Fönstret

Vem är Göran Greider?

I höst försöker GÖRAN GREIDER själv svara på den frågan, i en ny samling självbiografiska dikter. Fönstret hade inte ro att vänta på det utan skickade journalisten Ola Liljedahl till ”Greiderland” i natursköna Dala-Floda väster om Borlänge i Dalarna. Där fann han att Sveriges kanske mest folkkära socialist är en gudabenådad pratkvarn, och ensamvarg. Totalt opraktisk, men med förmåga att sätta det mesta i ett sammanhang. Ett Bob Dylan-fan, som en dag fann sig ha gett namn åt ett eget – dansband.

GÖRAN GREIDER
Ålder: 59 år.
Familj: Gift med Berit. Dottern Ellen, 24, som är illustratör.
Bor: Delar tiden mellan Årsta i Stockholm och Dala-Floda i Dalarna.
Gör: Författare, poet, debattör och journalist. Sedan 1999 chefredaktör för den fristående socialdemokratiska dagstidningen Dala-Demokraten.
Aktuell: Med boken En av alla dessa morgnar skall du vakna sjungande.

Ska du läsa en av Göran Greiders böcker kan du, enligt honom själv, gärna välja Den solidariska genen, ”den säger nog en del om den mänskliga naturen”.

Berit Greider funderar lite på hur hon ska beskriva sin man Göran. Poeten, debattören, journalisten, föredragshållaren som trots, eller kanske tack vare, ofta starka åsikter blivit snudd på folkkär trots, eller kanske tack vare, att han tackat nej till både Fångarna på fortet och Biggest loser.

Efter drygt 30 år som radarpar har hon ju facit.

Hon rör lite i tallriken med lunchsoppan med chili som han fixade på förmiddagen – medan han snabbskrev två artiklar som någon redaktör nervöst väntade på. En ledare till ETC om jordbruksstöd och en ledare till Dala-Demokraten om protester mot prospektering av mineraler i Aspeboda mellan Borlänge och Falun.

Berit tar en sked soppa, berömmer Göran för den och konstaterar:

– Göran är hemkär. Inte äventyrlig. Han gillar att sitta hemma och läsa. Vi har en semesterresa inplanerad, en vecka bara, och Göran är redan orolig inför den. Dessutom stressar han jämt och jobbar hela tiden.

– Det tycker jag inte, försvarar sig Göran.

– Jo, det gör du och varje dag börjar du med att säga: ”Det blir en helvetesdag det här …”

Göran drar handen genom det karakteristiskt yviga håret.

– Nej, inte alls alla dagar, säger han, men ofta måndagar, som i dag. Då har jag en del texter som ska lämnas.

Hunden Stina går fram till Göran och tigger godis. Han tar upp ur fickan och ger henne.

– Göran är bildad, fortsätter Berit som precis gått i pension som arkivarie på SVT och nog kan rätt mycket själv, man kan fråga honom om nästan allt så vet han årtal och sådant. Jag blir nästan chockad över den kunskapen ibland.

– Nämen, blir du det? Vad glad jag blir! Vad snällt sagt!

Han ser uppriktigt glad ut.

– Och så är han bra på att laga mat.

– Ja, det gillar jag.

– Men …

Berit gör en kort konstpaus och fortsätter:

– … han är opraktisk. Där kan man inte få någon hjälp eller råd. När vi skulle måla huset här i Dala-Floda höll han i stegen. Det är på den nivån.

– Ja, jag blir så himla höjdrädd, får svindel.

Stina får en till godis av Göran.

– Över huvud taget är Göran dålig på att ordna även det praktiska för sig själv. Det blir ofta jag som får styra upp saker.

– Det är sant.

De har varit ett par i 30 år och är så där självklart samspelta som kanske bara sådana par blir. När den ena säger något fyller den andra i och de bollar liksom samtalet mellan sig.

– Vi är ett par sedan 1989 …

– … men gifte oss 1991 …

– … i Svenska kyrkan i Köpenhamn …

– … och vi firade ju något för några år sedan, Berit, vad var det …

– … silverbröllop Göran, efter 25 år …

– … just ja ...

– … då åkte vi till Köpenhamn och besökte Svenska kyrkan igen ...

– … ja, det var trevligt.

Dala-Floda i Gagnef kommun visar sig vara en fin plats. Runt 1000 invånare. En klassisk anslagstavla meddelar bland hundratals för hårt dittryckta häftstift att en folkdräkt i storlek 38–40 är till salu, att det ska bli musik i kyrkan och en yogafestival är på gång. Centrum är inte särskilt vackert, i den mån bensinmacken, mataffären och thairestaurangen kan kallas ett centrum.

Men när gps:en lotsar bilen över en smal, gammal träbro över Västerdalälven och sedan vidare till byn Hagen blir det sådär dalavackert att man tänker att, hm, här skulle man ju vilja ha ett ställe.

Det var så Greiders kände för 16 år sedan också.

– Vi hade länge åkt runt i de här krokarna och letat en kåk som vi hade råd med. Vi bor i Årsta i Stockholm annars men eftersom jag jobbar här, som chefredaktör på Dala-Demokraten, behövde vi en bas. Vi hittade ett ställe, men det föll på att det hade egen brunn. Sådant vore för krångligt för oss. Då dök det här upp, med kommunalt vatten och avlopp, berättar Göran.

Där tillbringar de ungefär halva året. Han lite mer än henne.

Skriver, läser, odlar.

Just den här dagen rullar framtiden in i form av fiber.

– Det blir jättebra även om jag faktiskt tycker att det funkar med det där andra, det vi har, vad heter det, Berit?

– Adsl!

– Just, ja, adsl.

Som sagt: teknik och praktiska saker är kanske inte direkt Göran Greiders hemmaplan även om han säkert snabbt och enkelt och oförberett där och då över kaffet skulle kunna hålla ett föredrag på 20 minuter om den tekniska utvecklingens betydelse för landsbygden och storstaden

Odling är däremot hans hemmaplan trots växtzon 6 i Dala-Floda och det kan väl, i och för sig, kanske sorteras in under avdelningen praktiska saker.

Eller som han själv analyserar det:

– Fördelen med trädgårdsodling är att det inte gör någonting om det är sju centimeter fel. Ska man lägga ett golv blir sju centimeter däremot ett problem.

Och Göran Greider vore förstås inte Göran Greider om han inte skrev en trädgårdsbok om detta intresse, liksom av bara farten, och glatt överraskat noterade att I trädgården hörs andra ekon fick pris som Årets trädgårdsbok 2017.

Inför den här intervjun beskrev någon honom som ett levande lexikon. Det ligger mycket i det även om man under några timmar tillsammans nästan ännu mer slås av förmågan att sätta in fakta i ett förklarande och resonerande sammanhang.

För övrigt en av sakerna juryn gillade med hans trädgårdsbok.

Någon har sagt att det är bra om man har en kvart om man ska prata fem minuter med Göran Greider.

För oj vad karln kan prata!

Berit berättar att när han varit borta ser hon ofta taxin stanna men Göran kommer inte.

– Många chaufförer är ju från Somalia, Iran, Etiopien … Vilken enorm källa av erfarenhet det finns. Det blir ofta fantastiska berättelser och samtal. Människor måste mötas, säger han.

Om taxametern tickar på då?

– Hm, vet inte. Oftast inte tror jag. Men kommer jag från TV4 gör det inget för då är det de som betalar, skrattar han.

Med tanke på hans förmåga att prata lätt och mycket är det ju tur att en stor del av hans yrkesliv numera handlar om att prata. I teve och radio, förstås, där den breda massan ser och hör honom i både småmysiga morgonsoffor och hårda debatter i Aktuellt.

– Bäst är nog morgonsoffor där det är väldigt avspänt, men jag har inget emot stökiga debattprogram heller. Folk får gärna skrika bara de menar allvar, slår han fast.

Men inte minst håller han föredrag.

Dagarna innan han den här förmiddagen lagat den där lunchsoppan har han hållit föredrag på Rolf Ericson Bil i Borlänge ”för 200 bilförsäljare, roliga typer, jäkligt sociala, jag läste bland annat det kanske första poemet som lästs i en bilhall, Ombyggd Volvo och i Tällberg höll han föredrag för Svenska föreningen för familjeterapi ”där jag pratade om synen på familjepolitiken”.

Lägg till det Kammarmusikfestivalen på Gunnebo slott ”där jag pratade om mina favoritkammarstycken och fick göra en egen spellista för en levande kammarensemble” och så en kyrkokonferens i Jönköping.

Han tystnar någon sekund och tänker efter:

– Och så var det några EU-debatter och så var jag med i Gomorron, världen! i P1 och i TV4 och så skrev jag förstås en massa artiklar. Så det var fullt upp. Det blev nog 400 mil tåg. Och, just ja, jag kommer med en ny bok i höst och skulle läsa in den som ljudbok i en studio i Stockholm under några dagar. Det tog kanske mest tid.

Hur var det frun Berit sa? Han stressar jämt och jobbar hela tiden …

Fast själv upplever han det inte så.

– För mig är det inga problem att hålla föredrag. När jag pratade om familjeterapi måste jag förbereda mig, men annars behöver jag sällan det. I de flesta fall blir det bara dumt att förbereda sig. Allt spontanitet försvinner när man låser sig vid ett papper.

Han konstaterar att han är trygg i pratandet.

– Jag kommer från arbetarbakgrund. Morsan var sömmerska, farsan hade varit sjöman men blev chaufför. Man läser om klasstudier där arbetarbarn kom till universitetet och kände sig nedtrycka. Jag har inte känt så, inte alls.

– Mitt självförtroende blev starkt under högstadietiden. Jag började utgå från att jag fattar det här, så varför fattar inte ni det? Det var viktigt när jag insåg att jag hade språket i min makt. För kan man formulera två tre sammanhängande meningar i ett klassrum framstår man som ett geni.

Han berättar att pappa, som vandrat på gatorna i Rio de Janeiro och Shanghai, hemma i Vingåker gärna och ofta diskuterade det geopolitiska läget.

– ”Hur står det till på Kuba” och sådant. Jag är inte så säker på att det var sammanhängande det han sa. Han kunde säga de mest surrealistiska saker. Hans bror, Rune, var tvärtom. En typisk föreningsmänniska som kunde väga för och emot, när farsan sprang i väg så långt åt det håll argumentet räckte. Jag tycker om båda typerna.

Hemma i Vingåker vad det mycket musik och idrott, minns han. Bland annat målvakt i fotboll i Vingåkers IFs stolta pojklag och juniorlag.

– Jag var den typen som blandade fantomräddningar med att schabbla in enkla skott. Utrusningar var jag bra på. Helt hänsynslös. Jag snudd på dödade de stackars kedjespelare som kom mot mig. Men att dirigera försvaret, nej, det var inte min grej. Litteraturen räddade mig så småningom från idrotten kan man säga.

På musikfronten var dansband stort i Sverige under 1970-talet. Halva Sverige sjöng Gråt inga tårar. Dock inte Göran Greider. Han gillade ju Jimi Hendrix, Neil Young och Bob Dylan. Hippierörelsen hade till slut nått även Vingåker så med långt hår spelade han själv gitarr, möjligen hellre än bra.

– Några äldre killar ägde en musikaffär. När jag skolkade brukade jag sitta där och spela på deras gitarrer. En dag kom de på att de skulle tjäna pengar genom att, hm, bilda ett dansband.

De frågade om Göran ville vara med.

Klart han ville.

Jimi Hendrix-Göran blev därför dansbands-Göran. Bandet blev dock ingen succé trots att de gjorde covers på både Thorleifs och Flamingokvintetten. Han gissar nu att det totalt blev 10–15 spelningar kring Vingåker innan drömmen om pengar och framgång dog.

– Vad bandet hette?

Han skruvar lite på sig. Hunden Stina får en till godis.

– Göran Greiders Dansband. Med namnet målat på bussen. Det är sant.

I dag fyller musiken en annan viktig funktion för honom.

– Jag klinkar på pianot hemma. I princip kan jag bara spela i c-dur, jag klarar inte av om det blir för många svarta tangenter. Men pianospel blir någon form av terapi för mig, en sorts yoga. Hjälper mig att byta tonart i skrivandet. Har jag vräkt ur mig en ilsken artikel om Lars Adaktusson kan jag vid pianot spela mig fri från Lars Adaktusson innan jag tar mig an något annat.

Dylan och dansband. Poesi och politiska ledare. Mysigt teve-prat om trädgård och brutala teve-debatter.

Göran Greider är onekligen rätt dubbelbottnad.

En ensam filosof eller kollektiv typ?

– Det är ju lite märkligt kanske. Jag bekänner mig till en politisk lära som har kollektivet som bas, men jag är nog mycket mer ensamvarg. Jag trivs bra på ett kafé med en bok.

I höst kommer han med en ny bok.

– En av dessa morgnar skall du stiga upp sjungande heter den. En diktsamling, men med långa prosastycken. Självbiografiska dikter. Kapitlen heter saker som ”Barndom”, ”Ung” och så vidare.

Han visar trädgården. En bild på kung Oscar II hänger lite ironiskt på väggen bland odlingarna. Vi dricker kaffe. Kopparna är Gröna Anna. Loppisfynd. Till påtåren ber jag honom tänka sig in i rollen som utomstående expert på Göran Greider och vad en sådan skulle svara på fyra frågor.

Han får frågorna och svarar blixtsnabbt, utan en sekunds tvekan.

Vem är Göran Greider?

– Han är en person som uppenbarligen inte kan koncentrera sig på en sak utan vill hålla flera bollar i luften samtidigt. Ibland går det bra, ibland går det dåligt. Jag tror att han därigenom har minskat sin status. Så ser han det dock inte själv utan han tycker helt enkelt att det är mycket roligare så.

Har han gjort något viktigt?

– Han har gjort något viktigt i att försöka hålla liv i vissa solidariska idéer, som vi kan kalla socialistiska eller socialdemokratiska, och gjort det på ett någorlunda intellektuellt sätt. Han har även gjort det genom en rad biografier som ger en bredare bild av vilka sociala krafter som kan påverka ett samhälle i en viss riktning, några riktigt bra böcker om Olof Palme, Rudolf Meidner och Joe Hill …

Någon svaghet som han inte själv förstår?

– Han är dålig på att ta steget från analys till att gå in i något engagemang. Det vill säga om han ena dagen sitter och skriver om gruvexploatering, inte fan går han in nån förening och blir aktiv som kassör där det viktiga uträttas.

Är han fåfäng?

– Nej, det är han inte. Eller kanske? Han önskar nog att han vägde 80 kilo i stället för 120 och gör små försök. Men han bryr sig inte särskilt mycket om sitt utseende. Det tycker han är att slösa tid. På morgonen när en bok ska få recensioner är han nervös. Det är också en sorts fåfänga, så han är lika indragen i den kulturella statuskampen som de andra.

De fyra frågorna är ställda.

Han får bli Göran Greider igen och berättar om favoritliljan krollilja, om bönor som han odlar i badkar bakom huset och klimathotet som galopperar men att han ändå förstår Bensinupproret på landsbygden.

Fast han är som sagt befriande dubbel ibland.

Som när han plötsligt säger:

– Vi fick enorma mängder chili förra året. Det var därför jag körde ner en massa sådana i soppan. Ta en kaka förresten! Vi köpte sådana i går på vägen upp till Dalarna när vi körde upp med hela bilen fylld med förodlade plantor. Goda och billiga kakor. Jag tror faktiskt det är extra mycket transfetter i dem.

Göran Greider om …

… ungdomsplaner: ”Jag skulle plugga kemi på KTH. Men det blev en examen i idéhistoria, historia och franska. Innan hade jag haft en massa industrijobb. Att vara pressare på Ljungströms Konfektion i Vingåker var tråkigt men att köra travers med smältande järn på SKF i Katrineholm rätt kul.”

… sociala medier: ”Jag är rätt aktiv. Twitter och Instagram. Men jag svarar nästan aldrig på kommentarer. För skriver jag ’I dag är det fint väder i Dala-Floda’ kommenterar någon snabbt ’Tycker du ja, ni har väl inga invandrare’. Det är skönare att inte ge sig in de där kommentarsfälten.

… det publika genombrottet: ”Jag skrev i Dagens Nyheter om litteratur. Men i början av 1990-talet, när Sverige var i en djup kris, kopplade jag ihop mitt skrivande med politiken. På S-kongressen bjöds jag in. Jag höll tal i 15 minuter om högervridningen i politiken och skällde ut en del personer. Det blev dödstyst. I Ekot i radion tog man upp talet. Jag märkte en stor skillnad efter det.”

… Hagen: ”Byn har ett hundratal invånare. Vi känner folk i alla gårdar. Det är väldigt trivsamt här. Vår dotter brukar säga att vi träffar mer människor här än i Stockholm.”

Publicerad i nummer 3, 2019