Fönstret

Jakten på nazi-bödlarna

– så kämpade de allierades jurister för att ställa de högsta ledarna för Hitler-Tyskland till svars

Tyskland 1945. Det ”tusenåriga” Tredje riket har smulats sönder till ingenting. Winston Churchill vill göra processen kort med de högst ansvariga för den nazistiska terrorstaten. Den amerikanske presidenten Harry S Truman tänker annorlunda. Han vill i stället att naziledarna ska tvingas stå till svars för sina gärningar – inför världens öppna ögon. Sex månader efter Hitlers självmord slår därför justitiepalatset i bayerska Nürnberg upp dörrarna för vad som kallats ”årtusendets rättegång”. Nu ska de allierades hårt arbetande jurister, i 13 rättegångar under 4 år, försöka bevisa att 207 åtalade nazisttoppar är skyldiga till ”folkmord” och ”brott mot mänskligheten” – begrepp som aldrig tidigare använts i en rättssal.

Klicka här för att se PDF

NÜRNBERGRÄTTEGÅNGARNA

När: 1945–49.

Upplägg: En inledande huvudrättegång, 20 november 1945–1 oktober 1946, där de fyra allierade segrarmakterna åtalade Hermann Göring och 21 andra ledande nazister för krigsbrott och brott mot mänskligheten.

Sedan genomförde USA i egen regi 12 tematiska rättegångar (1946–49) där olika segment av nazistaten åtalades vart och ett för sig: läkarna, generalerna, direktörerna, byråkraterna, SS-männen. Tanken var att döma ett representativt tvärsnitt av den tyska samhällseliten för sin delaktighet i nazismens brott.

Så gick det: 12 av de åtalade i huvudrättegången dömdes till döden, 7 fick fängelse i mellan 10 år och livstid, 3 frikändes. I de följande tolv rättegångarna åtalades 185 nazister. 35 frikändes, 24 dömdes till döden, 20 till livstids fängelse och 98 till fängelsestraff mellan 18 månader och 25 år.

Mest kända dömda: Hermann Göring (flygvapenchef och partiveteran, dödsstraff ), Albert Speer (rustningsminister, livstid), Ernst Kaltenbrunner (chef för Gestapo, dödsstraff ), Rudolf Hess, Hitlers ställföreträdare, livstid).

Läs mer: Förhören med Rudolf Höss (Niclas Sennerteg, 2020)

Sven Åhman, en rundlagd reporter från Dagens Nyheter, var väl medveten om att han fick vara med om ett historiskt ögonblick i den fullpackade rättssalen i Nürnberg.

Det var november 1945 och han hade fått en av de 240 platser som var reserverade åt världspressen, när den spektakulära krigsförbrytarrättegången mot de högsta ledarna från Hitler-Tyskland skulle öppnas. Hitler, Goebbels och Himmler var  visserligen redan döda genom självmord, men många andra från den absoluta nazieliten, såsom riksmarskalken Hermann Göring, partitoppen Rudolf Hess och utrikesministern Joachim von Ribbentrop satt på de anklagades bänk och skulle svara för sina egna och regimens brott.

En liknande rättegång hade aldrig tidigare hållits. Det var oprövad mark, inom folkrätten, men liksom de flesta andra reportrarna var Åhman under den första rättegångsdagen mest intresserad av att studera de åtalades reaktioner när åtalet lästes upp – vilket tog fem timmar.

Den främste av de åtalade var förstås Hermann Göring, chef för det tyska flygvapnet, och redan i början av 1920-talet del av Hitlers innersta krets. Det var tydligt att den fåfänge Göring trivdes med att inneha ledarrollen bland de anklagade. I den katalog av brott han anklagades för ingick bland annat överfall på neutrala länder, mord på krigsfångar, folkmord på judarna, plundring av ockuperade länder och stölder av konstskatter. ”Han verkade frisk, men ögonen stirrade glosögt, iklädd samma något trådslitna vapenrock som han bar då han togs till fånga, med den skillnaden att den då var fullbehängd med ordnar, som nu avlägsnats”, noterade Sven Åhman.

Bredvid honom på de anklagades bänk satt Rudolf Hess, en gång chef för det nazistiska partikansliet och Hitlers närmaste man. I rättegångssalen betedde han sig förvirrat. ”Med insjunkna drag och ett fullständigt blodlöst ansikte, företedde han en anblick så nära döden man kan föreställa sig på den här sidan graven.”

Bland de övriga 20 åtalade fanns det flera ministrar och några av de högsta militära ledarna, som var och en hade digra anklagelseakter att svara för. Där fanns exempelvis fältmarskalk Wilhelm Keitel som hade satt sin namnteckning under många av Hitlers order om oprovocerade överfall på grannländer och mord på krigsfångar, samt ”slavgeneralen” Fritz Sauckel, som hade organiserat deportationerna av miljontals tvångsarbetare från Europas alla hörn till den tyska industrin, och ett par propagandister av lägre rang som fungerade som ett surrogat för den nu döde propagandaministern Goebbels. Inte heller SS-ledaren Himmler var som sagt längre i livet, men i hans ställe hade åklagarna satt chefen för den fruktade säkerhetspolisen Gestapo, SS-generalen Ernst Kaltenbrunner, som hade varit djupt insyltad i utrotningen av judarna.

Under de följande månaderna skulle de mardrömslika förbrytelser som hade begåtts i Tysklands namn avhandlas här i Nürnberg. Allmänheten runt om i världen fångades av det uppenbara dramat i vilket huvudrollen spelades av en samling dystra eller stridslystna herrar som störtats från maktens högsta boningar. Men där fanns ett annat slags drama som hade försiggått bakom kulisserna, där rollerna innehades av allierades jurister som bildligt talat hade stångat pannorna blodiga för att hinna få tillräckligt med bevis på bordet för att få till en meningsfull rättegång.

Det hade inte blivit någon rättegång alls, om den brittiske premiärministern Winston Churchill hade fått bestämma. Hans uppfattning var att de högsta tyska ledarna – ministrar, partifunktionärer, militärer – borde arkebuseras inom sex timmar efter tillfångatagandet, sedan de hade blivit vederbörligen identifierade av en allierad officer med lägst generalmajors rang. Det handlade, enligt Churchill, om sammanlagt cirka 50–100 tyska ledare som de allierade borde göra processen kort med. Och han fick stöd av regeringens främste juridiska rådgivare, lordkanslern John Simon, och av utrikesministern Anthony Eden. Till och med ärkebiskopen av York yttrade liknande tankegångar helt öppet i överhuset våren 1945.

”Nuförtiden kan det kanske förefalla upprörande att ledarna för en liberal demokrati som var rotad i respekten för lagen, sinsemellan diskuterade hur man bäst dödar fångar utan rättegång, men idén hade sitt upphov i en genuin känsla av osäkerhet om hur man skulle kunna ställa Hitler och hans medhjälpare till svars”, anser den brittiske historikern Richard Overy.

Den största farhågan som Churchill hade var att naziledarna skulle kunna använda rättssalen som en plattform för att plocka politiska poäng.

Inte heller USAs president Roosevelt var helt främmande för Churchills resonemang, men i slutänden var det ändå USA som avgjorde att Nürnbergrättegångarna genomfördes. I april 1945 avled Roosevelt och efterträddes som president av Harry S Truman, som definitivt ville se de tyska ledarna inför rätta. Den amerikanska regeringen började helt enkelt förbereda en rättegång mot de tyska ledarna oavsett vad deras brittiska kolleger tyckte om det och den 2 maj 1945, två dagar efter Hitlers självmord, tillkännagav Truman för världen att ”det är vårt mål att så snart som möjligt inrätta en internationell militärtribunal” som skulle avkunna domar över de tyska ledarna ”i överensstämmelse med vår tradition av rättvisa gentemot de brottsanklagade”.

I en serie förhandlingar mellan de fyra segrarmakterna USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Frankrike enades man under sommaren 1945 om hur rättegången skulle utformas. Och om att hålla den i Nürnberg, som låg i den amerikanska ockupationszonen, eftersom justitiepalatset i nämnda stad var oskadat och bedömdes ha lämpliga lokaler för en så omfattande process. Vidare bidrog det symboliska i att Nürnberg hade varit platsen där nazisterna höll sina partidagar före kriget.

Nya brottsrubriceringar infördes, som dittills inte använts i någon rättssal. Under Nürnbergrättegångens öppningsdag den 19 november 1945 kunde åhörarna höra Sydney Alderman, en av de amerikanska åklagarna, läsa upp den första av dessa åtalspunkter, som hade döpts till ”Den nazistiska sammansvärjningen”, det vill säga en plan som åklagarsidan menade att naziledarna hade arbetat efter ända sedan Hitler på 1920-talet formulerade sina idéer i Mein kampf: ta makten i Tyskland, eliminera judarna och starta erövringskrig, varvid de begick de övriga uppräknade brotten.

Den brittiske åklagaren sir David Maxwell Fyfe redovisade den andra åtalspunkten, ”Brott mot freden”, som handlade om hur nazisterna hade förberett anfallskrig genom att bryta mot internationella avtal.

Den tredje åtalspunkten hade döpts till ”Krigsförbrytelser” och berörde de hänsynslösa metoder som tyskarna hade använt i sin krigföring: mord och övergrepp på civilbefolkningar och krigsfångar, plundring av privat och allmän egendom.

Fjärde och sista åtalspunkten var ”Brott mot mänskligheten”, som inkluderade utrotning, förslavande och andra övergrepp mot civila samt förföljelser på grund av politiska åsikter, ras och religion.

De allierade krigsbrottsutredarna hade inför rättegången genomfört ett enormt detektivarbete för att vaska fram bevis mot de åtalade. Åtskilliga av de dokument som spårades upp och presenterades kom att väcka sensation, däribland det hemliga tilläggsprotokollet till Molotov-Ribbentroppakten 1939, i vilket Hitler och Stalin delade upp Östeuropa mellan sig.

Andra typer av bevis utgjordes av nazisternas officiella kungörelser, privata dagböcker, tidningsartiklar och journalfilmer som gav skakande glimtar från de befriade koncentrationslägren. Hundratals vittnen hade också pumpats på information.

Den elva månader långa huvudrättegången växlade mellan sensation och tristess, mellan monotona uppläsningar av byråkratiska dokument till skakande vittnesmål som tog andan ur åhörarna. Till rättegångens ofta skildrade dramatiska höjdpunkter räknades bland annat kraftmätningen mellan den huvudåtalade Hermann Göring och åklagarna i rättssalen, och vittnesmålet av Auschwitzchefen Rudolf Höss om folkmordet på judarna (se sid 40). Många av de vittnen som hördes i Nürnberg hade själva, liksom Höss, deltagit i krigsförbrytelser och kom senare också att ställas inför rätta.

De anklagade använde sig av varierande försvarsstrategier. Hermann Göring försökte använda vittnesbåset som en talarstol och gjorde flera medgivanden i sak när det gällde de gärningar som åklagaren tillskrev honom, men vägrade konsekvent att betrakta dem som brottsliga.

Andra förnekade brott in absurdum, trots att de var överbevisade, såsom SS-generalen Ernst Kaltenbrunner, en av de högst ansvariga för organiserandet av Förintelsen. (Se sid 40.)

Så gott som ingen förnekade att det hade begåtts övergrepp och grymheter. Men de hävdade däremot att de själva inte hade haft med dem att göra eller varit ansvariga för dem. Den tidigare rustningsministern Albert Speer, som hade utnyttjat miljontals tvångsarbetare i sina rustningsindustrier, medgav ett allmänt ”moraliskt” ansvar för nazistregimens brott, men förnekade alla konkreta brottsanklagelser som riktades mot honom.

I slutänden dömdes 12 av de 22 åtalade till döden, och alla dödsdomar utom två verkställdes natten till den 16 oktober 1946 – partisekreteraren Martin Bormann var fortfarande försvunnen (de allierade var ovetande om att han hade dött när han försökte fly ur det omringade Berlin i maj 1945) och Hermann Göring begick självmord med en giftkapsel bara några timmar före avrättningen.

Rättegången var den största händelsen i folkrättens historia, menade Stockholmsadvokaten Hugo Lindberg som hade följt rättegången som svensk observatör. ”Man har rätt att hoppas att den skall markera inträdet till en epok där domstolsförfarande skall ersätta krig”, sade han till DN i samband med att domarna avkunnades.

Så blev det inte, men till skillnad från efterspelet till första världskriget, så straffades inte hela den (väst-)tyska befolkningen för sin regims brott. (I Östtyskland såg det annorlunda ut, där styrde Sovjet och Moskva dömde tiotusentals östtyskar till mångåriga vistelser i sibiriska fångläger efter ytterst rättsosäkra rättegångar.)

Nürnbergprocesserna försökte i stället straffa ett antal individer som bevisligen ansvarat för terrorn. Och på så sätt kunna låta den övriga befolkningen gå vidare och bygga något nytt. Kritik har riktats mot att de allierade åtalade för få. Något som förklarades med rent praktiska skäl. Nazistpartiet hade 8,5 miljoner medlemmar 1945, ungdomsorganisationen Hitlerjugend cirka 9 miljoner. Det nazistiska kvinnoförbundet 2,3 miljoner. Men hur många av alla dessa hade personligen begått övergrepp? Det skulle inte gå att helt och fullt reda ut. Vilket senare också skulle visa sig, när nya generationer tyskar ville göra upp med sin föräldrageneration och upptäckte åtskilliga nazister med ett brottsligt förflutet på höga samhällsposter under 1950- och 1960-talet.

Men Nürnbergtribunalen har verkligen på många sätt varit ovärderlig för utvecklingen av folkrätten. Bland annat etablerades den praxis att folkrättsbrott begås av människor och inte stater. Liksom att krigsförbrytare inte kunde komma undan ansvar genom att hävda att de bara hade lytt order.

Nürnbergrättegången har också fungerat som förlaga för alla senare internationella krigsförbrytarrättegångar, varav den första var Tokyorättegången mot 28 japanska ledare 1946–1947 inför en internationell militärtribunal med representanter från elva nationer. FNs nutida folkrättsrättegångar – som Haagtribunalen om Balkankrigen, tribunalen i Arusha mot de ansvariga för folkmordet i Rwanda, samt tribunalen i Phnom Penh mot röda khmerernas folkmord i 1970-talets Kambodja – har alla Nürnberg som förebild. Intresset för att ställa fler nazister till svars för Tredje rikets brott svalnade dock efter Nürnbergrättegångarna. Kalla kriget hade då tagit fart på allvar, och båda sidorna om ”Järnridån” valde att blicka framåt och inte bakåt.

Intresset väcktes dock igen ett tiotal år senare, när Israel genomförde sin spektakulära kidnappning av toppnazisten Adolf Eichmann 1961 i Argentina, där han sökt skydd sedan krigsslutet, och förde honom till Jerusalem där han inför världens tvtittare dömdes till döden för brott mot mänskligheten.

Problemet för de som nu ville försöka skapa rättvisa i Tyskland var bara att naziförbrytarnas brott skulle ha avskrivits helt 1965, 20 år efter krigsslutet, enligt landets preskriptionslag. För att undvika det förlängde dock Västtyskland preskriptionstiden för mord med först 5 och sedan 10 år till, så att utredarna skulle ha på sig till 1980 att döma de skyldiga. Och väl framme vid 1980 avskaffade man preskriptionen helt för detta brott.

Under 1960-talet genomfördes därför flera uppmärksammade nazisträttegångar i Västtyskland, till exempel de tre Frankfurträttegångarna där 25 lägervakter från Auschwitz åtalades för mord. Dessa följdes av många fler rättegångar under 60-, 70- och 80-talen. En av de senaste att dömas för brott under andra världskriget är den före detta SS-mannen Oscar Gröning som 2016 dömdes till fyra års fängelse för medhjälp till mord i 300 000 fall i Auschwitz.

Sammanlagt har nu åklagare utrett 120 000 personer för misstänkta brott under nazitiden i Tyskland. 6 500 av dem har dömts till fällande dom. Flera tyska förundersökningar pågår fortfarande mot misstänkta krigsförbrytare som nu befinner sig 90-årsåldern.

De allierades åklagare i Nürnberg visste inte allt det vi vet i dag om nazisternas förbrytelser. Spår av monstruösa grymheter fanns visserligen överallt, men det var få utomstående som visste hur välplanerad Förintelsen hade varit. Bortom det juridiska bidrog rättegången alltså till att öka de historiska insikterna om Hitler-Tyskland. De dokument och vittnesmål som samlades till rättegången är fortfarande en oskattbar källa för historikerna.

Domsluten – med straff som varierade från dödsstraff till frikännande i brist på bevis – talar också för att man bemödade sig om att genomföra processen så rättvist som möjligt, trots det massiva hat som riktades mot de tyska ledarna för alla de förbrytelser som Hitler-Tyskland gjort sig skyldigt till. Det är detta som gör Nürnbergrättegången till en så enastående historisk milstolpe. Nürnberg var den internationella straffrättens födelseögonblick.

Världen har inte varit sig lik sedan dess, på grund av det exempel som ett antal jurister satte i en domstolsbyggnad i södra Tyskland 1945.

Det osannolika nyckelvittnet

Rudolf Höss

Född i Baden-Baden 1900, avrättad genom hängning i Polen 1947.

Nazi-bakgrund: Partimedlem sedan 1922. Chef för
Förintelselägret Auschwitz 1940–43.

Roll i Nürnberg: Kallades som vittne – av försvarssidan! – med tanken att han skulle gå i god för att flera av de åtalade nazisterna inte hade känt till Förintelsen. Det blev tvärtom, Höss blev åklagarnas bästa tillgång.

När Rudolf Höss öppet började berätta för förhörsledarna om vad han hade sysslat med som chef för Auschwitz-Birkenau stod det klart för det amerikanska åklagarteamet att de hade hittat ett nyckelvittne som skulle kunna leverera ett explosivt vittnesmål inifrån den nazistiska mord- och terrorapparaten.

Ingen av de anklagade tyska ledarna hade ju medgett något eget ansvar för folkmordet på judarna och förnekade trotsigt all kännedom om det.

Och Nürnbergtribunalens kunskaper om folkmordet på judarna var fragmentariska när rättegången inleddes. Ingen visste med säkerhet hur många som mördats eller dukat under eller exakt hur de centrala besluten kring folkmordet hade sett ut. Det fanns visserligen gott om före detta lägerfångar som kunde vittna om grymheterna i de nazistiska lägren, men ingen av dem hade någon större överblick över vad som hänt som helhet.

Den som hade beställt Rudolf Höss till Nürnberg var den amerikanske krigsbrottsutredaren Whitney R. Harris, som hade förberett målet mot Gestapo-chefen Ernst Kaltenbrunner. Kaltenbrunner nekade in absurdum till alla brott. Höss om någon borde, enligt Harris, kunna bevisa att Kaltenbrunner visst var en av de ansvariga för Förintelsemaskineriet.

Problemet för Harris var att de allierade åklagarna redan hade presenterat åtalet och att de enligt processreglerna inte hade möjlighet att trumfa in ny bevisning i efterhand. Han fick dock hjälp från högst oväntat håll. Kaltenbrunners försvarsadvokat, dr Kurt Kaufmann, trodde att Höss kunde bekräfta ett av hans klients påståenden, nämligen att Kaltenbrunner aldrig hade satt sin fot i Auschwitz, och bestämde sig därför för att kalla Höss som vittne – till Kaltenbrunners försvar. Omedveten om vilken skada Höss vittnesmål skulle göra hans klient på precis alla andra tänkbara sätt.

Rudolf Höss vittnesmål – formellt alltså som försvarsvittne! – i rättssalen den 15 april 1946 blev en världssensation. Aldrig tidigare hade en massmördare av det formatet skådats som öppet, kallt och känslolöst redogjorde för de grymheter och fasor han ansvarade för. För Kaltenbrunner innebar vittnesmålet ännu en spik i kistan. Flera av de andra anklagade kunde också avslöjas eller bindas vid brotten tack vare Höss vittnesmål om vad de känt till om vad som pågått i Auschwitz, däribland en rad höga SS-byråkrater med SS-generalen Oswald Pohl i spetsen, samt flera industriledare och direktörer, framför allt från kemikoncernen IG Farben som hade byggt upp en fabriksanläggning bredvid Auschwitz-Birkenau där 10 000-tals lägerfångar tvingades arbeta sig till döds för företagens räkning (se sid 42).

Efter Nürnberg: Höss överlämnades efter vittnesmålet av amerikanerna till Polen, där han 1947 dömdes till döden och avrättades efter en rättegång i Warszawa. Han erkände sig skyldig till massmord, men uppfattade ändå inte sina insatser som brottsliga eftersom judarna, enligt hans ideologi, ”utgjorde ett hot mot det tyska folket”.

När läkarna mördar

Läkarrättegången

När: December 1946 till oktober 1947.

Bakgrund: Plågsamma medicinska experiment med koncentrationslägerfångar som försöksdjur. Samt likvidering av icke önskvärda människor. Det ägnade sig en grupp tyska läkare åt under nazi-åren.

Antal åtalade: 20 läkare samt 3 sjukvårdsbyråkrater.

Brottsrubricering: Brott mot mänskligheten.

Domslut: Av de 23 åtalade dömdes 7 till dödsstraff, medan 7 frikändes. Resten fick fängelsestraff på mellan 10 år och livstid.

Mest kända dömda: Karl Brandt, SS-general och Adolf Hitlers personlige kirurg, som också samordnade sjukvården i Hitler-Tyskland under krigsåren. 1939 blev han en av de främsta ansvariga för det hemliga ”T4-projektet”, där cirka 70 000 psykiskt och fysiskt funktionsnedsatta människor mördades i särskilda anläggningar som hade kamouflerats som vårdhem. Brandt dömdes till döden och hängdes 1948. Under rättegången visade han aldrig något medlidande med offren och kallade rättegången mot honom för en ”politisk hämnd”.

Kvinnoläkaren: Herta Oberheuser, den enda kvinnan som dömdes i alla Nürnbergrättegångarna, hade varit lägerläkare i kvinnolägret Ravensbrück där hon ansvarade för omfattande medicinska experiment på flera dussin lägerfångar. Hon dömdes till 20 års fängelse, men släpptes redan 1952 på grund av ”gott uppförande”.

Smitaren: Mest förknippad med nazistiska läkares omänskliga behandling av värnlösa offer är Josef Mengele, lägerläkare i Auschwitz. Han lyckades däremot fly till Sydamerika där han levde under falsk identitet till sin död i Brasilien 1979.

Betydelse: Domsluten i Läkarrättegångarna i Nürnberg har haft stor betydelse för den medicinska etiken, genom den så kallade Nürnbergkonventionen som innehåller en rad etiska principer som ska följas vid medicinska (och psykologiska) experiment på människor. I kodexen heter det bl a att försökspersonen måste ge sitt godkännande att delta och att experimenten måste utformas så att de är meningsfulla och undviker onödiga risker.

Direktörerna som blev rika på Auschwitz

Näringslivsrättegångarna

När: Januari 1947–juli 1948.

Antal åtalade: 41.

Brottsrubricering: Krigsförbrytelser samt brott mot mänskligheten.

Bakgrund: Granne med Förintelselägret Auschwitz låg en flera kvadratkilometer stor företagspark. Här bjöd SS in tyska storföretag att tillverka mängder av olika produkter för den tyska krigsmakten såsom syntetisk bensin, syntetgummi, elektronik och vapen. Fabrikerna bemannades med lägerfångar som SS ”hyrde ut” för en billig penning. När fångarna blev utarbetade eller sjuka lät SS dem försvinna i de närliggande gaskamrarna och ersatte dem med nya arbetare. Flera tyska storföretag föll för frestelsen att nästan gratis och helt utan något ansvar få exploatera rättslösa människors muskelkraft till bokstavligt talat sista svettdroppen.

Domslut: Sammanlagt åtalades 41 personer i dessa tre rättegångar. 27 dömdes till fängelsestraff på mellan ett och tolv år, medan 14 frikändes. De flesta släpptes dock i förtid och kunde fortsätta sina karriärer inom det tyska näringslivet, t ex Friedrich Flick som redan på 1950-talet återigen var störste aktieägaren i Daimler-Benz.

Mest kände dömde: Otto Ambros (kemiföretaget IG Farben), Friedrich Flick (industrikoncernen Flick), Alfried Krupp (stålkoncernen Krupp).

Vittnesmålen: ”Det här judesvinet kunde arbeta lite fortare”, sa en direktör från kemikoncernen IG Farben till en medföljande SS-officer under ett besök i företagets fabrik vid Auschwitz. Direktören pekade på en avtärd judisk lägerfånge som deltog i det tunga byggnadsarbetet på platsen.

En liten stund efter att direktörerna hade gått sin väg hämtades fången av en förman och misshandlades till döds. Denna episod skildrade den mördade fångens kamrat efter kriget i en rättssal i Nürnberg, där flera av direktörerna som besökt lägret den dagen var åtalade.

Samtliga direktörer hävdade dock att de inte haft en aning om att fångar mördades i gaskammare en liten bit därifrån – däribland tvångsarbetarna från deras egen fabrik, när dessa inte längre orkade arbeta. Med hjälp av vittnesmål från både f d lägerfångar och Auschwitzchefen Rudolf Höss kunde många av företagsledarna dömas. Höss förklarade bl a att dessa omöjligen kunde ha undgått att känna till vilka förhållanden deras tvångsarbetskraft levde under i dödslägren.

Betydelse: Trots de relativt milda domarna mot industriledarna var det en framgång att näringslivstoppar ö h t hade kunnat ställas till svars för sina gärningar under nazi-tiden. Rättegångarna gav ovärderliga inblickar i den nazistiska tvångs- och slavekonomin.

Skadestånd: Cirka 7,8 miljoner tvångsarbetare anses ha utnyttjats i den tyska industrin under kriget. Vid Nürnbergrättegångarna behandlades inte frågan om skadestånd till offren. Det fick vänta tills efter Tysklands återförening på 1990-talet. År 2000 grundade slutligen den tyska staten i samarbete med näringslivet en skadeståndsfond. Mellan 2001 och 2007 betalade fonden ut mellan 500 och 7 700 euro till överlevande tvångsarbetare – summor som offren inte har varit nöjda med.

Krigsförbrytarna

Generalsrättegångarna

När: Januari 1947–april 1949.

Bakgrund: Redan i Nürnbergs huvudrättegång dömdes fem av Nazitysklands högsta militära ledare, t ex flygvapenchefen Hermann Göring, till döden eller långa fängelsestraff. Efter det höll amerikanerna ytterligare tre rättegångar i Nürnberg mot höga militära befälhavare i den nazityska krigsmakten.

Antal åtalade: 27.

Domslut: 19 dömdes till fängelsestraff mellan fem år och livstid och fyra frikändes. Två av de åtalade lyckades begå självmord under rättegången.

Mest kände dömde: General Hermann Reinecke, den tyska krigsmaktens administrative chef, som satt vid ett skrivbord i Berlin under hela kriget. Med hjälp av sin namnunderskrift gjorde han sig skyldig till mer omfattande krigsförbrytelser än många av sina medåtalade generalskolleger i Nürnberg. Reineckes order bäddade för ohyggliga massmord och övergrepp på krigsfångar och civilpersoner i ockuperade länder. Sommaren 1941 befallde han att sovjetiska krigsfångar skulle behandlas ”hårt” utan hänsyn till folkrätten. De sovjetiska fångarna ”har förlorat all rätt till behandling som hedervärda soldater”, skrev han i en order hösten 1941.

Sovjetiska politiska funktionärer i Röda armén skulle överlämnas till SS, föras till en avsides plats och skjutas. Samma sak gällde judar och ”obotligt sjuka”. På grund av alla de här instruktionerna dog mer än tre miljoner sovjetiska krigsfångar som hamnat i tyskarnas våld. I rättssalen försökte Reinecke neka till allt. Men åklagaren serverade honom dokument efter dokument med hans egen underskrift på. Generalen dömdes slutligen till livstids fängelse.

Den 13 juni 1942 arresterades den franska författaren Irène Némirovsky, som konverterat till romersk katolicism, i egenskap av statslös av judisk härstamning av franska poliser och fördes till transitlägret Pithiviers utanför Paris. Dagen därpå deporterades hon till Auschwitz. Enligt det officiella arkivet avled hon i tyfus men ska enligt senare uppgifter ha dödats i gaskammare den 17 augusti 1942.

Oljan i mordmaskineriet

Jurist- och byråkraträttegångarna

När: 1946–47 samt 1947–49.

Bakgrund: Redan under de första veckorna av Hitlers styre 1933 infördes lagar som upphävde de flesta av tyskarnas medborgerliga rättigheter och lade den lagstiftande och politiska makten helt godtyckligt i Hitlers händer, samtidigt som jurist- och domarkåren rensades från politiska meningsmotståndare och judar. De jurister som ställde sig i nazisternas tjänst bidrog på ett ödesdigert sätt till att underlätta naziregimens brott, genom att göra det olagliga lagligt.

En särskild avdelning av det tyska rättssystemet omfattade alla lagar som infördes för att diskriminera och förfölja judar. Särskilt beryktade är de så kallade Nürnberglagarna, 1935, som gjorde judar till andra rangens medborgare och förbjöd äktenskap och förhållanden mellan ”ariska” tyskar och judar.

Antal åtalade: 36.

Brottsrubricering: Krigsförbrytelser, Brott mot mänskligheten.

Domslut: 29 av de åtalade fick fängelsestraff mellan fyra år och livstid, medan sex frikändes. En släpptes på grund av sjukdom.

Mest kända dömda: Ernst von Weizsäcker (statssekreterare) som dömdes till sju års fängelse på grund av sin delaktighet i deportationerna av franska judar till Auschwitz. Under rättegången försökte han påskina att han inte hade haft en aning om de nazistiska dödslägren och inte hade vetat vad som menades med kodordet den ”slutgiltiga lösningen”. Åklagarna kunde dock med hjälp av dokument som han satt sin egen namnteckning på visa att han tvärtom varit välinformerad. Bland annat hade han läst protokollet från den beryktade Wannseekonferensen, där Förintelsen planlades, 1942.

Benjamin, 25, ställde slaktarna till svars

SS-rättegångarna

När: Januari 1947–april 1948.

Bakgrund: SS hade varit nazistregimens främsta mord- och terrorverktyg och var inblandade i alla delar av raspolitiken – i allt från pseudoforskning kring rasbiologi, till folkmord. Den amerikanska Nürnbergtribunalen höll tre stora rättegångar mot SS-personal.

Antal åtalade: 53 personer, från dels mordkommandona i Einsatzgrupperna, dels administrativt ansvariga på SS:s ekonomi- och förvaltningsavdelning samt SS:s så kallade ras- och bosättningskontor. De två sistnämnda organisationerna hade framför allt organiserat folkmordet på judarna i Östeuropa.

Brottsrubricering: Brott mot mänskligheten, Krigsförbrytelser.

Domslut: 18 av de åtalade dömdes till döden och 31 dömdes till fängelse i mellan tio år och livstid. Fyra åtalade frikändes i brist på bevis. Det här blev därmed den Nürnbergrättegång som slutade med störst andel dödsdomar. Förutom brottets enorma omfattning väckte det faktum uppseende att många av massmördarna var högt utbildade människor. Bland de anklagade fanns åtta jurister, en universitetsprofessor, en arkitekt, en tandläkare, en operasångare och en konstexpert.

Mest kända dömda: Otto Ohlendorf, chef för mordkommandot Einsatzgruppe D, med 90 000 liv på sitt samvete.

Hjälten, Benjamin Ferencz: Den mest rubrikskapande av de tre rättegångarna var Einsatzgruppeprocessen som i tidningarna kallades för ”historiens största mordrättegång”. Den kom till mer eller mindre av en slump, när en av tribunalens unga krigsbrottsutredare vid namn Benjamin Ferencz upptäckte en serie hemliga rapporter i ett tyskt arkiv angående massmord på judar i de tyskockuperade delarna av Sovjetunionen 1941–1942, begångna av särskilda mordkommandon som SS kallade för Einsatzgruppen (insatsgrupper). Cirka en miljon sovjetiska judar hade arkebuserats och kastats i massgravar under en utrotningsaktion som var ett förstadium till den systematiska utrotningen i gaskammare, i Förintelseläger som Auschwitz.

Den dåvarande amerikanske chefsåklagaren Telford Taylor meddelade honom att man inte hade tillräckligt många jurister för att arrangera en ny stor rättegång, men om Ferencz ville åta sig att leda den, och kunde hitta personal som kunde avvaras från tribunalens andra avdelningar, så kunde det bli en rättegång. Den nybakade juristen Ferencz, 25, lyckades organisera rättegången, som blev historisk på grund av sitt skakande innehåll.

De 24 SS-ledarna på de anklagades bänk hade alla fört befälet över eller ingått i de aktuella mordkommandona, som hade uppdraget att eliminera alla judar utan åtskillnad – män, kvinnor och barn. Dessutom romer och psykiatripatienter samt en rad andra kategorier.

Ingen av de anklagade frikändes.

Fotnot: Benjamin Ferencz fyllde den 11 mars 100 år, lever i New York City och har fått en gata uppkallad efter sig utanför Internationella brottsmålsdomstolen i Haag.

På rättvisans sida

Här är några av profilerna bakom historiens största mordrättegång.

Robert H. JacksoN, (1892–1954)

Framgångsrik New York-advokat innan han blev president Roosevelts justitieminister 1940–1941 och sedan (1941–1954) domare i USA:s högsta domstol. Utsågs till USAs chefsåklagare i den första stora Nürnbergrättegången 1945–1946. Det var Jackson som skrev och höll inledningsanförandet som förvisso var bombastiskt men likafullt ett retoriskt mästerstycke:

”Oförrätterna som vi söker fördöma och bestraffa har varit så utstuderade, så illvilliga och så förödande att civilisationen inte kan tolerera att de ignoreras, eftersom den inte kan överleva om de upprepas. Att fyra nationer, eggade av segern och plågade av smärta, hejdar den hämnande handen och av fri vilja överlämnar sina tillfångatagna fiender åt lagens straffdom är en av de betydelsefullaste tributerna som Makten någonsin har skänkt Förnuftet”, sa han bland annat.

När han skulle leda förhöret med den huvudåtalade Hermann Göring hade han dock underskattat sin motståndares intelligens. Det ledde till att han blev bortkollrad och förödmjukad av denne, eftersom han inte hade förberett sig ordentligt. Efter rättegången begärde han avsked och återvände till USA.

David Maxwell-Fyfe, (1900–1967)

Brittisk konservativ politiker, advokat och domare. Det föll på hans lott att ta upp den fallna manteln från Robert H. Jackson efter dennes misslyckade insats mot Hermann Göring, som försökte använda rättssalen för att plocka politiska poäng. Väl förfaren i brittisk korsförhörsteknik smulade Maxwell-Fyfe på ett briljant sätt sönder Görings försvar och fick honom att göra en slät figur. Han medverkade senare i skapandet av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, år 1950.

Sender Jaari, (1904–1976)

En av tribunalens alla ”obesjungna hjältar”. Han var född och uppvuxen i en judisk familj i Finland, men hade i början av kriget emigrerat till USA, där han så småningom blev medarbetare i den amerikanska underrättelsetjänsten OSS, som var en föregångare till CIA. Efter krigsslutet blev den språkbegåvade Jaari förhörsledare hos Nürnbergtribunalen där hans största insats var att förhöra Rudolf Höss vid flera tillfällen, och få denne att berätta om sin monstruösa verksamhet som chef för Auschwitz (se sid 40, ”Nyckelvittnet Höss”)

Efter Nürnberg återvände Jaari till USA där han arbetade som affärsman, bland annat som chef för den svenska kontorsmaskinfirman Facits amerikanska filial.

Publicerad i nummer 3, 2020