Rivstart!
AV lotta hellman
Det går fort nu. Allting. Eller så är det bara jag som börjar (?) bli gammal.
I ett helt liv så har jag och andra pedagoger predikat långsamhetens lov i mötet med nya grupper. Lägga god vikt vid presentationen, låta alla uttrycka sina förväntningar och nå konsensus kring målet.
Tills nu.
Förra året filmade jag en PRO-cirkel och kände mig väldigt hemmastadd. Omsorgsfullt byggde ledaren den gruppdynamiska processen.
Nu har jag besökt en ny generation cirkelledare. Det är liksom mera pang på. Det dröjer inte många minuter innan det är fullt ös.
”Jag tycker det är fel ände att lyssna för mycket till vad alla vill och försöka få alla nöjda. Det är bättre att börja med det viktiga. Sen lär vi känna varandra vartefter”, säger en deltagare.
Flera av de nya, intresserade, men avvaktande deltagarna kollar i smyg lite granskande på ledaren:”
Jag var lite tveksam, har han en plan?”, som en annan deltagare uttryckte det. Men ledaren svarade upp mot deras förväntan, bland annat genom sin rivstart.
Det här syns inte bara i cirkelvärlden, det finns en ”kom till saken”– otålighet i mycket berättande som vi kan se i sociala medier, tv och film just nu. Och det behöver inte stå i motsats till god pedagogik. Det kan bara vara en lite förstärkt dramaturgi. Fånga intresset först, sen kommer presentation och målfomuleringar.
Jag gjorde en annan iaktagelse. När en ny deltagare kom till den unga studiecirkeln så började det med ett enskilt samtal mellan ledare och nybörjaren, nästan som en anställningsintervju. Vad är viktigast för dig? Hur ser du på detta ämne? Denna grupp?
”Varsågod, du har gjort dig förtjänt av en plats”, sa ledaren högtidligt och det var något jag aldrig hört förr i cirkelsammanhang. Men det gjorde också platsen åtråvärd. Cirkelledaren satte därmed ett högt värde på cirkeln, gruppen och arbetet.
Bra eller dåligt, rätt eller fel? Det väcker frågor.
Vill ni se cirkeln som filmades så kommer den att visas på cirkelledaruppstarter i september för diskussion och erfarenhetsutbyte.
Själv reflekterar jag kring svaret som en levnadsklok äldre man gav på sin dödsbädd, när nära och kära bad om hans absolut bästa livsråd:
”Aldrig stanna upp, utan alltid förändras med er tid.”
