Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Kulturland

Burma

– landet Annorlunda

Allt fler svenskar vintersemestrar i det tidigare stängda Burma. I somras flyttade författaren och biståndsarbetaren HELENA THORFINN dit – vi bad henne beskriva kulturen i sitt nya hemland.

När jag skulle flytta till Myanmar i somras så började min resa med att litterärt orientera mig. Vad fanns skrivet? Vem har varit där? Nu, ett tiotal romaner senare, så inser jag att det finns ett helt litet bibliotek med böcker som antingen beskriver Burma, utspelas här eller har inspirerats av dess häpnadsväckande historia. ”This is Burma, and it will be quite unlike any place you will ever know.” Så skrev författaren Rudyard Kipling (som skrev Djungelboken) redan 1886, men även hans berömda kolleger George Orwell och Jack Kerouac har hämtat inspiration från ett av de mest sägenomspunna och isolerade länderna i världen.

Detta är landet där kungar genom århundrandena har haft 100 fruar och utkämpat krig med elefantarméer, där astrologi och trolldom fortfarande styr politik och militär. Här mördade en gång en kunglig lillebror sina 76 äldre syskon för att komma åt tronen, här skyddades palats av hajar och krokodiler. Vad som dock saknas är stora burmesiska författarskap. Men ett land som har varit så isolerat i så många årtionden och haft så hård censur måste kanske ges tid att odla fram egna författare. En alldeles egen genre av litteratur som jag hittar i de många boklådor som finns i tidigare huvudstaden Yangon, är biografierna av före detta västerlänningar som har varit på plats och berättar om sin samtid. Österrikiskan som gifte sig med en Shanprins, den brittiska missionärens dotter som stannade kvar.

Ytterligare en Burmaspecifik genre är nutida författare som skildrar och reflekterar över Burma genom avlidna författares ögon, till exempel Emma Larkins In the footsteps of George Orwell. Den ”burmesiska” traditionella musiken spelas av musiker från de många etniska grupper som finns i landet, och uppträdande på stora hotell. Populärt bland vanligt folk är plågsamt sentimentalt hanterade hits, gärna från 1980 och 1990-talet. Jag vet inte hur många gånger jag har hört den gamla svenska 90-talshiten Big big world av Emilia sedan jag flyttade hit. Även inom filmen har Burma hittills mest skildrats av västerländska regissörer. Det har dock börjat växa fram en egen filmproduktion via Yangon Film School. På skolans dokumentärfilmsfestival visas varje år många intressanta inhemska bidrag.


Helena Thorfinns burmesiska val


SE!

The Lady av Luc Besson – gestaltningen av Aung San Suu
Kyis liv är lite sentimental, men ändå en bra bild av hur hon uppfattades tidigare. Hon uppfattas nog så än av burmeserna själva, men det internationella samfundet har tyvärr haft anledning att revidera sin bild något.

Burma VJ av Anders Östergaard – en dokumentär filmad i hemlighet under de svåra upploppen under saffransrevolutionen 2008. En kultrulle för många filmnördar.

Rambo IV – med Sylvester Stallone utspelar sig i Burma, även om den är inspelad i Chang Mai i Thailand.


LÄS!

Amitav Goshs The glass palace – roman om hur Burmas sista
kung Thimbaw och hans drottning Suu Payalat avsattes av britterna och skickades i exil till Goa i Indien.

George Orwells Burmese days en klassiker som andas samma Burma som jag lär känna i dag.

Jan-Phillip-Sendkers Konsten att höra hjärtslag – en internationell bästsäljare som ger inblick i den magiska realism som präglar Burma.

Thant Myint-Us The river of lost footsteps – en historisk dokumentär som är nästan oumbärlig om man vill förstår Myanmar i dag och dessutom fascinerande läsning om ett hisnande förflutet.


LYSSNA!

Iron Cross – ett av flera lokala popband som gått från att spela
covers till att börja skriva egen musik.

• Lazy Club – samma kategori som Iron Cross, bägge banden har en trogen skara unga fans och bägge hämtar inspiration från unga band i Sydkorea och Japan.

• Cho Pion – en extremt populär sångare som gör moderna versioner av klassisk burmesisk musik
med sin vackra röst, tänk Burmas svar på Lill-Babs.

Fler länder som tidningen Fönstret tagit kulturtempen på: