Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Opinion

Klass avgör livet!

– och utan klassanalys blir vi dumma i huvudet

Att vara arbetarklass eller inte handlar inte om lönen. Det handlar om makt och inflytande kopplat till sin försörjning. Och sådana djupt orättvisa saker som att det skiljer 18 år (!) i livslängd mellan en högutbildad och lågutbildad i två olika förorter i en och samma stad. Det skriver DANIEL SUHONEN, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys.

Efter ett av Katalys många klassseminarier i våras på ABF-huset i Stockholm kom det fram en kvinna till mig. Hon var upprörd och undrade varför vi från Katalys ständigt talar om ”arbetarklassen” men inte en enda gång hade sagt något om alla lågavlönade kvinnor i vården, sms-anställda i servicenäringarna och fattigpensionärerna. Efter att ha nästan ramlat baklänges inför anklagelsen så besvarade jag den så noga jag kunde där och då. Självklart ingår de grupper hon nämnt i arbetarklassen, det var till stora delar just dem vi avsett när vi talat om arbetarklassen.

Till arbetarklassen hör de flesta LO-yrken, både i manligt dominerade förbund som Byggnads och lastbilschaufförer i Transport, men lika självklart även undersköterskor och barnskötare i Kommunal, städare i Fastighets och hotellpersonal i HRF. Men till arbetarklassen hör även en del lägre tjänstemän som organiseras i TCO-förbund och rätt många småföretagare.

Klass handlar inte om lönen. För tack vare fackföreningsrörelsen har en del arbetargrupper kommit upp i rimliga (ej höga) löner, medan många fortfarande hålls nere med mycket låga heltidslöner som sänks ytterligare av deltider och osäkra kontrakt. Nej, klass handlar i grunden om makt, ägande och inflytande kopplat till yrke. Men frågan jag fick tror jag avslöjar något väldigt centralt om dagens samhällsdebatt – den totala bristen på förståelse för vad klass är.

För arbetarrörelsen i sin helhet och inte minst en bildningsorganisation som ABF är det en central fråga att hjälpa människor att se samhället ”så som det är”. Utan en relevant och uppdaterad klassanalys blir vi lite dumma i huvudet, helt enkelt. Även om mycket hänt sedan 1930-talets idealbild av den blonda bygg- och industriarbetaren med släggan över armen, så är klassamhället den kanske viktigaste faktorn för att bestämma människors liv och framtid, i Sverige, nådens år 2018.

1. Klassamhället är en realitet

Om man tar av sig de ideologiska glasögonen som i 30 år påkallat klassamhällets försvinnande så pekar nästan varje statistisk undersökning, varje opinionsmätning, varje sociologisk studie av verkligheten, åsikter och fakta till starka och mycket brutala samband med klass. Ibland utrycks det i form av utbildningsnivå, ibland genom facklig tillhörighet, men oavsett vad man tittar på så framträder ett samhälle där individens frihet och livsbetingelser avgörs inte främst av hur begåvad eller driftig hen är utan av var personen föds, vilket yrke föräldrarna har, hur och i vilken skola man går, om man drabbas av eller dras in i kriminalitet och droger och vad man sedan jobbar med, vilken inkomst man får och om man orkar arbeta och ha hälsan långt upp i åren.

Statistiska centralbyrån (SCB) uttrycker det matematiskt: ”49,3 procent är arbetarklass, 41,1 procent tjänstemän och 9,6 procent är företagare.” Man kan också säga att: ”Klass avgör livet.” Visst finns undantag och klassresor för enskilda, men det som är normen är att klass slår igenom brutalt i de livschanser och liv människor får.

2. Klassamhället dödar

Cancerfonden meddelade i våras att cirka 2 900 personer om året dör i cancer på grund av att människor i arbetarklassen får sämre vård och omsorg än personer med högre status. Orsakerna kan handla om hur och när man söker vård, vilket bemötande man får och hur påstridiga människor ur olika klasser är i mötet med läkare. Oavsett hur de kausala sambanden ser ut så dör 8 personer varje dag, året om, av cancer för att de är arbetarklass.

Siffrorna gäller inte bara cancer. I Malmö skiljer det sju år i medellivslängd mellan de mest välmående stadsdelarna och de fattigaste. Störst är emellertid skillnaderna i medellivslängd i Göteborg. Där lever kvinnorna i Långedrag 7,5 år längre än kvinnorna i Bergsjön. Männen i Långedrag lever hela 9,1 år längre än männen i Bergsjön. När Karolinska institutets folkhälsoakademi kopplade samman statistik som gäller stadsdelar med statistik om utbildningsnivå i Storstockholm blir skillnaderna i medellivslängd ännu större och det skiljer 18 år i genomsnittlig livslängd mellan en kortutbildad i Vårby och en långutbildad i Danderyd, en fyrtio minuters resa med tunnelbanan norrut längs samma t-banelinje.

3. Klyftorna ökar och de allra rikaste drar ifrån

När jag tagit del av våra siffror om ojämlikheten i vårt land inser jag hur mycket vi silar mygg och sväljer kameler. Ofta låter det som att Sverige saknar pengar. Det kan låta så när vi tar del av undersökningar som visar att 8 procent av de svenska pensionärerna (mest kvinnor) har mindre än 2 000 kronor i månaden att leva för när bostadskostnaden är betald. Men sanningen är att Sverige aldrig varit rikare, men pengarna heller aldrig i modern tid varit mer snedfördelade. De 15 största finansfamiljerna styrde år 2017 bolag värda 4 935 miljarder kronor. Som jämförelse var Sveriges totala BNP samma år 4 604 miljarder kronor. Enbart familjen Wallenberg kontrollerar företag värderade till närmare 2 000 miljarder kronor.

Vad gäller de samlade förmögenheterna har den allra rikaste procentens andel fördubblats från 20,5 procent av kakan 1978 till 39,6 procent 2006 och har sannolikt fortsatt öka sedan dess. Antalet svenska miljardärer har ökat från 83 personer år 2001 till 178 stycken år 2016 och antalet dollarmiljardärer ökar nästan snabbast i hela världen hos oss.

Skillnaderna märks också i inkomster, där medianinkomsten är ca 280 000 kronor i Sverige, medan den översta procenten tjänar ca 2,2 miljoner per år och den översta promillen 8,3 miljoner per år – i genomsnitt. Genomsnittsinkomsttagaren tjänar således bara 3,4 procent av den rikaste tusendelens inkomster – och det är efter samhällets utjämning i form av skatter och transfereringar.

Något säger mig att vi skulle få en delvis annan valdebatt om fler kände till dessa fakta.

Publicerad i nummer 3, 2018