Fönstret

Religionsskämt – under 250 år

Sverige har världens äldsta, och mest liberala, tryckfrihetslagar, från 1766. Statens förhandscensur försvann, men lagen var villkorad, då som nu. I dag har vi ”hets mot folkgrupp”, och man får inte förtala någon. 1766 var det ”förbudne och förföriska” böcker som utgjorde undantaget, och det handlade länge om religionen. Att häda var förbjudet.

Gustaf III som införde censuren igen, var rätt liberal när de gällde religion. Han försvarade sin skyddsling Bellman, som råkat i klistret efter Gubben Noak och Susanna i badet. Domarna ville se Bellman åtalad för bibelparodierna, som tangerade det ”förbudna och förföriska”. Men efter en vink av kungen nöjde sig Justitiekanslern med att mana Bellman att ”bruka sin kvickhet till sådant som vore nyttigt och artigt utan att stöta religionen”.

Under mitten av 1800-talet stod alla tryckfrihetens strider runt religiösa skrifter, som ifrågasatte den sanna evangeliska läran. Väckelserörelsen utmanade stat och statskyrka. Erik-jansarna, baptister och ”läsare” förföljdes. Deras skrifter togs i beslag, och många gick i landsflykt till Amerika, som Vilhelm Moberg bekriver det i Utvandrarna.

”Hädelse” var också rubriken när JK 1884 slog till mot August Strindberg. Han var inte oförberedd. När Strindberg hade avslutat Giftas I skrev han till sin förläggare: ”Tror Ni det blir åtal på Piccardongen?” Enligt ryktet var kung Oscar på krigsstigen för den vanvördiga skildringen av nattvarden i novellen Dygdens lön. Miraklet med Jesu blod och kropp framställdes genom ”Högstedts Piccadon à 65 öre kannan och Letttröms majsoblater à 1 krona skålpundet”. Det blev åtal för hädelse, men Strindberg blev frikänd.

Det är ganska intressant att några komiker på Sveriges Radio så sent som 1965 fälldes för hädelse, eller brott mot ”trosfriden”. Detta för en sketch på en bensinmack som utskänkt både bränsle och nattvard, man ”slog ihop smörjan”. Några av rättens ledamöter kunde inte hålla tillbaka ett fniss, men majoriteten fällde ändå Carl-Uno Sjöblom, Lasse O Månsson och Nils Eklund, som fick böter.

Detta hände nästan ett sekel efter att Strindberg blev frikänd!

Redan på 1880-talet tyckte alltså många tongivande medborgare att man gott kunde skoja om kyrkan och nattvarden. På det radikala 1960-talet var förstås folkviljan ännu mer tolerant inför satir om religion. Det var inte konstigt att lagen om trosfrid försvann i Sverige 1970. Både medborgare och jurister hade ju haft mer än två hundra år på sig för att acceptera att A) den evangelisk-lutherska läran inte längre var obligatorisk, och att B) man fick skämta om nattvarden.

Men, det bör vi komma ihåg i dag, det var nattvarden och de kristna symbolerna som var roliga att skämta om, eftersom de hade en kulturell klangbotten i Sverige. Att skoja om koraner var inget kul – och retade knappast någon. De få muslimer som fanns i Sverige hade nog mest blivit förvånade.

Men hade lagstiftarna kunnat se 50 år fram i tiden, med ett mångkulturellt Sverige i en globaliserad värld, så är det inte säkert att de hade ändrat i lagen om trosfrid. Även om domarna själva fnissade åt skämten.

Publicerad i nummer 3, 2023