Det som gör dem till klassiker

Känner ni till klassikerskyddet? Om inte är ni i stort och gott sällskap. Klassikerskyddet är en lagparagraf från 1960. Den har aldrig prövats i domstol i Sverige förrän i april i år, då klassikerskyddet förlorade, vilket var väntat.

Svenska Akademien – det är de som har rätt att rycka ut till Klassikernas försvar – hade stämt två nazistnära organisationer för att dessa hade citerat Tegnér, Heidenstam och Viktor Rydberg på sin sajt, där man vanligen hyllar Adolf Hitler och hetsar mot folkgrupp. Klassikerna hade hamnat i dåligt sällskap, kan man säga. Men det räckte inte för en fällning. Yttrandefriheten vann. Sverige har världens äldsta och mest generösa lagar till stöd för yttrandefriheten, sedan 1766.

Hur tänkte man 1960? Det kändes bra att kunna hindra att någon förvanskade gamla mästerverk, ”kränkte den andliga odlingen”. Mest fruktade man förkortade utgåvor, skulle jag tro. I Danmark hade man nyss haft rabalder när ett förlag hade plockat ut de saftigaste bitarna ur Balzacs roman Kurtisanernas liv, försett dem med pornografiska illustrationer och tryckt dem i små häften, som gjorde reklam för kondomer!

När lagen gick på remiss i Sverige gjorde TU, Tidningsutgivarna, tummen ner: ”Lagstiftning förefaller vara ett mindre lämpligt medel mot dålig smak och dåligt omdöme hos förläggare och utgivare.” Det hade TU rätt i.

Men klassikerskyddet hamnade ändå i lagboken, både i Sverige och Norge. Norrmännen har ofta dragit sina klassiker till domstol, särskilt när jazzbacillen smittat stackars Edward Grieg. Duke Ellington hade jazzat upp Grieg, och skulle stämmas. Det var just sådana saker som kritikerna hade fruktat: ”Att den musikaliska lekfullheten skulle kunna hotas.” Ja, norrmännen saknade humor när det rörde Grieg, Ibsen, Vigeland och Munch.

I vår tid är det få som tror att klassikerna skyddas bäst genom förbud. Svenska Akademien grinade illa när ett tyskt bilföretag ville använda Karin Boyes dikt I rörelse, i sin tv-reklam. Andra tyckte att det var en kul idé. Klassikerna behöver all draghjälp de kan få, varför inte av tyska bilar?

Det är en paradox att Akademien vill försvara klassikerna i domstol, samtidigt som ingen längre verkar kunna försvara klassikerna i skolan, i lärarutbildningen, folkbildningen eller på universiteten. Barn och unga läser allt mindre skönlitteratur. Vissa studenter stämmer sina lärare för att de tvingas läsa klassiker som uttrycker en olämplig syn på världen, sådan den en gång var i sin skröplighet. Man vill helt slippa läsa böcker som innehåller n-ordet eller ger en förlegad syn på kvinnor. Med den attityden blir kvinnohataren Strindberg oläslig, liksom Fredrika Bremer, som på 1800-talet var berömd som motståndare till slaveri och rasism. Men n-ordet använde hon förstås.

Gamla tiders texter hjälper oss att förstå historien. Vi behöver ju inte svälja alla värderingar bara för att vi läser om dem. Och klassikerna skyddas egentligen bara av att vi läser dem. Det är det som gör dem till klassiker.

Publicerad i nummer 2, 2021