Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Resor

Sol, bad och demokrati

För den som inte bara vill sola och bada har TUNISIEN mycket mer. I arabvärldens friaste land vill alla prata politik och revolution. Fönstret reste dit för att ta reda på hur Tunisien lyckats med det den arabiska vårens alla andra revolutioner misslyckats med – att i fria val välja en president som inte är islamistisk.

Hon heter madame Traki och säger att hon är stolt över att vara ”medinieuse” – medinabo. Tillsammans med fem syskon växte hon upp i palatset som gömmer sig bakom en av alla de färggranna träportarna i det virrvarr av medeltida gränder som utgör medinan i Tunis. Trots att barndomshemmet sedan länge är ombyggt till hotell hänger svartvita familjefotografier kvar på de kaklade väggarna i salongen där nyanlända gäster bjuds på väldigt sött mintte och honungskladdiga dadelkakor. Det märks genast att Tunisien inte är någon vanlig charterdestination. Det är lätt att hitta genuint charmiga hotell med hemma hos-känsla, och efter terroristattacken mot turister i våras känner man sig lite extra välkommen. Attacken slog hårt mot den gryende demokratins ekonomi och varenda dinar som spenderas av en utlänning tas tacksamt emot.

När jag berättar att jag är svensk journalist och ska skriva ett resereportage om Tunisien efter revolutionen ser madame Traki strängt på mig.

– Ni västerländska journalister beskriver oss arabiska kvinnor som ständiga offer. Det är vi inte! Vi är och har alltid varit progressiva sociala aktörer som utövar vår makt på sätt som ni inte begriper, på utrymmen och platser ni inte ser. Därför kom revolutionen tydligen som en överraskning för er och alla ”experter” som ni intervjuar. Det gjorde den inte för oss, säger Bouchrara Traki som visar sig vara professor i sociologi, numera pensionerad från tjänsten vid universitetet i Tunis.

Liksom nästan alla andra tunisier som jag möter vill madame Traki mer än gärna prata politik och revolution. Hon ser den nybakade tunisiska demokratin som det långsiktiga resultatet av de satsningar på utbildning och kvinnors rättigheter som det självständiga Tunisiens förste president Habib Bourguiba gjorde för mer snart 60 år sedan. Redan 1957 förbjöd han månggifte och barnäktenskap och enligt madame Traki satsade han hälften av statsbudgeten på skolväsendet. Jag tänker på en intervju med Margot Wallström om feministisk utrikespolitik som jag just hörde – i Tunisien har man redan facit på vad satsningar på utbildning i stället för militären kan resultera i.

– Revolutionen gjordes av de unga. Och de är välutbildade, både kvinnor och män. De går inte manipulera och de förkastar den version av islam som de tunisiska islamisterna har importerat från gulfstaterna i öster.

Madame Traki är enig med flera bedömare att den nuvarande presidenten Beji Caid Essebsi vann bland annat för att så många kvinnor röstade på honom.

– De tunisiska kvinnorna räddade revolutionen! Tack vare oss kommer islamister aldrig att få fäste här som de har fått i Egypten, Irak, Syrien och Libyen, säger hon.

Att be en tunisier berätta om revolutionen är lite som att trycka på en knapp. Om och om igen får jag höra historierna om magin som uppstod i människomassan som ropade ”degagez – ge er av” på Avenue Habib Bourguiba i januari 2011, om euforin då man förstod att diktatorn Ben Ali och hans familj faktiskt hade tvingats fly landet. Och om vinterns valrörelse som slutade med att det islamistiska partiet Ennadha förlorade makten får jag höra att den förvandlade samma paradgata till en folkfest.

– Partierna delade upp avenyn emellan sig och de arrangerade konserter med kända artister för att locka folk till sin del av gatan, säger amerikanskan Jennifer Ciochon som bott och arbetat som fotograf och journalist i Tunis sedan i höstas.

Och när jag på ett pendeltåg frågar en kvinna om vägen berättar hon genast att hon är från Libyen, och att två av hennes barn är kvar hemma i Benghazi. Trots stora ekonomiska problem har Tunisien tagit emot hundratusentals flyktingar från Libyen.

– Det var de lyckligaste dagarna i mitt liv, revolutionen mot Kadaffi. Men nu är hela landet i kaos och vi ska försöka få visum till Kanada, berättar hon.

För att med egna ögonen se staden där arabiska våren började tar vi en ”louage” söderut. Så kallas de minibussar som inte avgår enligt tidtabell, utan när samtliga åtta passagerarplatser är fulla. Det får mig att känna mig äventyrlig, som en medelålders backpacker, långt från Storstockholms lokaltrafik. Jennifer Ciochon vet hur man hittar rätt minibuss och hon vågar till och med springa och köpa en flaska vatten i väntan på avgång.

På väg mot småstaden Sidi Bouzid där den postumt världsberömdae grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi satte eld på sig själv den 17 december 2010, stannar vi till i Kairouan. Staden är 3 000 år gammal och bakom dörrarna i de smala gränderna i den slitna medinan verkar det finnas hur många palats som helst. Flera av dem har gjorts om till mattaffärer vilket gör att du som turist kan kliva in och kika runt i salongerna och komma upp på de fina takterrasserna.

– Kom, jag ska visa dig guvernörens gamla palats, visar sig vara en vanlig raggningsreplik i Kairouan.

Och ska man tro de slipade mattförsäljarna har ”guvernören” bott på flera ställen. Eller om det har funnits fler guvernörer. Hur som helst är palatsen fantastiska – denna kombination av kakel och målat trä i en kaotisk mix av mönster och färger. Längre från Strama inredningsbutiken på Fina gatan hemma i Stockholm är det svårt att komma.

Förutom för sina vackra mattor är Kairouan känt för sina många hantverkare och sin enorma moské, den första i Afrika. Och, om man gillar modern konst, för att den amerikanske konstnären Paul Klee kom hit för att måla några veckor i april 1914. I små fönsterlösa krypin med dörr direkt ut mot trånga gränderna jobbar snickare, skomakare, konditorer och vävare. De har inget att sälja, men ändå räcker det med att kika in för att vi med teckenspråk och breda leenden blir inbjudna att titta närmare på vävstolar och snickarbänkar. Snickaren och skomakaren pekar och visar, som de måste ha gjort tusentals gånger förut. Förutom lysrör och radioapparater med arabisk musik känns det väldigt medeltida, på ett trevligt sätt.

Att gå på restaurang i Tunisien är, om man ska vara snäll, inte riktigt som i Italien eller Frankrike. Precis som i Tunis har vi i Kairouan problem att hitta ett ställe som stämmer in på beskrivningen ”mysig krog”. Återigen kliver vi med lite tveksamma steg in på ett ställe utan dukar på borden och med ljusrör i stället för myspyslampor. Och återigen blir vi glatt överraskade av det vi kom dit för egentligen – maten. Couscousen är alltid fantastisk, här ångkokas den under en omständlig procedur, och kryddas med chilipastan harissa alldeles lagom stark. När jag beställer lamm är köttet så mört att det faller av benet, och tomatsåsen som serveras med kryddstark merguezkorv och pocherat ägg helt gudomlig. Toppen över i är ofta bric – ett degknyte med fyllning som har friterats krispigt.

Men man får se upp – fler än en gång händer det att kyparen snor åt sig tallriken innan jag har hunnit suga upp det sista av såsen med brödet.

Ett av de få ställen som skiljer sig från mängden är Dar Abderrahmen Zarrouk som även det ligger i ett gammalt palats. Det är omsorgsfullt renoverats av två professorer från Tunis och varenda takbjälke tycks nymålad, kakelplattorna är varsamt rengjorda och de inbyggda himmelssängarna som tronar i var ände av salongerna har fått nytt bladguld och nya speglar. Traditionella tunisiska arkitekter tycks inte spara någon möda just när det gäller sängar och dörrar. Här är dukarna nystrukna och en ljum sommarkväll måste det vara magiskt att sitta på innergården där fontänen porlar och syrsorna spelar.

– Som tusen och en natt, säger Jennifer Ciochon.

Här skiljer sig menyn från den gängse och jag råkar beställa vad som visar sig vara komage fylld med inälvor – som å andra sidan visar sig är betydligt godare än vad det låter.

Är du från Sverige? vill den trevlige restaurangägaren veta.

– Le pay d’Ibrahimovic – Zlatans land! Ni som är så demokratiska!

– Men Tunisien är ju också en demokrati, numera?

Han vickar på handen för att säga ”comme ci, comme ça – si sådär”.

– Jovisst har vi en regering vald av folket, visst har vi ett parlament valt av folket. Men människor här vet inte vad demokrati är. De tror det innebär att man kan säga vad som helst om vem som helst när som helst. Att man kan förolämpa och håna andra, inklusive sin chef.

Att man är fri att inte arbeta ”vi lever ju i en demokrati”.

– Det behövs utbildning, folk måste få lära sig att leva i en demokrati, vad det innebär.

Vad tycker de om livet efter revolutionen?

– Alltså, före revolutionen hade den vanliga mannen på gatan det bra. Om man hade ett jobb och inte lade sig i poli- tik kunde man leva bra i Tunisien, många gjorde det. Visst fanns det saker man inte kunde prata om – presidenten, regeringen, partiet. Men för de flesta hade det inte så stor betydelse.

– Nu har vi fått politisk frihet men allt har blivit dyrare, maten kostar mycket mer. Men lönerna har inte stigit. Många har det svårt, livet är hårt för många. Och turisterna kommer inte längre som förr, många är rädda. I kväll är ni våra enda gäster, före revolutionen kunde vi vara fullsatta.

Med känslan av att bilden av den perfekta revolutionen börjar krackelera går vi hem genom folktomma gränder till La Kasbah, ett medeltida fort förvandlat till lyxhotell, dock med vissa renoveringsbehov. Där vi har råd att bo sedan de tvingats sänka priserna på grund av den sinande turist- strömmen.

Nästa morgon purrar våra smarta telefoner oss vakna i gryningen. Jennifer Ciochon vill hinna ta sina bilder av Afrikas äldsta moské innan solen blir för stark. Gatorna gapar tomma så när som på en man i traditionell bornus – en ylle cape med huva – på sin cykel. Och så en åsnekärra lastad med plastbackar fulla med apelsiner på väg till marknaden. Stan skulle kunna vara så vacker, med lite gatsten och lite målarfärg. Är det inte i Raskens som Vilhelm Moberg låter en av sina karaktärer ur dåtidens Fattigsverige utbrista ”Gud signe han som kom med rödfärgen!” Allah vare lovad om Kairouan kunde få sina väggar putsade och sina gator lagda med sten!

Sedan hoppar vi in i ännu en louage söderut. Toaletten på stationen i Sidi Bouzid är inte att rekommendera, ens till sin värsta fiende. För en tillfällig besökare ter sig det mesta i den här lilla staden smutsigt och deprimerande. Inte minst klungorna av unga sysslolösa män.

I verkligheten finns ingen gatskylt men på google maps ser vi att gatan som går in mot centrum är döpt efter stadens och arabvärldens hjälte Mohammed Bouazizi som bara var 26 år gammal när han dog av brännskadorna han fick när han hällde bensin över sig och tände på. Husen utmed hans gata är slitna, och det verkar finnas hur många bildäcksverkstäder som helst. Längre bort på gatan finns ett monu- ment över den unge mannen som aldrig fick veta vilka enorma konsekvenser hans handlingar fick – den korrupte Ben Alis fall inspirerade aktivister i Egypten, Jemen, Libyen och Syrien. Hosni Mubarak tvinga- des i exil, Muammar Kadaffi jagades som ett djur och sköts i ett avloppsrör. Men sedan följde krig och kaos – i alla länder utom i Tunisien som i oktober 2014 för första gången valde en president i fria val.

Och i Sidi Bouzid är man stolt över sin roll i samtidshistorien. På stadens post- kontor finns en jättebanderoll med ett fotografi som någon har tagit av Mohammed Bouazizi uppspänt.

– Han sålde frukt och grönsaker från en kärra här på gatan och var inte alls utbildad på universitet trots att många påstod det. Det passade väl bra in i historien, att revolutionen skulle ha startats just av många arbetslösa akademiker. Däremot hjälpte han till att betala för sina systrars utbildningar, berättar ingenjören Aref Fabfah som arbetar på stadens tekniska kontor och som är snäll nog att ta sig tid att visa oss vägen till monumentet.

”Tunisiens restez debout! La monde est fier de vous” (Tunisien fortsätt kämpa med rak rygg! Världen är stolt över er!) har någon skrivit med röd sprejfärg på väggen bakom.

– Varje år hålls en minnesmanifestation här, de håller på i tre fyra dagar. Det är sångare, artister och så journalister från hela Tunisien, ja från hela världen till och med, berättar Aref Fabfah som flyttade till Sidi Bouzid för att arbeta som ingenjör för lokala myndigheter bara några månader innan Mohammad Bouazizi brände sig själv till döds.

– Innan hade ingen hört talas om Sidi Bouzid, nu vet alla det. Stan har blivit mycket känd, säger han.

Men för de flesta här har livet inte förbättrats nämnvärt sedan diktatorn Ben Ali flydde landet.

– Det finns stora problem och det är inte så lätt att göra något åt det, mycket beror på den ekonomiska krisen. Man sopar inte bort spåren av 50 års diktatur så lätt, säger taxichauffören Laifi Thar.

Han kör oss till kyrkogården där Mohammed Bouazizi ligger begravd. Det torra, öppna landskapet där män i bournuser vaktar hjordar med får och kameler, skulle kunna vara bibliskt. Om det inte vore för att kaktusarna och taggbuskarna var fulla med sönderslitna plastpåsar, spår av bristen på fungerande sophämtning.

Laifi Thar frågar sig fram till rätt avtagsväg och sista biten skumpar vi fram på en väg avsedd för åsnekärror. När vi kliver ur bilen vid den lilla kyrkogården gal tuppar på avstånd och det är långt till närmsta hus.

Ingen av gravarna har namn men vi ser på datumen vilken av de vitmålade betongsarkofagerna som är Mohammed Bouazizis – född 29 mars 1984, död 4 januari 2011. Laifi Thar berättar att det före Mohammed Bouazizi fanns flera andra unga män som brände sig till döds, bland annat en i charterorten Monastir. Men det var i Sidi Bouzid som ungdomar började lägga upp bilder i sociala medier som gjorde att demonstrationerna mot korrupta poliser och andra tjänstemän spred sig till Tunis.

– Före revolutionen var hela Tunisiens ekonomi organiserad för att berika två familjer – Ben Alis och så hans frus. De här unga männen som brände sig själva såg ingen framtid här, de fick inga jobb, de kunde inte gifta sig, inte bilda familj. De hade ingen framtid.

Laifi Thar kör oss tillbaka till louagestationen och bilen mot Kairouan avgår nästan genast. Nästa morgon återvänder vi till Tunis och den lite finare förorten Sidi Bou Said.

Trots att orterna har nästan samma namn har Sidi Bou Said allt som Sidi Bouzid inte har. Här i den lilla byn utanför Tunis som blivit finförort har någon kommit med vitfärg till fasaderna och sten till gatorna. Husen längs gränderna som vindlar upp för klippkanten är kritvita, fönster, dörrar och gallergrindar som med något enstaka undantag är alla målade i ett par tre olika nyanser av blått. Och utsikten över Medel- havet, berget och Tunis tar andan även ur en globetrotter som har sett det mesta.

Här finns en liten strand, hotell med pool, restauranger med utsikt från uteserveringarna och pendeltåg till Tunis. Halvvägs till stan kan man hoppa av och gå en guidad tur bland de romerska ruinerna i Kartago.

Men även här på Solsidan i Tunisiens Saltsjöbaden finns berättelserna om revolutionen. Kyparen på Le Chargui rekommenderar grillad fisk och vill efter maten genast berätta om hur han också deltog i demonstrationerna på Avenue Habib Bourguiba.

– Vi var bland de få som vågade protestera redan under den gamla regimen. Han är med i en fackförening för studenter och leder en grupp som protesterar mot att det inte finns några jobb att få trots många års utbildning.

– Jag är historielärare men jag har aldrig haft ett jobb som lärare. I stället jobbar jag här på restaurangen för 10 dinarer (50 kro- nor) om dagen. Det är skamligt!

Tillsammans med sina två hundra med- lemmar planerar han att hungerstrejka, kanske hos en NGO för mänskliga rättigheter.

– Vi var arbetslösa under den gamla regimen och vi är arbetslösa nu, efter revolutionen. Nu måste vi få jobb, annars kan vi lika gärna dö. Jag har jobbet här på krogen, men många andra har ingenting. Vi kan inte leva, då kan vi lika gärna dö.

Kära hjärtanes då. Kanske är han bara ute efter ordentlig dricks? Men Fourati Samir är noga med att det inte är allmosor han och hans kolleger vill ha.

– Vi vill inte ha pengar, vi vill ha jobb. Vi har rätt att arbeta och kunna försörja oss.

Några dagar efter att jag har kommit hem letar jag efter honom på bilderna från hungerstrejken som Jennifer Ciochon publicerar på sin Facebooksida. Men inga svenska medier skriver om deras krav.

När terrorister veckan innan tog turister som gisslan på ett museum mitt i Tunis skrevs det så klart desto mer. Och jag tänker att den där taxichauffören som körde mig till flygplatsen kan säga ”vad var det jag sa”. Att demokratin bara för med sig elände, när diktatorn Ben Ali satt vid makten kunde han visserligen inte diskutera politik.

– Men jag kunde betala min elräkning. Det kan jag inte nu. Snälla, snälla ta med mig till Sverige!

Snälla, snälla alla Tunisiens taxichaufförer, kypare, pensionerade professorer, restaurangägare och mattförsäljare! Fortsätt kämpa, världen är stolt över er. Restez debout! La monde est fier de vous.


 

Guide

Res till Tunisien

- som fönstret gjorde

Att resa hit

• Charter – Hos Detur.se kostar en vecka med hotell i någon av turistorterna Sousse, Hammamet eller Monastir från 4 000 kr per person, om man delar ett dubbelrum.

• Reguljärt – tur och retur Tunis kostar från 3500 kr per person, med bland andra Lufthansa, Turkish Airlines eller Air France.


Här bodde vi

Tunis
Dar Traki – mitt i medinan, takterrass och innergård med soffgrupper och springbrunn. Dubbelrum drygt 700 kr.
– 7 impasse Zankat Mesjed El Koba,
– Dartraki.com

Kairouan
La Kasbah – något bedagat lyxhotell. Mitt i staden, fin pool.
– Avenue Ibn El Jazzar, Tel +216 859 366 591

Sidi Bou Said
Dar Fatma – mitt i virrvarret av smala gränder, innergård och takterrass med pytteliten pool och havsutsikt. Dubbelrum cirka 900 kr.
– 1 Sidi Bou Taraa, tel +216 71 98 12 84


Här åt vi

Tunis
Dar Kerkanah – ofta fullsatt judisk restaurang, kryddstarkt och vällagat.
– 16 Aziz Tej. Tel +216 52 333 102.

Kairouan
Dar Abderrahaman Zarrouk – traditionella rätter serverade i varsamt renoverat 1600-talspalats. Innergård med liten fontän.
– Tel +216 946 70670

Sidi Bou Said
Au bon vieux temps – dyrt, men ganska bra mat och en terrass med utsikt som är värd några dinarer extra.
– 56 rue Heidi Zarouk.
Cook’s – när du har tröttnat på couscous finns bra burgare, pommes frites och milkshakes här.
– Rue Ali Belhaouane.
Café de Nattes – är mysigt och pittoreskt ställe att dricka mintte på rue Sidi Bou Fares.


Tips!

Gå och tvätta dig!
De flesta lite finare hotell har så klart egna spa avdelningar, men överallt i Tunisien finns charmiga, om än ibland lite slitna, lokala badhus som kallas ”hammam”. Här kostar det bara ett par tior att bli skrubbad av en riktig baderska som häller ömsom hett ömsom iskallt vatten över dig. För 20 kronor till får du massage också. Ett oslagbart sätt att komma riktigt nära tunisiskt vardagsliv. I Sidi Bou Said ligger hammam El Bejí på rue Ali Belhaouane, mitt emot standens marknad. Olika tider för damer och herrar.


För övrigt ...

... anser vi att KARTAGO är värt ett besök. I dag är Carthage en rik förort, här ligger den forna diktatorn Ben Alis palats och här bor många av hans rika kompisar kvar.
Man behöver inte vara antiknörd för att känna de historiska vingslagen bland ruinerna av romerska villor, badhus och tempel som ligger på kullar med en utsikt över Medelhavet och Tunis skyline. Här kan man bokstavligen promenera på romerska gator och se amfiteatern där Winston Churchill höll tal till engelska trupper under andra världskriget. Men det är ont om skyltar så boka gärna en egen guide via t ex Toursbylocals.com. Och jo, det var en romersk politiker som hette Cato den äldre som brukade avsluta alla sina tal i senaten med ”för övrigt anser jag att Kartago bör förstöras” eftersom han ansåg att staden hotade Roms makt. 149 år f Kr jämnade den romerska armén Kartago med marken.


Lästips!

Det här är vår tid (Natur & kultur) av journalisten Fanny Härgestam. En intervjubok med fyra kvinnor i Tunisien efter revolutionen. Tre av dem är politiker (varav en islamist) som är med och skriver konstitutionen. Intressant svar på frågan om hur man gör rent praktiskt när man skapar en demokrati.

Den arabiska våren: folkets uppror i Mellanöstern och Nordafrika (Historiska media) av Mohammed Fazlhashemi professor i islamisk teologi som förklarar bakgrunden till folkresningarna i Mellanöstern och västvärldens reaktioner på dem.

Tunisian girl (Sekwa förlag) av Lina Ben Mhenni. Bloggare som under revolten blev en av dem som dokumenterade övergrepp på demonstranter och publicerade bilder på nätet som spred revolten över landet och gjorde den omöjlig att tysta ner.