Fönstret

”Det går inte att lura dem!”

– Expo har haft järnkoll på Sveriges rasister i mer än 25 år

De tog på sig att bevaka det mest hatiska som fanns i Sverige år 1995. Och i drygt ett kvartssekel har de nu tjänstgjort som ständigt närvarande kikare, riktad mot landets högerextremism. – Sannolikt kommer högerextrema dåd att ske framöver, säger DANIEL POOHL, vd på Expo. Men en form av hot utgörs också av att de här grupperna känner självförtroende när samhället utvecklar sig i den riktning de vill se. När punkter från deras propaganda sprider sig.

90-talets Sverige är våldsamt. Vi som växte upp minns ljudet av stålhättorna som stegade genom skolkorridorerna. Bomberjackorna med fastsydda svenska flaggor, halsbanden med Tors hammare, de rakade huvudena och Ultima Thules raspiga stämmor.

I samhället pratas det vid den här tiden om en man som riktar sitt gevär med lasersikte mot mörkhyade människor. Vi lär oss namnet på 14-årige John Hron och andra som mördas i nynazisternas framfart. I Sveriges riksdag sitter högerpopulistiska Ny Demokrati och ett annat parti – Sverigedemokraterna – får sina första kommunala mandat. 1993 grips tre skinnskallar med koppling till SD under Gudruns Schymans första maj-tal. De har en skarpladdad granat i väskan.

Det är mot den här bakgrunden som stiftelsen Expo (till en början eXpo) bildas 1995. Grundarna är liberala och vänsterinriktade akademiker och journalister. Målet: att kartlägga, granska och påtala de högerextrema gruppernas aktiviteter och ambitioner för att göra samhället bättre rustat att stå emot dem.

– Expo kom till som en reaktion på naiviteten inför 90-talets våldsamma högerextremism. På den tiden var den generella utgångspunkten att killarna behövde en manlig förebild och en kram. Grundarna till Expo såg att det var en politisk rörelse som ville något med vårt samhälle, säger Daniel Poohl, vd och ansvarig utgivare för Expo.

Kontoret är coronatomt när vi ses i stiftelsens folktomma matsal. Den stora väggen är täckt av utmärkelser och diplom som har tilldelats Expo. Daniel Poohl klev in i Expos (då betydligt mindre) lokaler först år 2000. Han hade gjort lumpen på Värnpliktsnytt och för 19-åringen från det lilla brukssamhället Åsensbruk i Dalsland var det spännande att flytta till huvudstaden och få nära journalistdrömmen. Men det var inte den enda anledningen till att han hamnade – och blev kvar – på Expo.

Under flyktingvågen i början av 90-talet skickades en del av balkanflyktingarna till Åsensbruks många tomma lägenheter. Daniel fick nya fotbollskompisar men samtidigt uppstod konflikter med andra grupper av ungdomar, de som kallade sig ”patrioter”.

– För mig blev det viktigt att stå upp mot dem. I första maj-demonstrationerna gick jag med hemgjorda stoppa rasismenplakat. Det var nog mitt första politiska ställningstagande, minns Daniel.

Premiäruppdraget som ideell medarbetare vid Expo innebar att infiltrera Nationaldemokraterna, en ny högerextrem grupp som hade skapats efter en splittring med Sverigedemokraterna.

– Jag var perfekt eftersom jag var ny och ingen kände till mig. Det var lättare att vara anonym före sociala medier, säger han och berättar att han hörde av sig och låtsades vilja gå med i ND.

– Jag blev inbjuden till ett grundande möte. Efter ett tag föreslog jag att jag skulle spela in en propagandavideo med partiet, och på så sätt fick jag möjlighet att gå runt med en kamera och dokumentera. Det var förstås spännande, men också psykiskt påfrestande.

Under åren som gått sen dess har en rad andra nazistiska och högerextrema organisationer passerat under Expos granskande öga, bland annat Nationalsocialistisk front (1994–2008), Svenskarnas Parti (2008–2015) och nu Alternativ för Sverige (2018). De senaste åren talas det mest om Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) som iklädda vita skjortor och med demonstrationstillstånd i ryggen marscherat genom flera städer med de grön-svarta flaggorna vajandes. Men hotet kommer inte främst från en specifik grupp i dag, menar Daniel Poohl. I stället handlar det om att extremhögern blir alltmer svåröverblickbar.

– Sättet de organiserar sig på är vad vi måste hålla ögonen på, säger han. NMR är försvagat och splittrat men parallellt uppstår många små grupperingar och nätverk.

Det högerextrema terrorhotet har blivit mer påtagligt de senaste åren, enligt både Expo och Säpo.

– Sannolikt kommer högerextrema dåd att ske. Men en form av hot utgörs också av de här gruppernas idéer och att de känner självförtroende när samhället utvecklar sig i den riktning de vill se. När punkter från deras propaganda sprider sig.

I förhållande till tidigare nämnda gruppers radikalism och våldsbejakande attityder ligger SD i lä. Samtidigt utgör SDs utveckling ett tydligt exempel på att 90-talets högerextrema grupper var just politiska rörelser ”som ville något med Sverige”. Själv tycker Daniel inte alls att SD har förändrats så mycket som det på senare tid framställs.

– I takt med att andra partier försöker stjäla deras väljare har SD den senaste tiden tvingats spetsa till sin migrationspolitik. De smyger upp dörren mot mer radikala högerextrema miljöer, och i dag sker det inte i det dolda, säger Daniel och berättar att Expo återkommande hittar en rad SD-kandidater som sprider, delar och sympatiserar med väldigt extrema politiska idéer.

– Nyligen skrev vi om en SD-politiker i Uppsala som blivit chefredaktör för nättidningen Insikt24. Den drivs av en medieplattform där Erik Almqvist, som sparkats ut ur SD, är chefredaktör. Ansvarig utgivare är den kända högerextremisten Sanna Hill. Tidigare skulle SD ha sagt att det är ett problem.

År 2014 publicerade Expo en vitbok över partiets historia och de har vid ett flertal tillfällen avslöjat hur ledande sverigedemokrater uttryckt nynazistiska sympatier eller varit engagerade i sådana organisationer.

Expo fokuserar på att visa och förklara. Att hitta lösningar lämnar de till andra. Den här hållningen menar Daniel Poohl är ett arv efter Stieg Larsson, författaren till boksuccén Millenniumserien om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander. Han var med och grundade Expo, och från 1999 till sin plötsliga död år 2004 var han dess chefredaktör. Länge stretade han på och höll Expo över ytan helt utan lön. Daniel Poohl minns en – i sitt 20-åriga jags ögon – gammal man som gillade att diskutera och gärna lät unga ta plats.

– Ett av Stiegs stora bidrag var att sätta frågan om hur de här grupperna hotar minoriteter och vår demokrati i centrum, äger han.

Från att på den tiden helt ha drivits av ideella krafter har Expo vuxit till en verksamhet med 11 anställda. Arbetssätt och researchmetoder har förändrats. Under 90-talet var internet en ny företeelse. Den som ville ha information från högerextrema grupper fick öppet stega fram och ta emot ett flygblad. I dag är det lätt att klicka sig in på diverse rasistiska sajter och alternativmedier. I slutna forum på sociala medier sprids ”sanningar” som löpeldar. Digitaliseringen har också inneburit ett ökat samarbete mellan högerextrema grupper.

– De har varit otroligt snabba med att anamma digitala möjligheter, säger Daniel Poohl.

Expo försöker på olika sätt följa det här genom att befinna sig i den högerextrema bubblan på nätet. På så sätt får de reda på vilka åsikter som sprids och vilka aktörer som är mest inflytelserika.

– Det är ett systematiskt arbete som inte är särskilt svårt men väldigt resursslukande. För att bevaka en politisk miljö behöver vi ta del av vad som sägs och görs hela tiden. Det leder till att vi sedan upptäcker saker, säger Daniel Poohl.

Högerextremismens snabba internationalisering har Expo bemött genom nätverksbyggande med researchers i andra länder. I dag redovisar Expo även information om radikala grupper långt bortom Sveriges gränser. I årets första nummer finns ett stort reportage om Turkiets president Recep Tayyib Erdogan och hans allianser med radikalnationalister.

Jag frågar Daniel Poohl hur Expo har påverkats av SDs snabba tillväxt. Han svarar att de kanske inte är lika överraskade som gemene person eftersom de följt grupperna under en lång tid. Men att det ibland kan vara utmanande att hänga med i dynamiken när det kommer in nya väljargrupper.

– Kan man verkligen säga att alla som röstar på SD är rasister? Så enkelt är det inte. Vi måste titta på anledningarna bakom, säger Daniel Poohl.

Extremhögerns partier är politiska rörelser dominerade av män. Men Daniel Poohl säger att även om SD alltid har försvarat patriarkala system och värnat social kultur som är viktig för många män har de i dag breddat sin analys för att även locka kvinnor.

– De har fått bättre fäste för en större berättelse, att alla problem i samhället har med invandringen att göra.

Inför det senaste valet ringde Daniel upp sin mamma som arbetar inom hemtjänsten på uppväxtorten för att fråga hur hon trodde att det skulle gå. ”De kommer att rösta på SD hela bunten”, svarade hon avseende sina kollegor.

– Gick de i gång på delade turer som många är irriterade över? Nej, de var rädda för att bli våldtagna på väg till Konsum. Det är ingen som har blivit det. Delade turer har de varannan helg. Men för SD är fantasin viktigare, för den är lättare att göra politik av. På det sättet går det att fånga in kvinnor genom att skrämmas, säger Daniel.

Daniel tror att ”vi” ofta underskattar hur mycket situationen på landsbygden påverkar människor, något han själv ser vid de återkommande besöken i Åsensbruk.

– Det gör något med en människa att gå runt på en plats som har haft sin glansperiod. Där skyltfönster är tomma och byggnader är nedgångna. Där det inte längre finns samma närvaro från kommun och stat. En väldigt stor drivkraft bakom SDs framgångar har att göra med känslan att ens position är hotad.

Anna Fröjd blev ny chefredaktör på Expo för två år sedan. Hon framhåller bredden som Expos styrka.

– Inför det första numret jag var chefredaktör för hade vi medarbetare som gick undercover på en musikfestival. Parallellt med en sådan närgången hands ongranskning berättar vi om större politiska skeenden och vi kan också fördjupa oss i en aktör, en organisation eller ett uttryck. Vi är på alla de här nivåerna samtidigt. Jag tänker att det är så man måste förstå den här miljön: politiskt, ideologiskt-analytiskt och organisatoriskt.

Kuggnäsfestivalen som bevakades visade sig vara en plats där sångaren skriker ”sieg heil” och publiken höjer sina armar till svar. Där symboler som skulle kunna klassas som hets mot folkgrupp förekommer och dit tongivande personer inom vit makt-miljön söker sig. Artikeln nystar i hur det kan komma sig att festivalen ges tillstånd att arrangeras.

En fråga som dryftats under många år är hur media ska förhålla sig till högerextrema grupper och partier. Anna Fröjd menar att det är en jätteviktig diskussion – men inte för Expo.

– Andra medier måste alltid förhålla sig till risken att marginella rörelser får legitimering och erkännande när de bevakas. Det är inte en fråga för oss eftersom vårt uppdrag är att bevaka de här rörelserna.

Under sin tid på Expo har Anna överraskats av hur mångfasetterad den högerextrema miljön är, trots att målen är likartade.

– Utifrån kan rasismen verka platt, men den utgörs av en uppsjö av idéströmningar, konspirationstänkande och hat. Jag håller fortfarande på att lära mig att särskilja alla dess uttryck.

Men parallellt har hon också fått en inblick i bredden och styrkan i motståndet.

– Det har faktiskt gett mig mer hopp att jobba här.

Hopp är något som även Niclas Nilsson betonar. Han är en av tre researchers vid Expo och reser i normala tider runt för att hålla föreläsningar (just nu digitalt) till skolor, religiösa samfund, studieförbund, kommuner och tjänstemän, fackförbund, polis och en mängd aktörer ur civilsamhället. Samtliga riksdagspartier utom SD har bjudit in Expo att föreläsa. Nästan 10 000 personer hör deras föreläsningar årligen.

– Det är en av våra styrkor att vi träffar så många och vet hur det låter och ser ut i landet; vilka tankar som finns och hur det skiljer sig åt mellan stad och landsbygd, säger Niclas.

Daniel Poohl äter hämtlunch vid bordet intill. Han tror att många har svårt att hantera att idéer och konspirationsteorier från nätets utkanter har flyttat in i människors vardag.

– Plötsligt hörs de här argumenten på släktmiddagen, på jobbet och i föreningen. Många vet inte vad de ska göra och svara. Hur vi ska stötta folk i det är vårt största utvecklingsarbete just nu, säger Daniel.

Han tror att det bland annat handlar om att träna på att bättre stå upp i sin vardag.

– En annan sak är att jobba systematiskt, inte bara mot extremhögern. Att stärka demokratin kan man ju också göra genom att skapa en mer inkluderande arbetsplats eller organisation där allas röster finns med.

Daniel Poohl påpekar att ett samtal om rasism kan vara svårt för att det kan väcka många känslor.

– Folk tar åt sig och känner sig kränkta – vad då, är jag rasist? Det är ett så starkt värdeord, säger Daniel Poohl som menar att vi har matats med en idé om rasism utifrån dess yttersta konsekvenser – Auschwitz och apartheid.

– Men rasismen kan fungera på en mängd sätt i vår vardag, även oreflekterat. Det måste vi kunna prata om utan att det uppfattas som att det handlar om folkmord.

Grundplåten i att kunna närma sig många olika målgrupper, menar han, är att Expo uppfattas som trovärdig och oberoende.

– Vi behöver vara väldigt noga med vilka vi är och att folk kan lita på det vi gör. Vår kunskap kommer bäst ut om vi fungerar som en ryggrad i det demokratiska självförsvaret i Sverige. En aktör att luta sig mot, lyssna på; få hjälp och inspiration av.

Publicerad i nummer 2, 2021