Bilder av moderskap
AV KATRINE MARÇAL
Jag hade naturligtvis ingen aning om vilken hård ideologisk strid det här med föräldraskap var, tills jag satt där själv med en bebis i magen. Först då kommer alla råden. Vänner som röstar på samma parti och hejar på samma fotbollslag visar sig plötsligt stå på helt olika sidor om de verkligt djupa skyttegravarna: hur man ska natta sina barn, hur ofta man ska amma och huruvida små bebisar blir psykiskt skadade av att skrika i fem minuter.
Det visade sig inte alls bara vara kvinnor som hade åsikter. Jag satt på en middag med en tysk (manlig) politiker som deklarerade att föräldrar som inte samsov med sina barn tills de var tre i princip ägnade sig åt nazistisk barnuppfostran. Och in på sådant vatten vill man ju inte gå.
Men samhällets olika bilder av moderskap är intressanta. Kändissajter och skvallertidningar är fyllda av gravida filmstjärnor och de bebisrelaterade produkter som de gravida filmstjärnorna försöker sälja på oss. Via mamma- och pappabloggar har samtidigt en stor grupp mediemänniskor plötsligt kunnat göra karriär på sitt föräldraskap. Att gå från att blogga om mode till att blogga om bebisar har blivit en naturlig karriärutveckling. Men när man tänker på det är det ju egentligen jättekonstigt.
I början av min graviditet när jag kräktes tjugo gånger om dagen och mest låg hemma fascinerad av att något som hade marknadsförts som ett så mjukt och kvinnligt tillstånd kunde kännas som något så våldsamt och hänsynslöst när det tog över ens kropp, läste jag en fransk bok om moderskap. Elisabeth Badinters Le conflit: la femme et la mere (Konflikten: kvinna och mamma) fick stor uppmärksamhet när den kom ut 2011. Författaren rasar mot vad hon anser vara den moderna moderskapskulten. Just hade kvinnan frigjort sig från hemmet, bara för att nu tvingas in igen. Inte av män, men av bebisar.
Badinter rasar mot föräldraskapsråd löst baserade på det som kallas för anknytningsteorin: att man ska ”låta bebisen bestämma”, amma hela tiden på bebisens kommando, bära runt den i en sele, sova med den, göra sin egen ekologiska barnmat och tvätta sina ekologiska blöjor. Herregud, ungen kommer att anknyta ändå! vrålar Badinter, varför skrämmer vi upp kvinnor!
Och Elisabeth Badinter får eldunderstöd från den amerikanska feministikonen Erica Jong. I en uppmärksammad text i Wall Street Journal gick Erica Jong hårt åt vår moderna besatthet vid föräldraskap. Hade hon själv behövt läsa alla föräldraskapsböcker, tänka på alla anknytningsteorier och tvingats producera alla denna ekologiska barnmat hade hon aldrig kunnat skriva sina böcker när det begav sig.
Men Erica Jong ser också en större konspiration bland alla mammabloggar: kvinnor har börjat ha allt mindre åsikter om hur samhället bör organiseras och alltmer åsikter om hur den lilla familjeenheten bör organiseras. Vi drömmer inte längre om en bättre värld, utan bara om att vårt eget barn ska bli ”tryggt i sig själv” i en värld vars fasor vi för länge sedan har gett upp om att göra något åt.
Den roliga tvisten gällande just Erica Jong är att denna feministikons enda dotter är hemmafru och en stor förespråkare av precis den typ av föräldraskap som hennes mor avskyr. Men mor och dotter står mycket nära varandra ändå. Jag antar att de helt enkelt accepterar varandras olikhet. Och här om någonstans hittar jag själv slutligen något som liknar ett föräldraskapsideal.
