The American way
AV Annika Nilsson
Hjärtat klappar och ögonen är stora som tekoppar. Munnen är troligtvis något öppet och nacken lätt bakåtlutad. Jag försöker ta in alla intryck och fånga så mycket som möjligt på bild att jag säkert missade massor. Är det dotterns friidrottstävling jag är på? Eller sonens orienteringstävling? Nä, jag är i Washington, USAs huvudstad. Jag går från Lincoln-monumentet till Capitol Hill. Tar en wefie med Lincoln, drar efter andan när vi läser namnen på stupade amerikanska soldater på minnesplatsen för Vietnamkriget, fikar på historiska museet, spanar upp på kongressbyggnaden och tittar på Gutenberg-bibeln på kongressbiblioteket. Jag har levt mitt i politiken i större delen av mitt liv, under mina riksdagsår andades jag och tänkte politik nästan hela tiden. Därför är det speciellt att stå utanför Vita huset och tänka att härifrån styrs mycket av det som händer i vår värld. Både det som, enligt mig, är bra, mindre bra och direkt dåligt.
Jag var först i New York, staden som inte sover, och där både Wall Street och FN finns. I New York träffade jag bland annat PARCEO, en ideell organisation som jobbar med att stärka aktionsgrupper i megastaden. Efter en stunds samtal inser jag att de faktiskt sysslar med folkbildning. De hjälper till med organisering, ledarskapsutveckling, effektiv påverkansarbete, kommunikation och opinionsbildning. De är väldigt tydliga med att de inte gör detta åt grupperna utan är en resurs när grupperna utvecklar sitt arbete. Ja just det, folkbildning och studiecirkel.
Frågorna som aktionsgrupperna var involverade i handlade ofta om skolan. En allt mer segregerad stad leder till en mer uppdelad skola. Barnens rätt till bra utbildning och bra lärare även i de kommunala skolorna, hur föräldrarnas engagemang ska kanaliseras, vilket ansvar politiker har. Förväntningarna på den nye borgmästaren Bill de Blasio, demokrat som tagit över efter republikanen Michael Bloomberg, är skyhöga. Jag kan inte låta bli att fascineras av att New York valt en borgmästare som står till vänster på den politiska skalan. Ja, i USA i alla fall.
Efter en veckas resa kan jag konstatera att mycket i USA är så annorlunda än Sverige. Det är svårt att få tag i gott te, portionerna är så mycket större, crabcake är nästan oätbar, schampo är billigare och apoteken har ett större och bredare receptfritt sortiment. Men mycket är också lika. Oron över att skolan inte ska ge alla barn bästa förutsättningar, en sjukvård som inte omfattar alla och kollektivtrafikkaos. Föreningslivet är också annorlunda i USA med i princip inget offentligt stöd, få nationella organisationer – de flesta arbetar enbart på lokal nivå – och fler enfrågerörelser. Det finns dessutom en rädsla för att offentligt stöd enbart kommer med krav så för att vara självständiga krävs finansiering från privat håll. Men de vi mötte brann för att förändra. Ville göra skillnad. Ville påverka samhället.
Precis som jag. Precis som ABF. Precis som i Sverige.
