Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Kulturland

Rwanda

– inte bara folkmord!

Rwandier älskar allt från sina traditionella danser till jazz och ståuppkomiker. Men några bokslukare är de inte. Journalisten JEAN PIERRE BUCYENSEGE rapporterar om kulturen i sitt hemland, Rwanda.

Dagens Rwanda är märkt av landets tragiska förflutna: folkmordet då en miljon människor mördades på hundra dagar mellan april och juli 1994. Kigali Genocide Memorial Centre i Gisozi, en av huvudstaden Kigalis förorter, är ett av flera museer och minnesmärken om folkmordet. Sedan fem år tillbaka anordnas nu en kultur- och teaterfestival, Ubumuntu, i juli varje år för att minnas offren och föra människor närmare varandra.

Men Rwandas kulturliv är självklart inte begränsat till minnet av folkmordet. Rwandier som återvänt från exil i andra länder har tagit med sig nya influenser inom dans, musik och konst. Uttrycksformer som spoken word och stå-upp har blivit vanliga. Några höjdpunkter på Kigalis kulturscen är den populära showen Seka live (Skratta live), fredagskonserterna med traditionell musik på Grand Legacy Hotel och Kigali Jazz Junction, som anordnas varje månad.

Det finns också flera årligen återkommande kulturfestivaler som Nyanza Twataramye som anordnas inför den nationella skördedagen i slutet av augusti. Traditionella dansare uppträder också regelbundet på museum och i så kallade ”kulturbyar” över hela landet. I dansen umushayayo härmar dansare i traditionella dräkter de långa hornen på en särskild sorts rwandiska kor. När Rwanda under en period var monarki, tränades korna, som har ovanligt långa och kraftiga horn, att gå i parad under viktiga ceremonier.

Korgar, vävnader och de traditionella målningarna av kodynga (imigongo) är andra former av traditionellt konsthantverk. Moderna målningar, keramik och träsnitt produceras också av kvinnokooperativ i byarna.

Bland de mest populära konstgallerierna i Kigali är Inema Art Center, där kan man titta på målningar och skulpturer och samtidigt ta ett glas, och Ivuka Arts Gallery som förutom konst också ordnar musik- och dansframträdanden. Uburanga Arts Gallery och Kigali Arts Centre är mer konventionella konstgallerier och i staden Nyanza i södra Rwanda finns National Art Museum.

Kigalis bibliotek är väl värt ett besök, bara för sin arkitektur. Men rwandier är inte bokslukare av stort slag. Att se någon läsa på bussen eller i ett väntrum hör inte till vanligheterna och även välutbildade personer har svårt att nämna en bra bok de läst.


Läs!

Litet land av Gaël Faye (2016). En 12-årings perspektiv på etniska konflikter och spänningar i Burundi och Rwanda.

Rwanda’s popular genocide av Jean-Paul Kimonyo (2015). Om årtionden av splittring och diskriminering i Rwanda och olika sociopolitiska gruppers roll i folkmordet.

Rwanda Inc. av Patricia Crisafulli och Andrea Redmond (2014). Om den roll president Paul Kagames ledarstil har spelat under Rwandas väg mot ekonomisk pånyttfödelse efter folkmordet.


Se!

The 600 av Richard Hall (2019). Dokumentär om 600 tutsisoldater som fångades bakom fiendens linje i Kigali när folkmordet bröt ut. Har hyllats för att till skillnad från andra filmer skildra folkmordet inifrån.

The mercy of the jungle av Joel Karekezi (2018). Drama om två rwandiska soldater som kommer ifrån sin militära enhet under det andra Kongokriget, och om deras kamp för att överleva i djungeln.

Intore av Eric Kabera (2014). Dokumentär om hur Rwanda försöker ta tillbaka sin identitet genom musik och dans.


Lyssna!

Jules Sentore. Sångare som till skillnad från de flesta andra unga artister i Rwanda är lojal med den traditionella musikstilen.

Daniel Ngarukiye. En maestro på det traditionella rwandiska instrumentet inanga, som liknar en gitarr. Han sjunger om Rwanda och om kärlek.

• Cecile Kayirebwa. Den 74-åriga sångaren är högt aktad för sin traditionella stil och sin starka röst. Tarihinda är en av hennes mest populära låtar.

Publicerad i nummer 2, 2020

Fler länder som tidningen Fönstret tagit kulturtempen på: