Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Just nu

”Får man säga svart?”

Utan konkreta begrepp och ord för det vi pratar om kan vi inte föra konstruktiva samtal om rasism och diskriminering. Det är huvudbudskapet i BARAKAT GHEBREHAWARIATS bok Får man säga svart?. – Man kan se den som en antirasistisk gps, säger han till Fönstret.

BARAKAT GHEBREHAWARIAT
Ålder: 41 år.
Gör: Är statsvetare, föreläsare och utbildare.
Aktuell med: Boken Får man säga svart? som kommer ut i augusti.

Bokens titel ger en tydlig ledtråd till innehållet. För Barakat Ghebrehawariat menar att vi borde kommunicera tydligare och bättre kring frågor som rör rasism och diskriminering. För att kunna göra det behöver vi ha begrepp för olika fenomen. Och dessutom mena ungefär samma sak när vi använder dem.

Vad är det då i begreppen som förvirrar? Ett exempel är att många i dag pratar om hudfärg utan att säga hudfärg. Man använder omskrivningar som ”svenskt utseende” och ”utländskt ursprung”. Men det betyder inte någon vit från Frankrike eller Tyskland, utan att man har någon form av koppling till ett land utanför Europa.

– Finns det ett funktionellt värde att prata om att någon blir diskriminerad på grund av sin hudfärg så måste vi prata om hur olika kroppar blir lästa. Jag vet att en del säger ”jag ser inte hudfärg” och det är en fin ambition, men i ett samhälle som diskriminerar på grund av det blir sådant en antirasistisk björntjänst.

Svaret på bokens fråga blir alltså: Är det relevant så måste man kunna prata om hudfärg. Samtidigt menar Barakat Ghebrehawariat att frågan också förkroppsligar den ängslighet som finns kring det här ämnet.

– En generös tolkning är att den bygger på att människor bryr sig om att inte säga fel. Den visar någon form av omtanke, men i längden blir den teoretiska ångesten ett problem. Vi måste drivas av viljan att göra rätt i stället för rädslan att göra fel.

Får man säga svart? varvar den här typen av resonemang kring språk och hur vi använder det till mer självbiografiska delar. Tanken med det är att ge läsaren ökad förståelse för vilka följder rasism och diskriminering får för den som utsätts.

– När jag gick i skolan antydde flera lärare att jag skulle vara dålig på svenska eftersom jag var ”invandrare”. Det där har jag oroat mig mycket över och det har nog drivit på den här känslan av att boken måste vara perfekt. Det här är ett exempel på minoritetsstress, jag som person måste förhålla mig till stereotyper som finns mot folk som ser ut som jag.

Så vilka tycker du bör läsa boken?

– Alla människor som är intresserade av att utveckla sin begreppsapparat och som har för avsikt att försöka adressera problem kring hudfärg och diskriminering. De som ser problemen helt enkelt. De som inte vill se, utan lider av det som kallas informerat ointresse, kommer kanske inte få så mycket ut av att läsa.

Publicerad i nummer 2, 2023