Hatade demokrati

– demokratins tro på inkludering

får extremisterna att rasa

Med demokrati menas ofta ett politiskt system. Men demokrati är också en ideologi. Och kärnan i den ideologin är att alla människor ska inkluderas i samhället. Demokrater tycker om mångfald, antidemokrater avskyr det, skriver Henrik Arnstad i nya boken Hatade demokrati.

I sex års tid har jag läst större delen av den internationella demokratiforskningen för att leta efter ett nutida hållbart svar på den svåra frågan – vad är demokrati? Svaren förvånade och fascinerade samtidigt som de gjorde verkligheten krångligare. Ingenting som har att göra med makt är någonsin enkelt.

Och diskussioner om demokrati blir ofta besvärliga. För vad betyder ordet – egentligen? Det har Sverige glömt bort valåret 2018, efter de många och hårda demokratikamperna under första halvan av 1900-talet.

Historiskt är demokratins popularitet något relativt nytt. Ordet har varit helt meningslöst i de flesta samhällen under mänsklighetens historia. I den moderna världen anser flertalet stater att de måste kalla sig själva demokratiska. Trots att de ofta praktiserar antidemokrati. Dagens rasistiska partier har ofta variationer på ordet ”demokrati” i sina namn – trots att de är antidemokratiska. Det förvirrar.

Begreppet demokrati sammankopplas med grundläggande mänskliga rättigheter, frihet och humanism. Eller rent av med det svårhanterliga begreppet ”samhällelig godhet”. Därmed uppstår en märklig situation – demokrati är populärt som ord men det är få politiska idéer som väcker så starka protester som demokratins grundläggande ideologiska princip – inkludering.

Utestängda gruppers arbete för att inkluderas i den samhälleliga dialogen – exempelvis via representation, jämlikhet, yttrandefrihet eller rösträtt – har ofta mötts med kraftfulla invändningar från de redan inkluderade.

Tanken på fullständiga medborgerliga rättigheter för exkluderade människor, grupper och minoriteter har återkommande beskrivits i termer av undergång. Den grekiske filosofen Platon (428 f Kr–348 f Kr) tolkade demokrati som doxas seger över philosophia, det vill säga åsikter framför kunskap. Att släppa in de obildade massorna i politiken var att välkomna ett själviskt, nyckfullt och oberäkneligt monster. Över tvåtusen år senare, när brittiska parlamentet diskuterade kvinnlig rösträtt 1912, varnade den konservative politikern Charles Duncombe för politisk inkludering av kvinnor. Det var ett ytterst farligt (”exceedingly dangerous”) experiment, enligt Duncombe:

”Det förefaller mig som en grundläggande sanning, angående samtliga civilisationer som byggts, att män har skapat och kontrollerat staten. Jag kan inte låta bli att tänka, att varje land som avviker från denna princip, av nödvändighet ger sig på ett experiment som kommer att visa sig fruktansvärt farligt.”

Demokrati uppfattas vanligen som ett ”svart-vitt” statsskick. Antingen är en stat en demokrati – eller en icke-demokrati. Kina är till exempel en tydlig diktatur.

Men allt fler demokratiforskare pekar på att graden av demokrati i ett land ständigt ökar eller minskar. Ofta sker detta mycket subtilt. Följaktligen framstår tanken att dela in världens länders statsskick binärt i två avgränsade lådor – icke-demokratier respektive demokratier – som vetenskapligt omöjlig. Vi behöver åtminstone en mittenlåda. Förmodligen flera.

Tolkningen av demokrati som enbart statsskick erbjuder också föreställningen att demokrati är något som kan erövras (”vårt land är en demokratisk stat”) och som sedan inte behöver försvaras gentemot antidemokratiska ideologier, partier och rörelser – så länge dessa lagligen verkar inom det givna politiska systemet. Frågan är om det inte är just ytligheten i en sådan icke-ideologisk definition av demokrati som är bakgrunden till det hot mot demokratin vi ser i dag.

För att förstå demokratin är det bättre att tolka den som inte bara ett statsskick utan också som en politisk ideologi. Det kan kännas ovant men har flera fördelar för en djupare diskussion om demokratins inre väsen.

Och den centrala ideologiska idén inom demokrati är just inkludering, vilket demokratiforskningen återkommande understryker. Statsvetaren Albert Weale skriver att ”inkludering är central för vår förståelse av demokrati” och påpekar hur lite uppmärksamhet detta får i debatten. Demokrati är en betydligt djupare tanke än enbart majoritetsstyre. Statsvetaren Iris Marion Young, som publicerat ett av standardverken inom demokratiforskning – Inclusion and democracy, skriver:

”Viktigast av allt är att demokratiska normer har inkludering som kriterium för legitimitet hos politiska beslut. Demokrati innebär jämlikhet, det vill säga att alla medlemmar av samhället inkluderas jämlikt i beslutsprocesserna och har lika möjlighet att påverka.”

Den demokratiska ideologin vill mycket mer än att bara låta frågor avgöras av folkviljans majoritet. Den demokratiska ideologin föreskriver värdighet, respekt och inkluderande erkännanden av samtliga medborgares rättigheter.

Religiösa, etniska, kulturella och andra minoriteter kan visserligen inte kräva att deras önskade politik genomförs. Men de kan kräva rätten att inkluderas i dialogen. Att bemötas med respekt. Demokratisk ideologi utgör ett exempel på politik utifrån medvetenhet om skillnader och olikheter (”politics of difference”). Demokrati som ideologi är i grunden positivt inställd till medborgares olikhet och mångfald.

I dag diskuterar det svenska majoritetssamhället exempelvis om muslimer ska ha rätt att synas i offentligheten. Via klädsel (slöja), ljud (böneutrop) eller om muslimer ska tillåtas yttra sig offentligt. Utsatta minoriteters strid för demokratiska medborgerliga rättigheter reduceras regelbundet till ”identitetspolitik”. Young skriver:

”Oftast är inte dessa krav på rättvisa ’identitetspolitik’. De är krav angående minoriteters frihet att öppet vara annorlunda, jämfört med majoriteten, utan att tvingas lida för det. De flesta gruppers medvetna politiska krav handlar inte om erkännanden av identitet. Snarare handlar de om krav på rättvisa, lika möjligheter och politisk inkludering.”

I mötet med ”de andra” testas majoritetssamhällets demokratiska övertygelse. Det goda samhället välkomnar demokratiskt mångfalden. Antidemokratin avfärdar den. Vi väljer själva vilket samhälle vi vill ha, valåret 2018.

Publicerad i nummer 2, 2018