Inte alla män

Efter 13 år i Riksdagen har VERONICA PALM hittat ett nytt sätt att kämpa för jämställhet och kvinnors rätt att slippa våld och hot – skönlitteraturen. I mars ger hon ut sin första roman, Inte alla män.

VERONICA PALM

Född: 1973.

Bor: I Högdalen, i södra Stockholm, tillsammans med tre tonårsdöttrer.

Gör: Egen verksamhet som skribent och föreläsare. Ordförande för Alla kvinnors hus, Sveriges största och äldsta Kvinnojour som startade för 40 år sedan och erbjuder kvinnor och barn skyddat boende.

Aktuell: Med boken Inte alla män, som ges ut den 18 mars.

Veronica Palm hade tidigare aldrig sett sig som en skrivande människa, mer som en pratande.

– Men så ”fick jag ihop” boken Systerskap (en samling feministiska opinionsbildande texter) och insåg att det här gick ju faktiskt riktigt bra!

Och nu, två år senare, är sista sidan färdigskriven till första egna romanen, om riksdagsledamoten Emilia, som återupptar kontakten med Josefin, en gammal bekant, och blir den första som förstår att Josefin misshandlas av sin man.

En fiktiv berättelse, men om ämnen som ligger författaren nära.

– Jag har själv inte levt i ett misshandelsförhållande, men har bland annat genom engagemanget för kvinnojouren Alla kvinnors hus bra koll på hur verkligheten ser ut för den som drabbas.

– Och sen är det så att börjar man bara prata om ämnet så dyker det förr eller senare upp personer i ens vänkrets som har erfarenheter av sånt här.

– Kärnfrågan är: ”Varför går man inte?” Jag beskriver hur Josefin drabbas av normaliseringen, begränsningen, och hur hon egentligen vet att det här inte är rätt, men inte vet hur man tar sig därifrån. Ser man det utifrån tänker alla att den som utsätts ska skyddas. Men i verkligheten hamnar ofta den utsatta i ett slags Stockholmssyndrom, och väljer att skydda sin förövare.

Veronica Palm har haft roligt åt att beskriva de mer vardagliga scenerna från Riksdagens korridorer.

– Det patriarkala förtrycket är så vardagligt även där, att de flesta inte tänker på att de blir en del av det. Som att det t ex glider förbi en gubbe som får det uppdrag hon borde ha fått. Det ges ofta till synes logiska förklaringar att den här mannen är mer lämpad än en själv. Och allt det här hänger ihop. Ingen tycker att det är rätt att man slår sin fru, men det är ju bara toppen på isberget av en massa andra patriarkala strukturer.

Har du egna litterära förebilder?

– Majgull Axelsson är en absolut favorit, liksom Hanne Vibeke Holst. Sen har jag slukat Jan Guillou under tiden jag skrivit. Det är något i hans berättande som gör att man blir intresserad av medeltidens korståg fast man inte trodde det.

Och vad är drivkraften?

– Jag skriver ju inte för att få Nobelpris, utan för att få möta fler människor som säger ”ah, nu förstår jag, vad du menar när du talar om osynliga maktstrukturer”. Männen som är förövare kommer ju inte från rymden, de finns i vår vardag. Och alla känner någon som blivit slagen, men ingen känner någon som slår. Jag vill bidra till att vi inte släpper taget, och accepterar att det här försiggår.

Kan det bli fler böcker om Emilia?

– Ja, jag tycker mycket om henne. Hon har såklart drag av mig, men jag kan ju också jobba med att utvecka henne, mer än med mig själv, haha.

Publicerad i nummer 1, 2021