Skrivdrömmar
I förra numret skrev vi om författaren Anneli Jordahl som tidigare i år började leda skrivcirklar för LO-medlemmar. I den här artikeln får ni möta några av deltagarna. En väktare som skriver på en klimatdystopi, en ställningsbyggare som diktar haiku och en postterminalarbetare som just nu känner sig lycklig över att börja dagen med att plita ned fem rader som slutar med ordet ”kaffe”. De berättar för Fönstret om nervositeten att lämna in en första text, om förebilderna bland författarna, och om arbetet som ofta tjänar som inspirationskälla till skrivandet. Tre olika yrkesmänniskor, med tre olika skrivdrömmar.
AV KARIN ELFVING FOTO MAGNUS BERGSTRÖM
’’Nu vet jag att jag kan det här!’’
Tommy Almqvist
Ålder: 51 år.
Familj: Sambo och tre barn.
Bor: Juniskär utanför Sundsvall.
Yrke: Ställningsmontör.
Så väcktes skrivlusten:
– Många insändare under år i styrelser och organisationer hade fått mig att inse kraften i det skrivna ordet. Jag hade länge varit nyfiken på att skriva skönlitterärt men aldrig kommit mig för att sätta pennan i blocket. Skrivcirkeln var som en spark i arslet – jag blev tvungen att trycka ur mig text på ett förutbestämt ämne var fjortonde dag.
– Det viktigaste var att Anneli fick oss att känna att ”det är möjligt, du kan skriva”. Har du något att berätta, så berätta! Jag har fullt upp jämt, men nu vet jag att jag kan det här. Tanken är väckt.
Första texten:
– Till den första inlämningen hade jag 20 olika idéer på teman och 20 idéer på hur vart och ett av dem skulle börja och sluta. Dagen innan hade jag inte skrivit en rad. Sedan släppte allt och jag skrev hela texten på en timme.
Aha-upplevelsen:
– Jag trodde inte jag kunde skriva dikt men det visade sig att jag hade väldigt lätt för det. Haiku har jag alltid älskat, så när temat var ”Vårt arbete” skrev jag en haiku om att vara ställningsbyggare.
Från moppe till böcker:
– Jag fick ärva lådvis med gamla serietidningar och blev sedan intresserad av böcker. I bysamhället där jag växte upp sågs läsning som ett udda fritidsintresse. Det var mer poppis att skruva med moppar. Men jag hade en granne som sa något jag alltid har burit med mig: ”Att läsa böcker är att leva många liv.”
Favoritförfattarna:
– Jag är en populärlitteratur-sucker! Jag läser Jan Guillou och andra storsäljare. Stephen King är min favorit – hans böcker fyller en hel bokhylla. Han har ett bra driv, ett utmärkt språk och i boksnickrande är det inte många som slår honom på fingrarna. Lars Molin skriver som jag skulle vilja skriva – korta noveller med lite absurda slut och stor humor.
Skrivdrömmar:
– Om 10 år hoppas jag ha gett ut en bok med små noveller och kåserier över arbetets värde och pris. Det funderar jag mycket över. Vad är en arbetare värd egentligen? Varje år dör 10–15 byggnadsarbetare i tjänst. Jag har stött på många historier från de särskilt utsatta – inte minst arbetskraftsinvandrare. Arbetarlitteratur i dag vore att skriva om dem. Under cirkeln pratade vi mycket om att orden kommer med kännedomen om ämnet. Så är det nog – det är lättare att skriva något som ligger en nära.
’’Rädslan för de röda pennorna finns kvar där, sen skolan.’’
PATRIK LÖÖW
Ålder: 51 år.
Familj: Ensamstående.
Bor: I Uppsala.
Yrke: Terminalarbetare för Postnord (tidigare
brevbärare).
Läslust gav skrivlust:
– Jag har fem bokhyllor i vardagsrummet och två i sovrummet. Jag läser varje kväll och gillar kortare jordnära texter. Favoriten är den ryske författaren Anton Tjechov – en mästare på att skriva om vardagen och det enkla i livet på ett mjukt men ändå djupt sätt. Han är den som inspirerar mig mest i skrivandet.
Första texten:
– Jag var lite nervös att skicka in den första texten, också för grammatiken. Att skriva rätt. Det är kvar sen skolan, de röda pennorna. Men jag insåg snabbt att det finns så många olika berättelser. Anneli Jordahl sa att det inte behöver vara ett problem att bokstäverna hoppar och hamnar lite hur som helst, att det är en del i den skapande processen. Det bär jag med mig.
Anteckningsblocket:
– Jag har alltid med mig anteckningsblock, penna och kritor. Det förändrar något att kunna fånga upp och skriva när man känner behov. Jag ritar mycket också och gör ibland text av bilderna.
Fem rader med ”kaffe”:
– Under skrivcirkeln började jag skriva fem rader varje morgon. Ibland blir de vindlande och kanske djupa, men de slutar alltid med ordet ”kaffe”. Jag går upp, sätter på kaffe, lyssnar på klassisk musik på P2, skissar något snabbt. Efter det får jag ihop fem rader, lägger upp dem på Facebook och sen åker jag till jobbet. Anneli sa att jag skriver prosapoesi. Det är ett flöde, jag skriver det som kommer bara.
Om människor jag möter:
– Min ingång till cirkeln var att skriva ett kollage av texter om de människor jag möter på min arbetsplats. Där finns 40–50 olika nationaliteter. En person hamnar här i Sverige av olika anledningar – kärlek, pengar, krig – men oftast har vi liknande problem och frågor.
En sida i en bok:
– Jag gick tidigare på skrivträffar på Stadsbiblioteket i Uppsala. Jag läste inte upp något, men när Litteraturcentrum skulle ge ut en antologi skickade jag in en vardagsbetraktelse från min pappas by i Makedonien. Den kom med! Det är en härlig känsla att veta att jag har en sida i en bok med många andra berättelser.
Skrivdrömmar:
– Drömmen är fortfarande göra ett kollage som en arbetsplatsberättelse. Och jag skulle vilja skriva om bageriet där jag började jobba. Om Makedonien. Om min familjs sommarstuga. Om möten. Om allt som händer i vardagen. Men hur ska man hitta tiden och ron? Just nu har jag tid och ro för fem rader!
’’Med skrivandet blir livet men än bara äta-sova-jobba-dö.’’
ALEXANDRA EINERSTAM
Ålder: 48 år.
Familj: Fru, två barn och en katt.
Bor: I Farsta i södra Stockholm.
Yrke: Väktare.
Så väcktes skrivlusten:
– Uppmuntrad av mina lärare skrev jag väldigt mycket i 12–18-årsåldern. Dikter fyllda av tonårsångest, deckaraktiga texter och sagor. Sen kom plugget, jobb och politiskt engagemang.
Läsningen som inspirerade:
– Min tyska mamma tyckte att bildning var viktigt även om hon själv aldrig fick läsa vidare, så böcker har alltid funnits. I dag har jag alltid tre på gång samtidigt. Min favorit är Inger Edelfeldt, men jag läser också gärna författare som Mian Lodalen, Elena Ferrante och Silvia Avallone. I skrivandet blir det en fusion av allt jag har läst – jag vill ju hitta min egen stil.
Novellformatet:
– Jag hade alltid haft ambitionen att skriva den stora boken på 380 sidor, men fick feeling först när Annelie introducerade oss till novellformatet – perfekt för oss som i många fall var lite äldre med barn och krävande jobb. Jag bara skrev och skrev varje ledig stund!
Skrivandet i vardagen:
– Det är svårt att orka vara kreativ när barnen har lagt sig. Jag skriver några ord här och där. Ofta formulerar jag mig när jag sitter på cykeln till och från jobbet – det är min egentid. Sen skriver jag snabbt ned.
Dit orden vill:
– Ibland kommer orden bara över en. Jag vill helst skriva om arbetare, men just nu vill orden inte det. I stället filar jag på ”När bina har dött”, en dystopi som handlar om världen efter klimatförändringarna. Sensmoralen är att en annan värld är möjlig.
Drivkrafter:
– När jag var yngre handlade skrivandet om att bli författare. Nu är det mer att skrivandet tillför livet ytterligare en dimension – det blir inte bara äta-sova-jobba-dö. Mitt jobb är inte så intellektuellt så jag tycker om att få använda andra delar av min hjärna.
Goda skrivråd:
– Anneli tipsade om att använda ett tema eller begrepp, till exempel pengar eller familj, för att skriva om klass. Och att man inte alltid ska börja med början utan mitt i. Hon rekommenderade också böcker som jag annars inte hade läst. Jag skulle vilja ha Anneli Jordahl i mitt liv jämt!
Skrivdrömmar:
– Jag fortsätter skriva och skickar kanske in till en novelltävling. Blir jag publicerad författare när jag är pensionär? Just nu är skrivandet och orden det viktigaste. Berättelserna som pockar på. Men jag skulle önska att cirkeldeltagarnas bästa texter publicerades i en antologi för att inspirera andra inom LO-kollektivet att skriva.
Publicerad i nummer 4, 2021
