Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Kulturredaktören

God vandel och kultur?

Den nya regeringen har sagt att de vill ha en kanon. Vad är det? Ett rättesnöre för böcker, ursprungligen teologiska skrifter. I dag mer en sorts topplista för landets finkultur.

Alla västländer håller sig med kanon, vi också, även om vi inte låtsas om det. Inom konsten hittar vi den behändigt på väggarna på Nationalmuseum. Zorns kullor och Carl Larsson ungar, Carl Wilhelmsons sjömanshustrur, Ernst Josephsons Näcken och Carl Fredrik Hills körsbärsträd är stjärnor i vår kanon från sekelskiftet.

Arbetarrörelsen har haft en egen kanon. Den börjar med Strindberg, mycket viktig i arbetarleden. Kanske inte författaren till En dåres försvarstal, men kulturradikalen som rev för att få ”luft och ljus” och skrev Röda rummet och Liten katekes för underklassen.

Rörelsens störste poet är Dan Andersson. Den romantiske diktaren från Finnmarken är otroligt älskad. Generationer av fackliga cirklar och partimöten har avslutats med allsång runt brasan: ”Bort längtande vekhet ur sotiga bröst.” Och Omkring tiggarn från Luossa låg på Svensktoppen i flera år. Trettiotalets mästare, Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson och Eyvind Johnson hör till kanon, liksom Jan Fridegård. Alla illustrerade i färgstark olja av Albin Amelin. Lite efter de andra, i en liberal jolle, kommer Vilhelm Moberg paddlande. Ingen svensk kanon, proletär eller borgerlig, klarar sig utan honom, Vilhelm måste med.

Utmärkande för arbetarrörelsens kanon är att den är manlig. Extremt manlig. Moa Martinson får vara med på nåder. Senare tid har även accepterat Maja Ekelöfs skurhink. Rent litterärt borde Kerstin Ekman och Elsie Johansson från Uppsala räknas in. De fyllde i och fyllde ut vad grabbarna glömt.

Fler kvinnor skulle vi faktiskt hitta i den nationella kanon. Hur vet vi det? Tja, titta i er plånbok, så får ni se, om ni bär svenska sedlar närmast kroppen. Där finns det fruntimmer! Både Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf har prytt 20-kronorssedeln. Båda är namn i kanon, kanske de allra mest självklara, mest lästa svenska diktarna i världen. På andra pengar har vi Ingmar Bergman och Evert Taube, kanonister de med. Och Strindberg, som varit vattenmärke på en tidigare sedel, om jag minns rätt.

Vilka andra konstnärer vi vill se i kanon får väl experter och lärare träta om. Men jag har svårt att tänka mig en kanon utan Fröding, som skrev så vackert både om försupna munkar, prostituerade flickor och gamla bergtroll. En annan missbrukare som vi inte kommer undan är förstås Bellman själv. Lika fängslande, vare sig han halkar i rännstenen eller ser svalan flyga ”långt in i saln”. Sonja Åkesson och Kristina Lugn hade trassel med nerverna, men i kanon passar de finfint – liksom Karin Boye, Nils Ferlin och Gunnar Ekelöf.

Slutsats: Det blir inte svårt att hitta en handfull diktare som pryder vilken kanon som helst. Men det blir mycket svårt, närmast omöjligt, att skapa en svensk kanon som utmärker sig för entydigt god vandel ...

Publicerad i nummer 4, 2022