Smycken, slavar
och brädspel
AV ELISABET WAHL FOTO ELISABET WAHL
Vi besökte: THE VIKING MUSEUM i Stockholm.
Vår guide: Arkeolog Eric Östergren.
Guidens favorit: En husgavel där vi samlat olika ornament och visar hur de utvecklats genom århundradena.
Fönstrets favoriter: Det filmade inslaget där tre historiska personer gästar en tv-soffa och berättar hur de ser på vikingarna och deras hygienvanor.
16.00
Man får känsla för vikingatiden direkt när man kliver in i entrén. I taket dinglar mängder med hjälmar och i trappen upp till utställningarna står olika datum från världshistorien så att man ska få en känsla hur långt tillbaka i tiden vi ska.
– Vi har funnits här i fyra år. Före dess var vi den enda huvudstaden i Norden som inte hade eget vikingamuseum, berättar arkeolog Eric Östergren.
16.07
Vad menar vi med vikingar egentligen? I museets inledande rum kan vi följa hur vikingarna reste, vilka de mötte och vilka spår de lämnade efter sig.
– I serier och filmer är vikingarna ofta stora män med skägg som åker till England och plundrar. Men de flesta tillbringade större delen av tiden hemma. Och handeln var väldigt viktigt, den tog vikingarna ända ner till Bagdad till exempel.
16.22
I en monter ligger bland annat en kam.
– Kammar är ett vanligt fynd. Och eftersom de gick sönder så utvecklades modellerna hela tiden. Det går därför att datera när de är gjorda.
16.31
Lite längre bort möter vi Leifur, en rekonstruktion gjord utifrån ett skelett. Genom att undersöka hans dna har man kunnat utläsa att han hade blå ögon och rödlätt hår. Han ser nästan obehagligt nutida ut. Men ännu mer berörd blir man av de mörka halsringarna som hänger på väggen en bit bort under orden ”Det osynliga folket”. Det handlar om trälarna som var en betydelsefull handelsvara, men som man ändå vet väldigt lite om.
– Hittar man en grav med smycken och mynt, då vet man säkert att det här inte var en slav. Hur hemskt det än låter hade de en viktig plats i historien om vikingarna. De utförde arbetsuppgifter som någon annan annars hade behövt göra.
16.43
Hela 100 000 arabiska silvermynt har hittats i Sverige. I en monter ligger några av dem.
– De var väldigt användbara och så tunna att om något kostade ett halvt mynt klippte man det bara mitt itu.
17.00
På en stor runsten får man själv testa att skriva med runor. Det är inte helt lätt eftersom samma tecken kan betyda flera olika bokstäver. Runorna försvann inte på något sätt med vikingarna, utan levde kvar i flera hundra år.
– Den senaste formen kallades dalrunor och användes faktiskt en bit in på 1900-talet.
17.10
I en monter ligger gravfynd som visar att här begravdes en rik kvinna, bland annat spännen i både brons och guld, en nyckel, men också sländtrissor som användes för att spinna.
– En grav kan säga så mycket. Den här typen av spännen hittar man bara på Gotland, nyckeln tyder på att hon hade makt. Samtidigt arbetade hon, kanske spann hon tråd för segeltyg.
17.20
Tänk dig en mörk höstkväll för över 1000 år sedan. Vad gjorde man i sitt långhus då? Kanske spelade man Hnefatafl, ett brädspel som till viss del påminner om schack. På museet kan man testa själv.
– Det går ut på att få bort kungen från spelbordet. Reglerna har överlevt från vikingatiden via kontakten med samerna och nedtecknades av Carl von Linné när han gjorde en resa i Lappland.
17.40
Runt Täby har man hittat många runstenar. Så många att man kan göra ett släktträd över fem generationer. Genom stenarna får vi reda på att det redan på vikingatiden fanns personer som gillade att synas och höras. Jarlabanke till exempel.
– I normala fall reste man stenar när någon dött. Men Jarlabanke reste minst fem stenar över sig själv medan han fortfarande levde. Han berättar bland annat att han byggt en bro och att han var en stor och mäktig man som ägde hela Täby.
17.52
Besöket avslutas med en elva minuter lång tur i något som liknar en berg och dalbanevagn. Vi får följa Ragnfrids färd från den egna gården där han först ger han sig av österut för handel med slavar och päls och sedan ger sig ut på plundringståg. Genom berättarrösten och de uppbyggda scenerna kommer vi ännu närmare historien. Det blir också en bra sammanfattning: vikingatiden och vikingarna är mer komplexa än vad många av oss tror.
Plus: Den härliga känslan att både känna ”wow” när man ser smycken från vikingatiden och ”aha” när man lär sig något nytt.
Minus: Det hade kunnat vara ännu större, det känns som det finns mycket mer att berätta.
Bonus: På museets Facebooksida kan man följa serien Hugget i sten där Eric Östergren reser landet runt för att studera runstenar.
Publicerad i nummer 3, 2021
