Homo sapiens?
AV Maria Ullsten
Hon heter Meret och är 12 år. En fredagsförmiddag i mitten av mars kliver vi båda på spårvagn nummer 10, som passerar nära hennes skola i Prenzlauer Berg i Berlin. Tillsammans med klasskompisar har hon gjort plakat på lektionstid. ”Förr låg fisken i plast, nu ligger det plast i fisken”, listar jag ut att det står på Merets.
Vi ska båda till Invaliden Park för att tillsammans med världens just nu mest hyllade svensk protestera mot att utsläppen som förstör jordens klimat inte stoppas. Min favorit bland alla fyndiga plakat (”Make facts great again, There is no planet B”) i tåget är ”Homo sapiens*?”.
Med slagord ömsom på tyska, ömsom på hemsnickrad engelska (är ”climate-justice” verkligen ett ord?) ekande mellan husväggarna tågar vi längs Unter den Linden och jag tänker på andra som marscherat här och skanderat helt andra slagord.
Homo sapiens? Som art är vi finurliga nog att uppfinna demokrati – och tillräckligt dumma för att rösta bort den. Smarta nog att vetenskapligt bevisa att om vi inte slutar använda fossila bränslen blir det om 30 år omöjligt att leva på stora delar av jorden – och korkade nog att strunta i vad forskarna säger.
Framme vid Brandenburger Tor ser Greta Thunberg så oändligt liten ut under det väldiga monumentet som symboliserat såväl fred som seger med militärmakt sedan den blev klar 1791. Och tillsammans är vi 25 000 personer som står där och ropar efter ”climate-justice”.
Jag tar spårvagn 10 tillbaka till hotellet och tänker på att när jag var lika gammal som Meret fanns en mur som gjorde att det inte gick att ta sig från Prenzlauer Berg till Invaliden Park. En mur dåtidens Homo sapiens ansåg det omöjligt att riva. Lika omöjligt som många i dag anser det vara att följa forskarnas råd och låta oljan och kolet ligga kvar i marken.
Publicerad i nummer 2, 2019
