Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Opinion

Det svenska missnöjet

– och vad vi kan göra åt det

Sverige är ett invandrarland, och människor kommer att fortsätta flytta hit även i framtiden. Det medför utmaningar, som vi varken ska förstora eller förneka. Vi måste däremot fråga oss: Vilket Sverige vill vi ha, och hur ska vi leva tillsammans i Sverige? Svaren på de frågorna kan inte lämnas till främlingsfientliga partier och krafter, skriver LISA PELLING, utredningschef på vänsterinriktade tankesmedjan Arena Idé, och aktuell med nya boken Det svenska missnöjet, om hur svenskarna upplever klassklyftorna i samhället, och vad vi ska göra åt dem.

Hösten 2019 var jag och några av mina kollegor ute i det svenska klassamhället. Vi knackade dörr i sex missnöjda orter, från Haparanda i norr till Landskrona i söder. Vi var i glesbygdens Ljusnarsberg, i småhusområden i Ronneby och i några av storstädernas 70-talsområden: Rannebergen i Göteborg, Holma och Almgården i Malmö. Vi hade valt att besöka valdistrikt där invånarna har låg medelinkomst och kort genomsnittlig utbildning och där många röstat på missnöjespartiet Sverigedemokraterna. Ambitionen var att tala med människor som är missnöjda, och låta dem få komma till tals.

Och där fanns det ju, klassamhället som forskarna beskriver, i alla sina dimensioner.

Det geografiska klassamhället, klyftan mellan stad och land, och den ojämlika fördelningen av de rikedomar som skapas.

– Vi är totalt bortglömda, sa en man vi pratade med i bruksorten Ställdalen, där övergivna hyreshus står och förfaller mitt i byn medan rikspressen fylls med reportage om skenande bostadspriser.

– Vi här uppe är som en resurs för Stockholm, sa en man i Haparanda. Vi får avstå våra naturresurser, och vi får avstå våra ungdomar. Nu får vi bo här, utan ungdomar [...]. Sedan påstår de att det är vi som tar!

Jag glömmer inte en man som bad om ursäkt för att han måste sitta ner under intervjun. Han var skadad i ryggen, berättade han, efter ett helt yrkesliv som byggnadsarbetare.

Klyftan mellan generationerna. Pensionärerna som berättade att de måste ”vri’ och vända” på varenda krona för att få pensionen att räcka till, trots att de arbetat ett helt yrkesliv.

Klyftan mellan de som har jobb och det nya ”prekariatet” (samhällsgrupp som lever utan yrkesmässig förutsägbarhet och säkerhet) som inte får några fasta anställningar.

– De säger att det ska finnas jobb inom vården, men det är ju som timvikarie, som en 44-årig kvinna konstaterade.

En 19-åring i Landskrona berättade att han tar påhugg när han får.

– Jag ligger på max 30 timmar i månaden. Man kommer ingen vart med det.

Oron över den alltmer segregerade skolan, som stympar livschanser redan innan barnen slutat lågstadiet. En mamma i Rannebergen som ligger i Angered i Göteborg berättade att det inte finns något barn med svenskfödda föräldrar varken på dotterns förskola eller på sonens skola.

– Det tycker jag är fel. Vi bor i Sverige. Varför ska det vara klasser utan en enda svensk?

Totalt gjorde vi 318 intervjuer. Vi stod i trapphus, på innergårdar och i kök, vi följde med på hundpromenad och blev inbjudna till möte med byalaget. Vi blev bjudna på oräkneliga koppar kaffe (det här var före pandemin) och trugade med både hembakat och middag. Vi kom mitt i vardagsstöket, mellan skjuts till fotbollsträningen och tid i tvättstugan, men många tog sig ändå tid och hade så mycket att berätta.

Missnöje handlar om ouppfyllda förväntningar. Vad kan man förvänta sig av Sverige på tröskeln till 2020-talet? Jag upplevde att människor hade rimliga förväntningar: Jobb med en lön det går att leva på, rimlig hyra, att känna sig trygg där man bor. Möjlighet att känna hopp om att barnen och barnbarnen ska kunna få det lite bättre.

För varför inte? Sverige är ju ett rikt land som har blivit rikare. Men samtidigt mer ojämlikt. Klyftorna har ökat, och vi mötte ilska över att ”Stockholm” tar både resurser och ungdomar. Människor var upprörda över att staten dragit ned och dragit sig tillbaka. En arbetslös i 40-årsåldern som vi intervjuade i Landskrona sa att det största problemet på hans ort var att ”Arbetsförmedlingen inte finns längre”. Vi mötte ilska över att politiken svikit, att man slitit ut ryggen som byggarbetare, men inte fått vara med och bygga bort bostadsbristen.

Där fanns också något annat, där fanns en annan berättelse om vad som skapat ojämlikheten och orättvisorna. Som inte handlar om skattesänkningar och nedskärningar och marknadisering av välfärden. De missnöjda kopplar ihop de problem de ser på sina orter och i sin vardag med Sveriges invandringspolitik. Från långa väntetider i vården till låga pensioner – allt skylls på att invandringen är kostsam, att ”vi har tagit emot för många”. Människor ser brister i välfärden, men de ser inte lösningarna i välfärdspolitik utan i omfördelning genom minskade utgifter för invandring.

En slutsats är att den som vill bekämpa det svenska klassamhället måste hitta ett sätt att avväpna den berättelsen. Det finns ingen genväg.

Hon som öppnar dörren och förklarar att allt är invandringens fel – ”de jobbar inte”, ”de lever på bidrag” – hon måste konfronteras med sin granne i samma trapphus, som inget hellre vill än att arbeta, men som möts av diskriminering och fördomar.

– Vi måste jobba dubbelt så mycket som en svensk för att få ett jobb, sa hon.

Sverige är ett invandrarland, och människor kommer att fortsätta flytta hit även i framtiden. Vi behöver ett sätt att samtala om de utmaningar som det för med sig, som varken förstorar eller förnekar problem. Det handlar om att ställa frågorna: Vilket Sverige vill vi ha och hur ska vi leva tillsammans i Sverige? Svaren på de frågorna kan inte lämnas till främlingsfientliga partier och krafter.

En annan slutsats handlar om politikens kraft och möjligheter. Vår undersökning, som blivit till boken Det svenska missnöjet, utgick ifrån samma sorts öppna frågor som Barack Obama ställde i sin presidentvalskampanj 2008, och som Emmanuel Macron använde när han kampanjade för att bli Frankrikes president 2016.

Snart är det valrörelse i Sverige, och mängder av valarbetare kommer att ge sig ut för att knacka dörr. Kanske kommer de att lyssna lite mer den här gången. Vad slutsatsen blir om svenska politiker och partier lyssnar till missnöjet med det svenska klassamhället vet vi inte i dag.

Men vi vet att både Barack Obama och Emmanuel Macron framgångsrikt valde att svara på missnöjet med optimistiska, progressiva kampanjer. Vi klarar det, ”yes – we can!”, var Obamas budskap. Macron ville få hela landet på fötter. ”En marche” – låt oss vara på väg – döpte han sin rörelse till.

Publicerad i nummer 2, 2021