Att döda lekande barn
AV
Plötsligt blev det dags att börja jobba igen. Semestern tog slut, efter en fantastisk sommar där vi inte har kunnat klaga på vädret. Möjligen har det varit för varmt då vi har badat, cyklat, ätit, umgåtts och bara haft det underbart. Som för att inte kännas vid vardagen skriver jag det här med håret i en tofs, sandaler på fötterna och i sommarklänning.
”Nu är det vapenvila” – berättar sonen för mig. Genom flashar från Aftonbladet hålls han uppdaterad på nyheter under semestern och informerar oss föräldrar. Denna likt många gånger under sommaren har nyheten handlat om kriget i Gaza. Fasansfulla bilder på sprängda hus, förtvivlade föräldrar som bär sina döda barn och på springande människor i jakt på skydd undan bomberna har strömmat till oss via nyhetsmedierna. Det känns nära men ä då så långt borta. Vad är det som händer? Varför? Frågor som kommer till mig både från mig själv och från barnen. Hur kan jag förklara det som sker? Hur kan jag beskriva orsakerna? Hur kan jag få mina barn att förstå, när jag inte själv gör det? Jag försöker vara så ärlig jag kan. Jag förstår inte hur någon kan göra så här mot någon annan. Jag gör bara inte det.
Världen är mindre i dag än när jag var liten. I alla fall upplever jag det så. Då fick jag inte flashar om plan som hade skjutits ner – jag är inte säker på att jag ens visste var Ukraina låg någonstans. Men jag är faktiskt positiv till att världen, genom ständiga nyhetsuppdateringar, flyttar närmare oss. Jag tror att det skapar en förståelse för att det som händer runt om i världen berör och påverkar oss. Jag tror att de samtal som jag har med mina barn om krig och kriser runtom i världen gör att jag själv reflekterar och funderar.
Sommaren handlar om att vara ledig, att lägga energi på lager för höstens arbete, att umgås och ha trevligt. Har man som jag en elvaårig son har det dessutom handlat om fotboll. Det pratas fotboll, det tittas på fotboll, det läses om fotboll, och framför allt det spelas fotboll. Hela tiden denna fotboll som är med överallt – efter några gångers övning klarar han av att göra en cykelspark på stranden. Lek på stranden handlade det även om för de fyra pojkarna i Gaza. Handlade – imperfekt. För de finns inte längre. Jag förstår inte. Jag varken kan eller vill förstå.
Annika Nilsson är förbundssekreterare i ABF. Hon har tidigare varit riksdagsledamot (S), statssekreterare och ordförande i riksdagens kultur- utskott. Annika bor i Haninge med sin man och två barn.
