I ondskans spår
AV Annika Nilsson
Himlen var blå, havet skimrande och vinden fläktade milt i håret. Med blicken fäst mot horisonten följde kroppen båtens gungningar. På avstånd såg piren helt svart ut men ju närmare vi kom blev fåglarna – skarvar – tydligare. De hade invaderat hamnen och stanken från dem slog mot oss som en vägg när båten närmade sig hamnen.
När vi steg av tystnade rösterna och alla kände av den historiska marken som vi klev på. I sakta mak vandrade vi genom porten och upp mot byggnaden. Det är enplans-hus med innergårdar. Vi leds in i en sovsal. Guiden ställer sig mitt i rummet och med stark röst inleder han. ”1984 dömdes jag till 25 års fängelse. Jag hamnade här och i år skulle jag ha blivit fri. Mitt brott var att jag kämpade politiskt för mina och mina medmänniskors rättigheter. Vår kamp lönade sig och nu arbetar jag här som guide tillsammans med några av mina forna fångvaktare.” Alla är tysta och ingen vågar ens andas. Om en knappnål fallit hade det ekat i hela rummet.
Vi står i fängelset på Robben Island. Här tillbringade Nelson Mandela 27 år av sitt liv.
Kapstaden måste vara en av världens vackraste städer. Taffelbergen ligger som ett skyddande hölje runt staden och havet är hela tiden närvarande. Känslorna är dock väldigt kluvna. Samtidigt som skönheten fångar en är apartheidens spår tydliga. Kåkstäderna sträcker sig oändligt längs motorvägen från flygplatsen och vi får veta att vi inte ska röra oss ute när det är mörkt.
Mitt i Kapstaden finns ett museum över distrikt sex. Det var ett område inne i Kapstaden som apartheidregimen beslutade skulle rensas, rivas och bebyggas upp med andra hus för den vita befolkningen. Med bulldozrar startade man i ena ändan och vartefter tvångsförflyttades familjerna ut i kåkstäderna.
Vänner, skolkamrater, grannar – alla skiljdes de åt. Barnen miste sin bänkkamrat från en dag till en annan. När jag går runt i museet kan jag nästan känna ondskan. Det obarmhärtiga. Den oförlåtliga.
När Nelson Mandela släpptes från fångeskapen på Robben Island sträckte han ut handen till sina forna kombattanter. Istället för att kräva hämnd tillsatte han en sanningskommission. När man går runt på Robben Island inser man att det måste kräva ett oändligt stort hjärta för att göra det som Nelson Mandela gjorde. En inre kraft som ser att ondskan sitter i systemet, inte i människan.
