10 frågor till Jonas Sjöstedt
En otålig lyssnare
En dos realism – och insikten om att man bara kan göra sitt bästa. Så tacklar Jonas Sjöstedt förväntningarna som ställs på Vänsterpartiets nye ledare.
AV ANNIKA HÄLLQVIST
Jonas Sjöstedt
Ålder: 47.
Gör: Partiledare för Vänsterpartiet.
Bor: I Stockholm.
Familj: Fru och tre barn.
Bakgrund: Har arbetat på Volvo Lastvagnar i Umeå, ledamot i Europaparlamentet 1995–2006. Bodde några år i New York där hustrun var diplomat. Blev riksdagsledamot för Västerbottens län 2010. Valdes i januari till ny partiledare för Vänsterpartiet.
1. Du har sagt att du vill ha ett ”inkluderande ledarskap”. Vad menar du med det?
– En bra ledare ger människor förtroende, litar på dem, låter dem ta fullt ansvar utan att styraoch kontrollera. Då växer människor. Ett inkluderande ledarskap innebär också att man tolererar att människor tycker olika, och att man diskuterar ihop.
2. Vad vinner man på ett sådant ledarskap?
– I bästa fall tar man till vara talanger och förmågor, kollektivet blir starkare än individen.
3. Hur får man till ett sådant ledarskap?
– Det är en konst, men det gäller att ha förtroende för andra, att lita på att människor kan hantera det, att informera, och att kliva åt sidan ibland och inte ta alla godbitarna själv. Där får man prova sig fram – ibland måste man som ledare gå in och bestämma och ibland måste man kliva åt sidan. Det är en balansgång, men kul när man kan lita på varandra och har gemensamma övergripande mål – då är det roligt att jobba. Det är också viktigt att man pratar om vilka målen är.
4. Finns det något i ditt ledarskap som du vill bli bättre på?
– Mycket! Jag har mycket att lära och det är mycket som jag inte kan. Sedan har jag ett drag av otålighet som jag försöker bekämpa.
5. Hur bekämpar du det?
– Genom att prata med människor och fråga vad de tycker, och genom att inte låsa mig för tidigt.
6. Vilka styrkor har du?
– Jag har en ärlig vilja att lyssna och att göra saker tillsammans med människor. Jag tror också att andra tycker att jag har ett visst lugn. Ibland kan jag bli för pådrivande, men då lyssnar jag in andra.
7. När du tillträdde som partiledare var förväntningarna höga. Hur tacklar du dem?
– Jag försöker att beskriva dem realistiskt, vara realist och se att det är något vi bygger tillsammans. Det är en positiv förväntan. Och man kan bara göra sitt bästa.
8. I grupper – såväl i cirklar som partier – händer det att medlemmarna vill olika saker och har svårt att enas. Hur hanterar du sådana situationer?
– Det sämsta man kan göra är att inte låta dem säga vad de tycker. Det är lättare att acceptera ett demokratiskt beslut om man känner att man har haft en chans att påverka.
– Som partiledare måste jag också inse att jag företräder mitt parti även i frågor där jag kan tycka på ett annat sätt. Då är det viktigt att vara professionell och inse att jag företräder partiet, inte mig själv.
9. Har du några debattknep att dela med dig av?
– Egentligen handlar det om enkla saker: Man ska prata begripligt, inte använda konstiga uttryck, eller använda sig av härskartekniker för att trycka ner andra. Man ska respektera debattmotståndaren och anpassa sig efter den. Man ska prata mer om vad man själv vill än om vad andra tycker. Och så ska man visa sin glöd.
10. Vad är roligast med att leda?
– Alla möten med människor och alla förtroenden man får. De lär mig mycket.
Tre ledare jag beundrar
CH Hermansson, partiledare VPK (Vänsterpartiet kommunisterna) 1964–1975. ”Han betydde mycket för att modernisera partiet och hade en bra framtoning – saklig och lågmäld.”
Rosa Parks, afroamerikansk medborgarrättskämpe som blev känd då hon vägrade resa sig för en vit man på bussen. ”Hon visade civilkurage och hur handlande kan förändra världen.”
Lula da Silva, vänsterpolitiker och Brasiliens president 2003–2011. ”Han kom ur folkdjupet och skapade ett bättre samhälle och visade omsorg om människor.”
