag tror att varje människa vill spela roll. Det här är ett av mina sätt, säger folkkära radioprataren och konstnären STINA WOLLTER.

STINA WOLLTER
Född: 24 maj 1964.
Familj: Maken Micke Olsson, två vuxna barn.
Bor: Lägenhet i Uppsala.
Gör: Konstnär. Föreläser också och sjunger egna jazzlåtar runt om i Sverige.
Framtidsplaner: ”Skriva fler böcker! En bok om sin egen konst, en bok om att undervisa i kroki och en roman.” 2021 ska hon ställa ut i Mölnlycke

Klockan är strax efter tio på förmiddagen när Stina Wollter som svar på Fönstrets fråga halar fram mobilen för att kolla hur många kommentarer hon fått av sina drygt 200 000 följare i sociala medier sedan i går kväll.

– Sa jag 30 om dagen? Nej, det är ju ingenting … Det var 14 stycken plus … 24 – bara här nu, på morgonen.

Hon läser högt:

– Dina åsikter får mig att känna mig mer accepterande mot mig själv. Hälsningar från Linda.

För en dryg timme sedan stod hon på anrika Oscarsteaterns scen och föreläste för fackförbundet Unionens medlemmar i Stockholm. Det handlade bland annat just om Stina Wollters kommentarsfält på Instagram.

– En kvinna skrev att jag satt på hennes axel när hon vågade gå till badhuset för första gången på 20 år.

Mot bakgrund av vad Stina Wollter just berättat om hur hårt hon själv, hennes mamma och hennes storasyster Ylva alla lidit av ouppnåeliga kroppsideal avsedda att göra kvinnor kroniskt missnöjda med sig själva, hugger hennes ord som en kniv. Vi är drygt 400 kvinnor och ett tiotal män som under en timme ömsom gråtit över hur Ylva redan i 10-årsåldern började skrapa smöret av mackorna, ömsom skrattat så vi kiknat åt filmen där Stina Wollter låter sin (som hon själv säger ibland) Skogaholmslimpemage välla ut ur och in i midjehöga underbyxor med så kallad controlfunktion.

– Och så handlar de flesta kommentarerna om var jag har köpt trosorna! säger Stina Wollter och salongen brister ut i ännu ett gapskratt.

Under sin timme på scen levererar Stina Wollter skarpa analyser och pricksäkra exempel som får dolda strukturer att framstå tydligt, i all sin vedervärdighet. Hennes budskap bottnar i egen, smärtsam erfarenhet av hur alla som inte klarar eller vill leva upp till normerna förmås fördöma och förminska sig själva och andra.

Efteråt är jag en smula omtumlad när jag reser mig ur teaterfåtöljen. Jag undrar hur många med mig som känner igen vimmelkantigheten från klockan 14.30, onsdagen den 26 juni. Då avslutades Stina Wollters sommarprogram i P1 där hon naket och närgånget berättade om hur hon tyckte att hon svikit sin syster Ylva när hon inte förmådde vara med henne ända in i döden. Och hur hon många år senare, som programledare för Karlavagnen i P4 ser ett mejl från en cancersjuk åttaåring som ett tillfälle att göra bot. Den här gången är hon redo, och tänker vara med hela vägen. Orka lyssna och våga svara. På sms, i telefon och i chattar har åttaåriga Maja och Stina nära kontakt ända till Maja skriver: ”Nu vet jag vad som händer när man dör.”

– När jag pratar med lyssnare i radio har jag ett knep, jag brukar låtsas att vi möts i en tunnel och att det bara är vi där. När du har den förhöjda uppmärksamheten och verkligen är närvarande så uppfattar du en inandning, en paus, hur någon tvekar inför ett ord. Då kan du hamna på helt andra platser än om du utgår från ett färdigskrivet manus.

Men nu är ju Stina Wollter inte bara kroppsaktivist, hyllad sommarpratare och populär programledare för Karlavagnen i P4 – hon är konstnär också. Som sådan får hon ofta frågan hur en skulptur eller tavla blir till, var det börjar någonstans. Som exempel tar hon sin senaste utställning, som visades av konstföreningen i Landskrona tidigare i vintras. Den började med strof i dikten Hypnos för människoharar av Werner Aspenström från 1969. En dikt slutar med några rader om att grisen inte blir renare, gåsen inte klokare, åsnan inte fogligare – ”men haren blir lite mindre harig när den korsar det öppna fältet”.

– För mig är det ungefär det jag håller på med mer eller mindre hela tiden. Jag korsar olika öppna fält.

Det mest kända exemplet på hur Stina Wollter vågar kasta sig ut i det läskiga är den där 15 sekundersfilmen där hon får feeling och rockar loss hemma i köket till MC Hammers låt U can’t touch this. En textrad som blir betydelsebärande när Stina Wollter dansar i sina röda trosor och icke matchande svart bh.

– Jag såg den filmen tjugo gånger innan jag la ut den. Första gångerna är det som om någon säger ”ser du inte hur det dallrar”. Men den artonde gången säger hjärnan ”Titta vilken härlig människa! Gud, vad jag önskar att det var jag!”.

Så hon tryckte på ”dela”, gick och la sig och resten är ett stycke nutida svensk kroppsaktivistisk historia.

– När jag vaknade hade jag 25 000 följare och Malou von Sivers på telefonsvararen. Det var som en tsunami!

Men många såg inte alls en livsbejakande kvinna som helt enkelt dansade. När filmen visas på Tv4 väller hatet fram. Vilket fick mer än tusen svenskar att visa sitt stöd genom att lägga upp egna dansfilmer under hastaggen #dansaförStina.

– Gå in där och titta om du känner dig lite deppig! råder hon.

Stina var så liten att hon inte har några minnen av åren innan pappa, skådespelaren Sven Wollter, lämnade familjen. Efter en sårig skilsmässa växte Stina och Ylva upp med en mamma som delvis var fast i gamla ideal kring utseende. När Ylva fick diabetes som barn gjorde kostråden från vården varje måltid till ett trauma, något som Stina i dag tror bland annat kan ha utlöst anorexin. Själv led Stina Wollter också svårt av den snäva synen på kvinnokroppen och vem den är till för. Hon var tidigt utvecklad och bara tolv år när några killar i skolan släpade in henne på toa och låste dörren för att kunna tafsa på henne.

– Där förlorade jag min egen kropp. Och jag ”visste” att det var mitt fel.

I dag kan den vuxna Stina Wollter se de patriarkala strukturer som övertygade hennes 12-åriga jag om att det inte var killarna utan hon borde skämmas. Strukturer som numera ifrågasätts, men som visat sig vara sega och lika svåra att utrota som kackerlackor. I sitt kommentarsfält får Stina Wollter ibland kontakt med 12-åringar som blir utsatta för liknande saker i dag – med den avgörande skillnaden att det övergreppen nu ofta finns på film.

– Nu blir många unga tjejer utpressade. De skriver till mig om hur de skäms och att de inte vågar berätta för sina föräldrar. En 11-åring skrev att hon ville dö för att en influencer i sociala medier hade skrivit att han bara vill ligga med tjejer som har ”thigh gap” – ett mellanrum mellan låren. Hon frågade mig om hon kunde skära bort köttet.

I sin bok Kring denna kropp beskriver Stina Wollter hur dömande blickar och till synes oskyldiga, ibland till och med välmenande, kommentarer om vikt och utseende kan utvecklas till ett destruktivt självhat som kan prägla ett helt liv. Om sin mamma, skådespelaren och litteraturkritikern Annie Jenhoff, som var så rädd för att bli tjock innan hon gick bort för snart två år sedan.

– Ända upp i 80-årsåldern kunde hon säga ”hoppas det inte är fettbildande” om hon någon gång unnade sig lite fikabröd. Tänk vilken kraft hon kunde ha haft om hon inte haft sånt fokus på sin vikt! De sista åren blev hon dement och tackochlov hann hon glömma bort att mycket av det som låg emellan oss. Vi hann dansa och vi hann älska varandra, säger Stina Wollter och nu gråter både hon och publiken.

Som många andra 60-talister var Stina Wollter var länge skeptisk mot sociala medier.

– Jag pratade så mycket skit om sociala medier och selfiekulturen och tyckte det var sånt trams. Men så förstod jag plötsligt att en selfie ju kan vara ett sätt att själv bestämma hur man vill bli skildrad. Det var bara att tänka om!

Hon uppmuntrar ofta sina följare att själva börja uttrycka sig i text, ord och bild.

– Jag svarar ofta: ”Du kan du också!” Det här handlar inte om mig, jag står inte här ensam. Det här är ingen egogrej – jag är en del av en gigantisk kroppspositiv rörelse. Jag tror att varje människa vill spela roll. Det här är mitt sätt.

Med perspektiv på livet konstaterar hon att utan feminismen som kompass och verktyg hade hon kanske inte klarat sig.

– Innan jag hade feminismen så var jag ju mer offer än vad jag är i dag. Säg att jag sitter på ett möte med en chefsperson som talar till mig på ett sätt som gör att jag förändrar min röst, mitt kroppsspråk, som gör att jag känner mig förminskad. Innan jag förstår vad det är kan jag inte bekämpa det. Nu kan jag tänka hoppsan! Han använder härskartekniker mot mig nu, jaha det är det som händer!

Är du en folkbildare?

– Är jag det? Jag tänker att jag är en av vår tids berättare som i ord och bild berättar så att människor kan identifiera sig själva och identifiera företeelser som skadar, invaderar, deformerar och krymper dem. När man får syn på det kan man också freda sig.

I sin konst, sina radioprogram och sina texter återkommer Stina Wollter ofta till att livet är som en ständigt pågående rörelse och berättar hur hon fick ett nytt perspektiv på sina egna filmer och bilder när hennes vuxna dotter Lisa gick en högskolekurs i makt och motstånd.

– Jag trodde det jag gjorde var pajaseri tills jag förstod att det var motstånd. Slaven kan göra motstånd genom att grimasera bakom sin ägares rygg, husan kan göra motstånd genom att spotta i sockerkakssmeten. Och jag kan göra det jag gör. Alternativet är att jag anpassar mig till normerna och då blir jag sjuk.

För Stina Wollter är feminism inte i första hand teoretisk, utan praktisk.

– Feminismen gör att jag kan dissociera, avskärma, mig helt enkelt, annars är jag i det. Nu kan jag gå tillbaka till situationer – våldtäkten, övergreppen, tafsningar och andra obehagligheter – och se att det här drabbade mig, men det är en del av något som är större, av något jättestort. Feminismen är min stödkorsett när det svajar.

Genom åren har Stina Wollter då och då sjungit jazzcovers och efter många års låtskrivande gav hon och maken Micke Olsson, som förutom brevbärare även är musiker, förra året ut skivan Garden songs. Nu i vår reser de runt och spelar live runt om i Sverige.

– Jag skriver det jag inte kan måla och jag målar det jag inte kan skriva. Och ibland så sjunger jag något som inte kan skrivas eller målas, för mig är det inga konstigheter, det är mina vägar ut ur den här kroppen, det här livet.

Ekonomiskt har Stina Wollter för det mesta haft det knapert, att vara konstnär kallar hon en ren ekonomisk förlustaffär. Men kulturellt kapital har det alltid funnits i överflöd i den stora familjen Wollter.

– Som liten läste jag mycket och på loven satt jag och tittade på föreställningar som repeterades. Jag kan fortfarande flera Brechtrepliker utantill! Och så är det ju pratande människor som jag har vuxit upp med, för att bli sedd och hörd var man tvungen att vifta ganska mycket. Vilket återigen inte är en egenskap en kvinna bör ha, särskilt inte om hon inte är smal. ”En kvinna som tar sin plats på jorden är alltid för mycket”, stod det på en av de lappar Stina Wollter brukade ha med sig upp på scen under sina föreläsningar – tills hon slutade med det när hon insåg att hon ändå aldrig tittade på lapparna.

– Folk tycker jag är yvig och lite för mycket. Det är så tröttsamt, sådana kommentarer. Jag råkade bli yvig för det behövdes. Jag kan inte kriga mot det längre. Jag har ägnat mer än halva mitt liv åt att försöka ändra på det.

Vid 55 års ålder har hon definitivt gjort eldupphör i kriget mot sin egen kropp och sitt sätt att vara.

– Jag har hög röst och jag kommer alltid att vara hoppig som en utter. Jag önskar att fler kunde förstå att det kan handla lika mycket om att kamouflera en skör kärna som att en lågmäld människa kan dölja en monumental storm på insidan.

För normerna hon kämpar emot handlar inte bara om utseende, utan även om hur kvinnor förväntas bete sig.

– Det ingår i kvinnorollen att vi ska vara behagliga och smörja det sociala maskineriet med vår olja så att allting glider. Så för mig är det en ständig kamp att våga vara jobbig, för det blir ingen förändring annars.

Blir det bättre, finns det hopp?

– Jag tycker det är som en kapplöpning där marknadskrafterna står för en ständig backlash. De reaktionära uppfattningarna om hur saker och ting ”ska” vara är så starka att jag ibland tänker – all denna kamp i hundratals år och så står vi på den här rutan igen?! Ibland kan jag känna mig förtvivlad. Samtidigt är normerna och idealen bevisligen konstruerade, så vi kan ju konstruera om dem.

Den där föreläsningen på Oscarsteatern avslutas med en berättelse om en av låtarna på skivan. Den heter Leave my shame och handlar om att lämna sin skam vid sin mammas grav.

– Med mig tar det slut, det är ett löfte. Nu gör jag upp med den här skiten. Ylvas liv måste också få mening.

Nu gråter både Stina och publiken, igen.

Publicerad i nummer 1, 2020