Pia – pionjären

Hennes första fotbollslön var – fyra vinterdäck. I dag basar PIA SUNDHAGE över världens bästa spelare i Brasiliens landslag. Fönstret träffade henne på hemmaplan i Rio de Janeiro. Där berättade hon om sin barndom som fotbollspionjär, om och hur det kommit sig att hon tackat nej till att träffa både Barack Obama och kung Carl Gustaf.

PIA SUNDHAGE

Gör: Förbundskapten för Brasiliens damlandslag, föreläsare.

Ålder: 62 år.

Familj: Fem syskon och syskonbarn.

Bor: Lägenhet i Rio de Janeiro i Brasilien.

Bakgrund: Uppväxt i Marbäck. Fotbollsproffs. Fotbollstränare. Utbildad, och hedersdoktor vid idrottshögskolan GIH.

Taxin rullar mot entrén till Brasilianska fotbollförbundet i Rio de Janeiro. Två vakter tittar lite oroligt. Ingen bil ska väl komma nu? Den ene lägger handen på pistolen i hölstret. Han kikar in i bilen. Utlänningar. Hm. Inte föranmälda. Lätt förvirring uppstår. Fotbollen väcker starka känslor här och Brasilien är inget land en vakt vill göra fel i.

Han tittar därför in i bilen igen.

Axlarna åker plötsligt ner. Nu ler han brett. Handen som fingrade på hölstret lyfts till en glad hälsning i stället. Det är ju Pia som sitter inklämd i mitten i baksätet och om bara Pia är med, ja, då är vi andra välkomna också.

Pia Sundhage, 62-åringen från lilla Marbäck utanför Ulricehamn, är numera förbundskapten för Brasiliens damlandslag och på plats i Rio de Janeiro känner man hur stort det är. När vi går med henne på gatan stoppas hon för att fans vill ta selfies med henne.

Efter att ha varit förbundskapten för USA, med två OS-guld, och för Sverige, EM-brons och OS-silver, hade hon våren 2019 en tjänst på Svenska fotbollförbundet när hon såg ett rykte på sociala medier.

– Det stod att jag skulle ta över Brasiliens damlandslag. Jag? Ingen hade ju frågat mig. En kompis i Brasilien kollade vad det handlade om och, jodå, han meddelade att Brasiliens fotbollförbund var intresserat. Vi hade ett Zoommöte och jag fick frågan, berättar hon och skrattar åt minnet:

– Plötsligt hörde jag mig själv säga ja. Sedan tog mötet slut.

Det säger mycket om hur stort det är att bli förbundskapten i Brasilien. Och en del om hur Pia Sundhage är. För Pia glömde nämligen en sådan detalj som att diskutera lön och andra villkor och visste inte om arbetsplatsen låg i Rio de Janeiro eller São Paolo – och att hon hade lovat sin chef Lilie Persson på Svenska fotbollförbundet att ta hand om det svenska 16-årslandslaget ...

Pia skrattar:

– Jag sa att, hallå, det är Brasilien och fotboll med världens bästa damspelare, Marta, i laget vi pratar om. Lillie suckade och sa okej.

Och blev på köpet assisterande förbundskapten i Brasilien.

Nu bor de några hundra meter från varandra vid stranden i stadsdelen Barra da Tijuca som brukar kallas Rio de Janeiros svar på Miami Beach. Mitt emellan dem har Brasiliens lindrigt sagt omdiskuterade president Jair Bolsonaro en av sina bostäder.

– Det var lite liv utanför den när han fyllde år och folk stod där och skrek, konstaterar Pia.

I två och ett halv år år har hon varit i Brasilien nu och har nyligen förlängt kontraktet att gälla över OS 2024 i Paris.

– Egentligen är det märkligt, säger hon, för jag gillar inte att resa, jag trivs egentligen bäst hemma, är väldigt nära mina fem syskon.

Hon gör en konstpaus.

– ... men jag gillar 2 x 45 minuter också och då måste jag ju flytta arslet om jag ska vara på högsta nivå. Därför har det blivit tränarjobb i Kina, USA och nu Brasilien. Och när en 62-åring, som har fått pris som världens bästa damfotbollstränare 2013 och är hedersdoktor på GIH, på sin västgötska levererar klokheter vill åhörarna bara ha mer. Det har lett till att hon föreläser en hel del. Då tar hon upp ledarskap och jämställhet och ett stort samhällsengagemang lyser igenom.

Om ledarstilen säger hon:

– Jag är en glad skit. Jag tror inte på att leta fel. Det ska vara ordning och reda och i bakgrunden hör jag min familj säga: "Hur svårt kan det vara?" Och ensam är inte stark, ensam är bara ensam. Om det går bra för laget ställer jag mig längst bak, har det gått dåligt står jag längst fram.

Och historierna om ledaren Pia är många.

Som när hon första gången skulle möta spelarna i USAs landslag. Pia berättar att hon var nervös. Framför henne satt en rad världsmästare. Det snackades mycket om att det skulle bli en förändring i det laget nu, en change, så Pia började plötsligt sjunga Bob Dylans klassiska The times they are a-changin'.

Abby Warmbach, legendarisk spelare i laget, har berättat:

"Jag tänkte vad fan är det där för människa men det övergick snabbt till ett, oj, jag älskar den människan!"

Pia skrattar:

– Jag minns verkligen Abbys ansiktsuttryck. Alla bara stirrade, sedan började de klappa i takt och sjunga med. För mig handlade det om att visa en förändring och, inte minst, att inte bara säga att man ska vara modig utan också visa det i handling. Jag visade vem jag är, min stil. Och gick det åt helsike fick jag väl skylla på att jag är svensk.

Jodå. Nu kan hon några låtar på portugisiska också.

– Jag kan sjunga en trudelutt på ett möte. Först stirrar de, sedan börjar de klappa takten och så sjunger de med. Musiken blir ett kitt, säger Pia Sundhage.

Hon är, kort sagt, folkkär. I Sverige, i USA, i Brasilien. Om någon hade sagt det till henne i Marbäck på 1960-talet hade Pia av två anledningar inte förstått någonting:

1. Det fanns i princip ingen damfotboll.

2. Hon var rätt blyg och lite tafatt.

Det går inte att låta bli att fundera över var styrkan kommer ifrån. Barndomen kanske. Pia Sundhages historia är kanske det perfekta exemplet på att om man låter barn vara som de är, så blir det ofta ganska bra.

När hon pratar nu gör hon det ofta i det som kallas historisk presens. Därför blir det som att kliva tillbaka 55 år i tiden när hon berättar.

– Det är 1966. Jag är sex år i Marbäck. Ibland skiner solen, ibland regnar det. Men det enda jag vill göra är att spela fotboll. Min storebror är lite intresserad, men ingen annan i min familj, snarare tvärtom.

Pappa Sundhage är busschaufför i Ulricehamn, mamma jobbar nätter som servitris i Ulricehamn, Borås, Jönköping eller var det behövs folk. En rejäl arbetarfamilj med sex barn, som efter mycket funderande skuldsätter sig och köper hus, i ett samhälle med några hundra invånare, ett minnesmärke över ett av landets äldsta arkeologiska skelettfynd och en fotbollsplan som heter Åsunda IP.

– Jag spelar fotboll med grannpojkar i vår trädgård, i Karlssons trädgård, i Lundgrens trädgård och vi är rädda om bollen hamnar hos Arga Arvid.

Hon använder ord som "udda" och "konstig" när hon beskriver sig som barn.

– Jag är ju som en pojk, om man nu ska dela in barn. Om någon tror att jag är pojke blir jag stolt. Och fotboll är det enda jag vill hålla på med. Pelé är en av mina förebilder och Brasilien är världens bästa lag. Hoppa hopprep? Nej, fy fasen var trist. Jag vill spela fotboll och gör det hela tiden. Helst med andra. Annars själv.

Mamma kommer ofta hem tre på natten efter sitt jobb men väcks, regniga dagar, av att Pia står inomhus och tränar nickar.

– Hon blev lite förbannad då, stackarn. Bollen är med mig hela tiden och jag får träna med pojklaget. En dag ska de spela match, borta mot grannbyn Vegby. Tränaren frågar om jag vill vara med. Jag frågar inte ens morsan och farsan om lov. Det är helt fantastiskt! Jag får ta på mig Marbäck IF:s blåvita tröja. Det är domare som dömer och, störst av allt, mål med nät.

I laguppställningen får hon heta Pelle Sundhage. Tränare Kent är kreativ. Regler går att kringgå.

Tillbaka till Rio. Vi har lämnat Pias kontor och sitter på ett kafé vid strandpromenaden i Barra. Hon tittar upp mot den blå himlen och säger att hon fortfarande minns lyckokänslan av att tillhöra en grupp, ett lag.

– I Marbäck var allt så litet. Alla kände varandra. Det blev lite svårare på mellanstadiet i Bogesundsskolan i Ulricehamn, säger hon. Pia Sundhages storasyster Ingalill skrev en krönika i tidningen Bohuslänningen för några år sedan.

"När Pia nyinflyttad till Ulricehamn gjorde entré i skolan på mellanstadiet hade ryktet gått före. Den gänglige figuren, som var så bra på fotboll, påstods komma från Jugoslavien, därav det konstiga namnet på en kille. När det var dags för gympatimme och Pia gick mot tjejernas omklädningsrum, skrek grabbarna i extas: Kolla va tuff han e, han går in på tjejernas!

Där inne blev mottagandet kallt och hårt. Gympaskor, handdukar, ja allt som var lösa föremål kastades mot henne. Hon stod kvar, började klä av sig och när till sist trosorna föll slutade tjejerna – och det blev dödstyst."

Hur klarar ett barn sånt?

Pia säger nu att hon inte själv kommer ihåg det som obehagligt. Det var som det var. Däremot minns hon ett avgörande ögonblick i den vevan.

– Jag står och trixar med en tennisboll.

En av de coola killarna kommer fram. Han tittar på mig. Hon minns den korta konversationen.

"Spelar du fotboll?"

"Ja."

"Men du är ju tjej?"

"Jag är väl det."

"Vill du vara med?"

På kaféet i Rio de Janeiro slår hon fast att det var ett livsavgörande ögonblick, att barn kan vara väldigt tillåtande. Hon berättar om några andra sådana ögonblick också.

– Att en lärare berättade att det på Vistavallen fanns ett damlag och som 11-åring tog jag en plats A-laget. Herregud, de andra var ju hur gamla som helst! 20, 25 och någon över 30 år! Jag fattade inte att så gamla orkade springa och jag tyckte nog redan då att jag var bättre, säger hon. Hennes föräldrar är döda numera men hon pratar varmt om dem.

– Mamma och pappa frågade om det var roligt att spela fotboll. That's it. Morsan köpte en boll åt mig, 45 spänn. Hon fattade att det var viktigt för mig. De lät mig vara den jag var. Det är jag evigt tacksam för.

– De kollade nästan aldrig på matcher även om de skjutsade när det inte gick att cykla. Min syrra Ingalill har berättat att pappa och hon var på en match och att de stod med en gubbe. Vi fick hörna. Jag var kort, bara 11 år, och skulle slå den. "Hur ska den lilla tösa komma in med bolla", undrade gubben. Jag klippte till. En bra hörna. Pappa sa inget men vände sig om och mös, enligt syrran.

Nej, han sa inget om det till Pia efteråt.

Pia Sundhage är samhällsengagerad men har aldrig varit politiskt aktiv.

– Jag är uppväxt med vänsterhögerskala och har stått till vänster. Nu är det en annan karta. Rasist eller inte rasist? Jag gillar att vara lite obekväm, ställa frågor. I Kina frågade jag om frihet och om miljö. Någon partimedlem ägde ett berg och jag undrade hur det var möjligt, är inte ni kommunister? I USA diskuterade vi demokrater och republikaner. Här blir det prat om korruption och president Bolsonaro och vänsterkandidaten Lula da Silva.

När hon vann sitt första OS-guld med USA 2008 bjöds laget in till Vita huset för att tackas av självaste president George W Bush, republikanen. Pia tackade nej.

– Har jag ett val vill jag hellre träffa andra människor som det blir en konversation med. Man kan förstås se det som en markering också. Mitt val var att åka till Örebro i stället, cykla till kommunhuset och skaka tass med kommunalrådet Lena. Dessutom var KIF Örebros och Örebro SK:s ordföranden där och gratulerade. Då var jag sååå stolt!

För vad är väl USAs president mot ett kommunalråd i Örebro?

– Äh, efter nästa OS-guld 2012 tackade jag nej till att träffa Barack Obama, demokraten, i Vita huset. Och jag har tackat nej till Sveriges kung också när jag skulle få någon medalj som jag inte fattade vad det var. Mina närmaste retade mig och frågade om jag skulle niga för kungen "för du fattar väl att du inte kan bocka?" Då struntade jag i det. Över huvud taget är det lite jobbigt för mig när det är regler och dresscode och sånt. Jag tycker det är lite löjligt. Tyvärr har det inneburit att jag sagt nej till en del sammankomster som skulle ha varit intressanta.

När hon blev hedersdoktor på idrottshögskolan, GIH, då många drar på sig fina klänningen, löste hon det på sitt sätt.

– Jag drog på mig en overall. Jag är ju ändå utbildad gympalärare.

Hon visar vänstra handen.

– Den här ringen fick jag. Och den är jag extremt stolt över.

Hon har fått frågor i olika sammanhang om att prata miljö, om att bli frontfigur för hbtq-rörelsen, om att bli politiker. Hon svarar nej, nej, nej. Det är fotbollen i allmänhet och dam- och flickfotbollen i synnerhet som är hennes grej. Punkt.

– Jag brinner verkligen för människors lika värde, säger hon.

Fotbollen – dam- och flickfotbollen – kan med hennes ögon förändra världen och hon kan bidra. Från att hon måste kalla sig Pelle för att få spela sin fotboll finns nu en rad proffsligor, tjejer som tjänar stora pengar och i mars slogs alla tiders publikrekord när 91 553 åskådare såg Barcelona slå Real Madrid på Camp Nou i Barcelona. Pia Sundhage har en viktig del i den utvecklingen.

Nu, i slutet av juni, tror Svenska fotbollförbundet på 50 000 och ett fullsatt Friends Arena när Sverige tar emot just Brasilien i en träningsmatch inför EM. Och hennes kamp fortsätter.

– Det är lätt att säga att man är för jämställdhet och mångfald. Men man måste i handling öppna upp om man på allvar tycker att det är viktigt, säger hon.

Om män som haft de bästa träningstiderna tror på jämställdhet måste de flytta på sig och acceptera att själva ibland få träna tidiga söndagsmorgnar eller sena fredagskvällar.

I Brasilien meddelades nyligen att damer och herrar i landslaget skulle få samma ersättning vid landskamp. Hon är i Sverige med ojämna mellan rum.

– Det är härligt att träffa familjen, men jag älskar att komma tillbaka hit till Rio och känna värmen. Jag inleder varje dag på gymmet där jag bor. En timme. Joggar, lyfter lite och hoppar kanske ner i poolen. Det är för kroppen. För själen går jag sedan ner på stranden och känner sanden mellan tårna. Sedan käkar jag frukost. Av någon anledning får vi inte vara på kontoret före klockan 10.

Den här Sverigesommaren ska hon kolla på EM. Hon tror Sverige kan gå väldigt bra. Hon pratar varmt om Stina Blackstenius och tipsar alla om att läsa på lite inför EM.

– Det blir roligare då. Om man vet att en spelare är bra med vänsterfoten eller skjuter hårt kan man titta efter det. Har man en relation med spelarna blir det roligare. Titta bara på alla föräldrar som ser sina små barn spela. Det är ju dålig fotboll, skitdålig ofta. Men eftersom de har en relation till spelarna och laget blir det kul.

Därför kan det vara lika roligt att se på fotboll på Maracanastadion i Rio som på Åsunda IP i Marbäck. I alla fall om man heter Pia Sundhage. Hon ska i sommar dessutom dela ut Pia-stipendiet på 50 000 kronor.

– Fotbollförbundet tänkte göra en staty av mig, men jag tyckte att det var en ovanligt dum idé. Då fixade Håkan Sjöstrand, generalsekreteraren, så att jag i stället får dela ut stipendium för en halv miljon. Hon ruskar på huvudet.

– En staty, jag är ju inte död än!

PIA SUNDHAGE om ...

... FÖREBILDER SOM SPELARE: "Cruyff, Pelé och Beckenbauer. Jag växte upp med dem. Och jag hade en hund som hette det. Men det är svårt att ropa på Cruyff Pelé Beckenbauer så jag sa till slut bara Cruyff."

... SOCIALA MEDIER: "Det hände något med damfotbollen efter VM 2019. Det var tack vare sociala medier. Tjejerna är bra på sociala medier, de håller på med sina telefoner hela tiden ..."

... LANDSLAGSDEBUTEN: "Sveriges första landskamp någonsin var 1973, mot Finland, 0–0. Jag såg matchen. Två år senare debuterade jag själv som 15-åring. Till slut blev det 146 landskamper."

... SKATTEVERKET: "Jag jobbade där ett tag med folkbokföringen. Jag vill passa på att be alla kolleger om ursäkt. Jag gjorde så många fel. Jag jobbade med att städa bilar också. Det var jag bättre på. Men som tur var blev fotbollen mitt yrke!"

Publicerad i nummer 2, 2022