Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Just nu

”Det är här jag känner mig hemma”

– han fick årets kulturstipendium från ABF

Han skildrar vardagen och samhället utifrån de anställda på förskolor, demensboenden och hemtjänsten. Nu har dokumentärfilmaren NILS PETTER LÖFSTEDT fått ABFs kulturstipendium. – En av mina drivkrafter är att skildra arbetarklassen och de berättelser som finns där. De är ju närmast obefintliga i kulturen i dag, säger han till Fönstret.

NILS PETTER LÖFSTEDT
Ålder: 43 år.
Aktuell med: Tilldelades i höst ABFs kulturstipendium 2023, på 100 000 kronor.
Dokumentärtips: Se Arbetets döttrar av Jean Hermanson och Torgny Schunnesson. Den finns i SVTs Öppet arkiv.

”Hans verk är katalysatorer för samhällsengagemang och en väckarklocka för människor att agera för en mer inkluderande och rättvis värld. Löfstedts dokumentära berättande berikar den konstnärliga världen och har en påtaglig och positiv inverkan på samhället.”

Så lyder en del av juryns motivering när man gav Nils Petter Löfstedt ABFs kulturstipendium.

– Jag kände mig väldigt glad och väldigt hedrad när jag fick det. Men jag känner att ett sådant här pris förpliktar också. Det påverkar hur jag tänker på filmprojektet som jag jobbar med nu, att jag måste lyckas förvalta de medverkandes erfarenheter och bära deras röster. Så jag hoppas att jag kan leva upp till priset framöver.

Det projekt han pratar om handlar om en kommande film där han följt anställda på olika förskolor, demensboenden och inom hemtjänsten. Tanken är att lyfta deras vardag och deras berättelser eftersom deras röster så sällan hörs i den vanliga medierapporteringen.

– Jag kommer själv från en arbetarklassbakgrund och är nu filmare och jag känner att jag vill vara kvar i arbetarklassen. Det är inte bara för att det är viktigt att skildra det perspektivet, det är också där det finns poesi, dramatik och den stora berättelsen. Det är där jag känner mig hemma.

Just det här att ge en egen röst åt människor var också en stark drivkraft i hans senaste film På Hvitfeldtska bodde vi. Den handlar om protesterna under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Nils Petter Löfstedt var där som deltagare med en dröm om att bli fotograf. Han blev en av de många hundra aktivister som blev inspärrade på Hvitfeldtska skolan av polisen. Tanken var först att göra en kortfilm, men allt eftersom han sökte upp de personer han filmade 2001 växte materialet till något annat.

– För mig och för många andra var det här en omvälvande personlig upplevelse att få berätta om det här som subjekt. Det blev på ett sätt en upprättelse. Efter Göteborg kände jag att vi hade fråntagits rätten till vår upplevelse och den känslan tror jag att jag delat med många.

Dokumentärfilmen som genre har under de senaste åren blivit allt populärare. Även om Nils Petter Löfstedt menar att en del av de verk som kallas för dokumentärer är både tillrättalagda och hårt mallade, tror han att det handlar om att det finns en längtan efter autenticitet och att få se saker som är på riktigt.

– Men det finns mer att göra här i Sverige. Jag tror att vi behöver gemensamma filmupplevelser om vår egen kultur, vilka vi är och hur vi organiserar vårt samhälle.

Så vad hoppas du ska ske med dokumentär filmen i Sverige?

– Man måste ut! Ut i verkligheten. Jag tänker på Odd Uhrboms fantastiska bok Gruva som han gjorde tillsammans med Sara Lidman. Han åkte till Kiruna för att se vad han fick med sig. Det fanns inga tankar om någon bok eller någon klar idé. Och jag tror det är så vi måste jobba: idén och projektet kommer när du väl är på plats. Har du bestämt allt innan så riskerar du att missa saker.

Publicerad i nummer 4, 2023