När tiden stannar
på Tatragatan
AV Maria Ullsten
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag. Alf Henriksson sätter ord på det som hände mig på Tatragatan i Budapest.
Först fattar jag inte varför guiden tar med oss just hit. Det finns ju så många andra Wallenbergadresser i Budapest: tjusiga villan där svenska ambassaden låg, järnvägsstationen där han ljög beväpnade nazister upp i ansiktet och påstod att just de här judarna inte kunde deporteras – de var ju svenskar!
Men det var på Tatragatan som Raoul Wallenberg tog sina sista steg i frihet. Pulsen rusar när jag läser i Ingrid Carlbergs bok om honom att de sovjetiska officerarna som eskorterat Raoul Wallenberg hit krävt att han skulle skynda sig. Dagen innan hade Röda armén befriat Tatragatan och kvarteren runt omkring och därmed de tiotusentals judar som Wallenberg med list, fantasi och svenska flaggor lyckats skydda. Just den dagen, den 17 januari 1945, skulle Raoul Wallenberg inte skyndat sig – han skulle ha firat, sjungit, hurrat! Kramat personalen på svenska kansliet på Tatragatan 6, skålat med läkare och patienter på svenska sjukhuset på Tatragatan 12–14. Satt sig ner, tagit in vad han och då mer än 300 medarbetare lyckats med.
Men samma dag, skriver Ingrid Carlberg, fattade Josef Stalin själv beslutet att gripa Raoul Wallenberg. Sen liksom hejdar sig tiden igen. Samma dag, skriver Carlberg, krävde Sovjetunionen att Sverige skulle skicka tillbaka de 30 000 balter som flytt över Östersjön. Inte bara de som kommit i tyska uniformer, utan alla – inklusive min mamma, min moster och deras föräldrar.
Så blev det inte. Min mamma fick växa upp i Sverige. Men Raoul Wallenbergs mamma Maj tog till slut sitt liv. Efter 34 år orkade hon inte med förtvivlan över att aldrig få veta vad som hänt honom. I hennes dödsannons fanns Raouls namn med. ”Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer”, som han skrev Alf Henriksson.
Publicerad i nummer 1, 202
