Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Katrine Marcal

Medemåttiga män

Är du en kvinnlig sociopat? Frågan ställs med stora bokstäver i en av de brittiska dagstidningarna. Den plötsliga upptagenheten vid ämnet har att göra med filmen Gone girl.
David Finchers film baserad på Gillian Flynns bästsäljare rullar för fulla salonger. Den börjar bli vad Farlig förbindelse var för 1980-talet – en skräckversion av tidens feministiska konfliktyta.
Då, 1987, hade den ensamma karriärkvinnan spelad av Glenn Close stort permanentat hår och en kort affär med en gift man. Han gjorde slut och hon blev besatt. Mannens söta fru hittade en kokande gryta på spisen hemma i köket. Vit päls och blod. Publiken skrek rakt ut i fasa. Barnens kanin hade mött sin skapare.
Kaninkokerska” blev ett begrepp. Ett sätt för män att beskriva jobbiga kvinnor. Kvinnor som krävde för mycket. Kvinnor som låtsades vilja ha sex för sexets skull men i själva verket var ute efter mer. ”Du trodde att du kunde komma undan med detta, men det kan du inte”, säger Glenn Close.
Den amerikanska feministen Susan Faludi ägnar stort utrymme i sin klassiska bok Backlash från 1991 åt filmen. För henne var den en sedelärande berättelse om att kvinnor var tvungna att välja mellan karriär och personlig lycka. Bakom Glenn Closes glamorösa och framgångsrika fasad återfinns bara desperation och mental ohälsa. Den goda modern vinner i filmen och den självständiga kvinnan måste dö.

1980-talet var decenniet när västvärldens kvinnor på allvar började utmana män inom deras egna områden. I dagens Gone girl är den kvinnliga sociopaten en annan. Än mer dödlig. Än mer manipulativ. Och fruktansvärt rationell. Gillian Flynn har sagt sig vara intresserad av att skildra en kalkylerat ond kvinna, till skillnad frånen galen sådan. Hon har uppenbarligen fångat något.
1980-talets skräck för sexuellt självständiga kvinnor har gett vika för något annat. Där Farlig förbindelse var en skräckversion av vad som händer om kvinnor gör karriär i stället för att satsa på moderskap är Gone girl en skräckversion av vad som händer när kvinnor blir ”bättre” än män. Smartare, bättre utbildade och på sikt kanske även rikare och mer framgångsrika.
Kvinnor dominerar nu högre utbildning och i amerikanska och brittiska storstäder tjänar unga kvinnor redan mer än unga män, skrev den förre moderate partisekreteraren Per Schlingmann nyligen i DN tillsammans med Kjell A Nordström. ”Feminiserade storstäder dominerar snart världen” var deras slutsats. Männen blir kvar på landet. Något som också inträffar i Gone girl.
Schlingmanns och Nordströms artikel var ett eko av alla de böcker som har kommit de senaste åren: Arne Jernelöfs Amazonia – den framtida värld där kvinnor styr eller Hanna Rosins Mannens undergång i kvinnans tidsålder.
I Gone girl är den kvinnliga sociopaten just en sådan överkvinna.
Hennes offer: en rätt medelmåttig man. Med samhällets mått mätt.
”Du trodde att du förtjänade mig, men det gör du inte” är grunden i filmens skräckscenario.
Det är kanske inte konstigt att Gone girl har slagit an något.