Fönstret

Ingen dans på rosor

– men därför är EU ändå svaret, inte problemet

EU är en europeisk framgångssaga. Ändå kan vi snart ha ett Europa som präglas mer av inskränkt högernationalism än av humanism, öppenhet och mänskliga rättigheter. Men den som röstar högernationalistiskt missar det som är helt uppenbart i dagens globala värld: Att det är just EU som har potentialen att ta sig an de stora framtidsfrågor som måste lösas om vi ska kunna fortsätta leva i fred och välstånd i både Sverige och Europa. Det gäller: hållbar tillväxt, minskade klyftor, migration i ordnade former, klimatomställning, schysta villkor för löntagarna och ett tryggt och säkert Europa, skriver DANIEL FÄRM, chef för arbetarrörelsens tankesmedja Tiden.

Dagens Europasamarbete har vuxit fram som en reaktion på grymma krig, brutala klassklyftor och hårda förtryck. EU är en framgångshistoria som byggts på demokrati, välstånd, humanism, fred, samarbete, upplysning och framtidstro. Men det räcker inte att ha en stark historia. EUs existensberättigande är ifrågasatt. Brexit, finans- och migrationskriserna samt högernationalismens framfart ställer Europa inför ett avgörande vägskäl. EU-samarbetets framtid kommer att avgöras av hur relevanta svar unionen kan leverera på ett antal av vår tids stora utmaningar.

Att garantera en stark hållbar tillväxt, en stabil ekonomisk utveckling och hög sysselsättning också när Europa möter nya kriser, påfrestningar och omställningar.

Att ta tydliga steg mot minskade klyftor och ökad social rättvisa i hela EU. Ökad jämlikhet och minskade ekonomiska skillnader mellan vanligt folk och de mest kapitalstarka i respektive medlemsland minskar spänningar och grogrund för högerpopulism. Att begränsa Europasamarbetet till enbart en marknad leder till ökade klyftor och föder en dröm hos dem som känner sig som förlorare på den marknaden om starka, auktoritära och chauvinistiska ledare. Därför behöver EU gå från ord till handling och stärka de sociala rättigheterna för alla i unionen: välfärd, utbildning, arbetsvillkor.

Att se till att migrationen till EU präglas av ordning och reda, ansvarsfördelning och fungerande integration. EU behöver invandring för att bidra till dynamiska samhällen och för att möta en åldrande befolknings ökade välfärdsbehov. Vi har dessutom en både rättslig och moralisk skyldighet att ta vår del av ett globalt ansvar för att ge skydd till den som flyr undan krig och förföljelse.

Men vårt mottagande behöver ske på ett mer ordnat sätt. Just nu har EU i det närmaste stängt gränsen för asylsökande, vilket kraftigt har minskat antalet som söker sig till Europa. Det är dock ingen långsiktigt hållbar lösning. I dag finns det knappt några lagliga vägar alls för att söka skydd i EU. Därför behövs en global, europeisk och nationell ansvarsfördelning enligt ett kvotsystem samt lagliga vägar till asyl i EU. En möjlighet för en ordnad och mer jämlik asylprocess är att skyddssökande söker asyl innan de kommer till våra länder. Avgörande för en långsiktigt hållbar migrationsordning är dock inte invandringsreglerna, utan kraftfulla insatser för att komma till rätta med orsakerna till ofrivillig migration. Därför ligger lösningen på migrationskrisen inte i första hand i asyl- och migrationspolitiken, utan i utrikes- och internationella utvecklingspolitiken. Och där kan en stor aktör som EU naturligtvis göra skillnad på allvar – om man bara bestämmer sig för att göra det.

Att ta tydliga steg för att möta klimatkrisen. En ambitiös klimatomställning är nödvändig, men kommer att ställa vänstern inom EU inför svåra avvägningar och intressekonflikter. Vi behöver mer offentliga investeringar som hjälper klimatomställningen, men åtgärderna får samtidigt inte öka klyftorna i samhället. Men hur teknikoptimistiska vi än är, så är tilltron på en evig konsumtionsdriven tillväxt baserad på rovdrift på ändliga resurser, intensiv global handel och ständigt ökat långväga resande inte långsiktigt hållbart. Här kan EU spela en viktig roll för att driva på både medlemsländer och andra.

Att ta tydlig ställning för medborgarnas, konsumenternas och löntagarnas intressen gentemot inte minst resursstarka multinationella företag. Ingen enskild individ, grupp eller ens land kan längre stå upp mot jättar som Google, Facebook, Amazon – eller bil-, läkemedels-, livsmedelsindustrin. Men det kan EU. Det finns många exempel på hur EU har ställt sig på medborgarnas sida och tagit viktiga fajter mot globala jätteföretag – på medborgarnas sida: Lagstiftningen mot hälsofarliga kemikalier, att EU tvingade Apple att betala 135 miljarder kronor i skatt, och de hårda åtgärderna mot tobaksbolagen för att minska rökningen är några exempel.

Att skapa en fredlig, trygg och säker tillvaro för Europas medborgare. Det gäller inom unionen. Och där är det djupgående EU-samarbetet i sig en fantastisk försäkring mot krig och väpnade konflikter som under århundraden plågade vår kontinent. Att EU är ett av historiens mest framgångsrika fredsprojekt är det ingen som med trovärdighet kan ifrågasätta i dag.

Men vår trygghet hänger också på hur utvecklingen ser ut utanför Europa. Europa kommer aldrig att vara säkert och tryggt om vårt närområde präglas av kaos, våld eller antidemokratiska krafter som i dag. Att stärka en fredlig och demokratisk utveckling i Ryssland, Mellanöstern och Nordafrika är ingen liten utmaning. Men även på det här området kan EU göra mer än vad ett enskilt land, som t ex Sverige, kan göra ensamt.

Allt detta är områden där EU har en verklig möjlighet att lyckas påverka situationen för oss européer till det bättre. Ja, till och med större möjlighet att lyckas än om enskilda länder var för sig skulle försöka lösa problemen.

EU-samarbetet är självklart inte perfekt, och till exempel den sociala dimensionen har länge saknats på EU-nivån. Men EU-samarbetet handlar ändå om att hitta gemensamma politiska lösningar på vår tids stora samhällsproblem. Det är raka motsatsen till den radikalkonservativa högernationalismens synsätt.

Arbetarrörelsen och EU står inför liknande utmaningar. Båda har en stolt historia som har bidragit till fred, välstånd och humanism. Båda utmanas av inskränkta populistiska rörelser som söker svaren i den egna nationstillhörigheten, i stället för i samarbete över gränserna.

Både arbetarrörelsen och EU behövs därför mer än någonsin – för att alla, inte bara de privilegierade, ska kunna känna framtidstro. Därför är det ingen liten sak när 400 miljoner européer går och röstar i världens största transnationella val och det näst största (efter Indien) demokratiska valet globalt. Det är nu Europas framtid avgörs.

Vägvalet är tydligt: Ska vi ha ett Europa för alla – eller för de redan mäktiga och kapitalstarka?

Publicerad i nummer 2, 2019